GETINGBOET, SLUTANALYS

Getingboet

Getingboet, Clownerna på Badbybackens FoU-center, slutanalys

Mötesprotokoll:

Närvarande: 39 studenter från PSY10 till PSY15

Tid: fredagen den 22 januari 2016

Plats: S.E.R.P & COUNSELING (Kungsholmen)

–       Hej allesammans! Låt mig meddela att vi har idag med oss några journalister från SVT som kommer att lyssna på er via en videolänk. De vill gärna höra vad ni har att säga.  Ni som vill att ert ansikte ska också synas när ni uttalar er kan ni (en och en) komma och sätta er bredvid mig på den lediga stolen så att journalisterna kan också se ert ansikte när det blir er tur att tala. Vill ni inte det så går det att delta i diskussionen därifrån ni sitter.

 

Jag ser inte Douglas, Nora och Sara. Vet någon var de är?

 

–       De är inte med oss längre. Jag kommer att berätta mer i slutet av träffen.

 

–       Ja, vi vet att ett stort antal av er går/gått igenom en mycket tuff utbildning där huvudfokus tyvärr inte varit på själva lärandet utan på att trakassera er. Det kom flera förslag när det gäller hur vi ska bemöta trakasserierna på institutet. Vi är här idag för att diskutera dessa förslag, och för att fatta ett beslut. Om det går att nå ett beslut. Vi får väl se.

 

Min uppfattning av det hela är att de håller på med en forskning, en dubbelblind observation där både studenterna och vissa lärare inte alls vet vad det är som egentligen pågår. Genom mina kontakter med flera studiegrupper har jag sett att centret tillämpar likadana kränkande metoder på vissa utvalda studenter i alla grupper och det är framförallt vissa utvalda lärare och handledare som håller på med detta. Ni också ser att ingen i ledningen och inte ens universitetskanslersämbetet reagerar på våra brev. De troligen vet vad det är som pågår på institutet. Våra reaktioner ingår i själva forskningen.

 

–       Varsågod!

 

–       Jag håller inte med dig. Titta bara på dem, ett gäng fantasilösa individer som sitter hemma på kvällarna i sin ensamhet med sina chipspåsar och ölburkar. De hittar på saker för att komma senare på centret och trycka ner oss. Det är liksom hela Skansen som är samlade på en och samma plats. För mig är det solklart att det handlar om några få utslagna individer som på egen hand håller på med att göra livet surt för studenterna och de väljer sina offer på måfå.

 

Vi har sett hur de baktalar varandra och kritiserar ledningen på lektionerna. Jag har också hört hur nedlåtande vissa av de talar om studenterna. Meningar som: ”ni ska svettas ordentligt”, eller ”aha, finns det någon student som fattar något?”, är den rådande jargongen på centret. Det finns ingen sammanhållning på denna institution.

 

Även den höga personalomsättningen sedan 2010 då i princip hela lärarkåren och ledningen byttes ut, eller sagt upp sig, (förutom de få som håller på med sina trakasserier) är ett bevis på att den administrativa delen är infekterad och sjuk och inte fungerar optimalt.

 

–       Ja, varsågod!

 

–       Jag kan faktisk inte se att de är några fantasilösa individer med en examen och en liten maktposition vilka springer runt som herrelös hundar och trakasserar underordnade studenter. Det finns alltid några som går de kopplade hundarnas ärenden vilka säljer sig för att inte förlora sitt levebröd eller sin position. De kan alltid rättfärdiga det som de gör med fina ord. Historien är full av sådana finförklaringar. Nej, de gör det utifrån en mall och på order.

 

Jag har också sett hur de förolämpar varandra på programrådträffarna. Det går också att se det som en del av projektet, nämligen att skapa tvivel hos studenterna så att de tänker det som de blir utsatta för är inte planerade utan ett verk av isolerade småvarelser som utnyttjar sina maktpositioner för att kränka andra. Tror du verkligen dessa individer har stake nog att på egen hand, på en sådan etablerad institution, hålla på med dessa trakasserier utan att vara rädda för konsekvenserna? Det är tvärt om. Precis baserad på det som du säger om dem argumenterar jag att de är ett gäng noga utvalde forskare som bara på utsidan ser ut som marginaliserade och utslagna individer. Just denna konstellation uppfyller ett syfte. Forskargruppen är noga utvalda för att se ut som de gör. Man vill att studenterna ska tro att de håller på med dessa kränkningar för att de känner sig som nollor. Det här är en forskargrupp, eller snarare en specialkollektion vilket består av lärare/handledare med anmärkningar från socialstyrelsen, kraftigt överviktiga män med hästsvans som går runt med gåbord, telefonsexförsäljare från Nice, Sheboys och före detta cannabismissbrukare som nuförtiden kallas för Dr. Dress av sina kollegor och studenter. Som sagt, de har inte stake nog att på egen hand hålla på så här.

 

–       Hum, okej…ja.

 

–       Eller de är bara några clowner som fått en chans att utnyttja kaoset på centret och sätta igång med en show. De leker lite för att peppa upp sig själva och krydda sina trista liv. Jag har sett hur de ler och skrattar sarkastiskt när de ser att studenterna lider. Dessa clowner har förvandlat centret till sin egen lekstuga. Vilken skam!

 

–       Jag ser två uppräckta händer. Vi börjar med dig där bak, varsågod.

 

–       Kan du vända på din kamera så att journalisterna kan se mig?

 

–       Nej, du får gärna komma och sätta dig bredvid mig så att de kan se dig, om du vill.

 

–       Problemet är att programmet finns under FoU-centret. Det är ett faktum att programmet ingår i forskningen. Vi som tackat ja till programmet tackat automatiskt ja till att också vara en del av forskningen. Man måste egentligen flytta programmet från forskningscentret om man vill råda bot på sjukdomen. Huvudfokus ligger just nu på forskningsdelen och inte på utbildningsdelen.

 

Samtidigt vet vi att några lärare/handledare (tyvärr med en nyckelposition) på institutionen sagt att de inte tror på korttidsterapi som en behandlingsmetod. De är egentligen bara där för att föra fram sitt forskningsprojekt.

 

–       Ja, varsågod!

 

Jag fattar inte hur dessa clowner resonerar. Det blir ett problem när en utbildning (träning) är förknippad med så mycket dåliga minnen (smärta och kränkningar). Jag är då övertygad om att man har en lägre benägenhet att använda det man lärt sig under utbildningen i sin kliniska vardag senare i livet. Man vill gärna glömma allt.

 

–       Varsågod, din tur.

 

–       Jag vill gärna säga det som jag känt kring många nya forskningsprojekt de senaste åren. Det var flera kontroversiella forskningsprojekt som hade varit liggande på universitetet då de förra regeringarna inte ville bli associerade med skandalforskning. Denna möjlighet fick man med en ny regering för några år sedan då tillsattes ledningen för universitetet av professorer (med psykopatiska drag, förstås) som var för sådana galna men banbrytande forskningsprojekt. Man då valde att gå runt de etiska riktlinjerna genom att inte kalla sina projekt för forskning. Man la de t ex under sjukhusverksamhet, eller som vårt program, just ett program som tränar specialister under ett FoU-center, fast forskning är en huvuddel i det hela vilket ingen utåt uttalar sig om. Man kan alltid hitta på en flyktväg ifall något går fel, t ex om en student drabbas av utmattningsdepression, får ekonomiskskada eller i värsta fall tar livet av sig.

 

–       Får jag tillägga en sak?

 

–       Ordet är ditt, varsågod.

 

–       Jag har studerat på flera lärosäten både här och utomlands. Tyvärr har jag sett att när man läser på ett gratisuniversitet och lärarna inte är berörda på samma sätt som på ett lärosäte där studenterna betalar för sin träning själva är risken större att vissa lärare inte tar ansvar fullt ut för sitt yrke. De låter sig förolämpa sina studenter, eftersom deras beteende inte resulterar till några konsekvenser. Jag har sett hur vissa lärare kommer till föreläsningar, helt oförberedda och nonchalanta. De babblar en timme och går utan att bry sig om studenternas lärande. Jag har också sett hur vissa lärare t ex på PBL-lektionerna som bara sitter eller halvligger på sina stolar i två timmar och tar tupplurar utan att bry sig ett dugg om lärandeprocessen.

 

Ja, det var det jag ville få sagt. Tack.

 

–       Nu är det din tur.

 

–       Okej, om vi ponerar att de håller på med en forskning vad kan det vara som de tittar på? Vad är syftet med detta?

 

–       Ja, det är en bra fråga. Det kan handla allt från stresshantering, impulskontroll men också att framkalla psykos eller paranoia vilket är Dr. Klännings specialitet. Såsom jag ser de gör allt för att utsätta sina utvalda studenter för en enorm stress för att, som sagt, sedan studera deras reaktioner. Ville de t ex skapa paranoia då kan jag lätt säga att de lyckades bra med mig (högt skratt).

 

De skulle också kunna resonera att de som inte klarar av pressen och går under t ex genom att ta livet av sig är självklart inte duger till att bli psykologer/psykiater som ska behandla andra.

 

–       Varsågod!

 

–       I mitt fall spelar det ingen roll. Man har redan kastat ut mig. Så jag ligger redan under vattnet. Jag skulle vilja komma och sätta mig bredvid dig framför kameran.

 

–       Ja, absolut.

 

–       Jag tycker att det finns ytterligare ett problem med detta program och generell med liknande program i vårt land. Jag har inte sett någonstans i världen att man ställer så många doktorer underställda en så kallade ”handledare” som inte ens ”genomlidit” en doktorsexamen men ändå ska bedöma så många doktorer. Jag tycker att det är helt fel att vi inte har ett bättre system. Det finns så många doktorer med en handledarutbildning i Sverige men ändå många institutioner väljer många gånger handledare som efter sin grundexamen enbart har en två eller treårig högskoleutbildning på avancerad nivå som handledare för att bedöma så många kompetenta psykologer och psykiatriker. Det är helt sjukt, tycker jag.

 

–       Ja, du får ordet.

 

–       Aha, det här är kanske en sådan socialistisk kvarleva att man skiter i titel och det är bara kompetensen som räknas.

 

–       Varsågod!

 

–       Ja, eller ett modernistiskt marknadsekonomiskt mode för universiteten. Man betalar mindre genom att anlita dessa handledare istället för att anlita handledare med högre kompetens vilka kostar mer. Det börjar tyvärr bli trendigt i detta land att man anställer människor med lägre kompetens till högre befattningar vilket försämrar kvalitén i det långa loppet. Vem bryr sig egentligen om kvalitén. Det är det kortsiktiga vinstresultatet som står i fokus. Många chefer vill visa att de är duktiga ledare som håller budgeten och går med större vinster.

 

–       Ja, du ville säga något. Varsågod.

 

–       Ponera att det är såsom du säger. Att det är en forskning som pågår utan att man öppet talar om det för studenterna. Är det etiskt att hålla på så här?

 

–       Bra fråga. Låt oss vända på frågan: Är det oetiskt att hålla på så här? Ja, i allra högsta grad, kanske till och med kriminellt. Men vi vet samtidigt att de håller på med en hel del oetiska forskningsprojekt. Man hittar hål i rådande regler och lagar och sedan startar man en kontroversiell forskning. Det finns säkert flera sådana forskningsprojekt som pågår nu på universitetet. Vissa har blivit avslöjade och vissa inte. Samtidigt vet vi att vi inte kan göra så mycket när man använder sig av sådana subtila metoder som inte lämnar några synliga ärr. Glöm inte att de till och med i sin forskning på konstgjorda luftstrupe dödade sex patienter hittills utan att någon verkligen blev straffad för det.

 

Jag personligen ser inte att det hjälper om vi polisanmäler centret i detta skede. Det är ingen bra idé att hoppa av utbildningen heller, då det blir ett personligt misslyckande för var och en. Mitt förslag är att fokusera helt och hållet på att bli först klar med utbildningen. Sedan om det kommer fram att de verkligen höll på med en oetisk aktivitet då kan vi i smågrupper skaffa advokater och kräva skadestånd.

 

–       Okej, min tur igen.

 

–       Faktum är att det spelar ingen roll vad du tror på, om det är en forskning eller ett verk av några sjuka individer. Om du tror på den ena eller den andra teorin och den funkar för dig så att du kan med minsta skadan fullfölja din utbildning, då tycker jag att du ska göra det. Målet ska vara att bli klar med utbildningen.

 

Dokumentera de sveda och värk ni drabbas av och avvakta på en öppning så att ni kan lagligen vidta juridiska åtgärder.

 

Vi kan fortsätta att träffas och ventilera. Vi kan stötta varandra, men vi ska inte ge vika. Som sagt, de har förvandlat centret till en lekstuga på bekostnad av studenternas hälsa och träning. Fokusera på målet. Och ni vet vad målet är. Det kan vara individuellt.

 

–       Okej, vill du berätta nu varför några av våra vänner inte är bland oss längre?

 

PAVLOVS HUNDAR (9)

PavlovGetingboet, Clownerna på Badbybackens FoU-center, Kap (9)

Cirkusen fortsätter!

Överläggningen med Dr. Simon Nordins och Dr. Anatoliy Bolodenkas handledare på FoU centret kring handledaren som filmar vackra psykologistudenter tar inte mer än 20 minuter.

 

Varje student har två handledare, en som är placerad på den psykiatriska kliniken som studenten har sin praktik på (VFU-placering) och en handledare som är placerad på centret (institutet). Handledaren på den psykiatriska kliniken kallas ”teamlärare/handledare” och handledaren på centret kallas ”handledare”.

 

Vid första handledningen på den psykiatriska kliniken som studenterna är placerade vid, efter överläggningen på centret, blir Simon Nordins grupp som består av fyra studenter introducerad av sin handledare/teamlärare personlighetstestet IIP (Inventory Interpersonal Problems). Handledaren på kliniken förklarar och berättar vad testet går ut på och hur man ska använda det. Han uppmanad sedan studenterna att administrera testet på sig själva och presentera resultatet till nästa handledning.

 

Simon Nordin svarar IIP frågorna med entusiasm och fyller i svaren noga i det medföljande diagrammet. Studenterna presenterar sina resultat för varandra veckan efter och handledaren tycker att man har förstått syftet med testet. Simon Nordin frågar om han kan administrera testet på sina patienter som han har i sin utbildning. Detta trots att det är bara fyra veckor kvar av terminen och att man är i slutet av sin behandling. Handledaren säger att han inte ser något problem med det om studenterna presenterar testet först och meddelar patienterna att deras deltagande är frivilliga och detta är för studenterna som vill blir mer van att administrera testet. Simon Nordin frågar sina patienter och med deras tillstånd administrerar testet på två av dem.

 

När Simon senare presenter sin data för sin handledare på centret blir han kritiserad hård av sin handledare med motiveringen att tidpunkten för att administrera detta test är helt fel då man är i slutet av behandlingen och att behandlaren inte ska komma med nytt material till patienten. Hon anser att Simon gör det för sin skull och inte för patientens skull. Simon förklarar att han gjorde det efter att fått tillstånd från sin handledare/teamlärare på den psykiatriska kliniken. Han säger att det är visst att man gör det för sin skull också eftersom man är student och att patienterna har också skrivit under för att vara en del av studien samtidigt som de får en högkvalitativ behandling. Handledaren går emot teamläraren och anser att Simon äventyrar patienternas hälsa genom att administrera ett onödigt test i slutskedet av behandlingen. Dr. Simon Nordin blir därför underkänd på det kliniska momentet och tvungen att vänta ett helt år för att göra om hela momentet på nytt.

 

Liknande händelse händer Dr. Anatoliy Bolodenka. I Anatoliys fall kommer hennes handledare på centret med IIP och introducerar personlighetstesten för Anatoliys grupp som består av tre studenter. Handledaren uppmanar studenterna att administrera testet både på sig själva och på sina patienter om patienterna går med på det. Anatoliy administrerar senare IIP på en av sina patienter på den psykiatriska enheten hon är placerad på. Vid presentation av resultatet på den psykiatriska enheten blir Anatoliy hård kritiserad av sin handledare/teamlärare för att hon anser att Anatoliy äventyrar sin patientens hälsa genom att administrera testet vid denna tidpunkt. Hon tvingar Anatoliy att lämna in sitt passerkort, sina nycklar och lämna enheten direkt utan att få tillstånd att ha ett avslutningssamtal med sina patienter. Dr. Anatoliy Bolodenka blir skriftligt meddelad av centret att hon är underkänd på kursen och måste göra om hela den kliniska delen efter ett helt år.

 

Simons teamlärare meddelar att han inte tycker att handledaren på centret gör en rättvis bedömning men att han inte kan göra något i det fallet. Simon blir tackad av enhetschefen på den psykiatriska kliniken för ett bra arbete med deras patienter i ett år. ”Du har varit en resurs här hos oss och vi är glada att du praktiserade hos oss, sa klinikens psykiater medan hon lämnade över en blombukett till Simon.

 

Anatoliys handledare på centret tyckte att handledaren/teamläraren på den psykiatriska enheten varit orättvis i sin bedömning men att hon inte kan göra någonting för att ändra på deras beslut och att det är den psykiatriska enheten som självständigt bestämmer i det fallet.

 

Både Simon Nordin och Anatoliy Bolodenka skriver till ansvariga på centret, enhetschefen, programdirektören och examinatorerna som är professorer och förklarar sin version av det hela. Anatoliy Bolodenka betonar att enheten med sin hantering av fallet äventyrar patienternas hälsa genom att inte låta henne avsluta sina behandlingar eller åtminstone låta henne ha ett avslutningssamtal med sina patienter. Både Simon Nordin och Anatoliy Bolodenka bifogar rekommendationsbrev från sina tidigare professorer och handledare. Båda får senare ett kort meddelande att institutionens beslut kvarstår och de måste göra om kursen.

 

På detta sätt lyckas centret effektivt bli av med de två ”fräcka” studenterna som anmälde en handledare för kränkning.

 

 

PAVLOVS HUNDAR (8)

Pavlovs hundar II

Ur: Getingboet, Clownerna på Badbybackens FoU-center Kap 8 / ”examensarbete” 

Mötesprotokoll:

Närvarande: 7 studenter från PSY10 till PSY12

Tid: Torsdagen den 17 december 2015

Plats: Pong Lindhagen

 

Flera studenter från PSY10 och PSY11 rapporterar att de inte lyckats att bli klara med sina examensarbeten trots att de var klara med utbildningen för mer än 1 eller 2 år sedan. Det är handledarna som på olika sätt sätter skeppar i hjulet och gör det praktiskt taget omöjligt att man kan driva fram sitt projekt.

 

Dr. Nora Swahn berättar att hon under 2014 blev ombedd av sin handledare att åka till Stockholm tre gånger för genomgång av hennes examensarbete. Handledaren är gammaldags. Han är inte för mycket för cyberkontakt. Nora tar ledigt från sitt jobb och köper tågbiljett och åker från Vännäs till Stockholm i tre tillfällen. Handledaren gör sig helt oanträffbar på dessa tillfällen. Nora åker hem frustrerad, arg och ledsen. Handledaren försöker inte ens att komma med en förklaring när Nora frågar, telefonledes, varför han inte var på institutet och varför ingen visste var någonstans han var. Nora förklarar för handledaren att det koster henne mycket tid och pengar att åka från Norrland till Stockholm varje gång och inte kunna driva fram sitt projektarbete och att hon även förlorar chanser att kunna söka specialisttjänster när hon inte är klar med sin examen. Handledares svar gör Nora ännu mer sorgen: ”Du som har bra och med en massa tid. Du behöver inte oroa dig så mycket. Du har bara två katter att oroa dig för. Vi får diskutera din uppsats nästa gång du är här i Stockholm”. Detta blir droppen för Noras tålamod. Hon skriver ett brev till institutionschefen och förklarar att denna handledare är ansvarslös och respektlös. Institutionschefen bestämmer att tilldela Nora en ny handledare. Ett år har gått och Nora är på ruta 1 igen. Den nya handledaren väljer att göra allting från början. Han vill att Nora ska ha minst 10 timmar handledning hos honom när det gäller hennes projekt. Hela denna process gör att Nora sitter idag hos oss två år efter utbildningens avslutning och ännu inte är klar med sitt examensarbete.

 

Dr. Douglas (Doug) von Essen som har jobbat som psykolog i cirka 20 år hamnar hos en handledare som på hans första examenshandledning ändrar titel på Dougs projektarbete utan att ens lägga fram ändringen som ett förslag. Doug berättar att handledaren slänger fram en kopia av hans projektarbete med ändrad titel och rödmakeringar nästan överallt på kapitel 1. Han kräver att Doug ska göra ändringar på kapitel 1 innan han inte ens kan tänka sig att titta vidare på kapitel 2 och 3. Doug upplever att stämningen är väldigt kyligt och att handledaren med sitt sätt försöker provocera honom. Doug berättar att han blir väldigt ledsen och känner sig förolämpad av handledaren som inte ens diskuterat med honom en titeländring utan själv bestämde sig för det. Efter det handledningstillfället åker Doug på en kraftig influensa och blir liggande hemma i 4 veckor. Doug berättar att han sakta men säkert går igenom kapitel 1 och gör de ändringar som handledaren hade föreslagit. Han skickar den till handledaren på nytt. Det tar ytterligare 3 månader för Doug att kunna boka en tid hos handledaren eftersom handledaren säger att han inte har tid. Vid den andra handledningen på institutet ser Doug att handledaren rödmarkerat igen hela kapitel 1, skrivit massor av förslag i mellan raderna och på kanterna om hur Doug ska formulera sig. Han rekommenderar Doug att han ska också skaffa en textredigerare för att finjustera sin text. Doug ser att handledaren har lagt ner många timmar att läsa och komma med förslag. Trots att Doug tycker att det är som att underkänna hans sätt att skriva och lägga in sitt eget sätt att uttrycka sig, väljer han att ändra sin text med handledarens förslag. ”Jag kände mig liksom ”våldtagen” av denna handledare, när jag tittade på min uppsats. Det var ”kladdigt” överallt, rödmarkeringar överallt, men jag behövde passera nålsögat”, säger Douglas. Han skickar sedan sitt projektarbete vidare till en redigerare. Han betalar 5000 kronor för redigering. Doug skickar sedan sitt examensarbete till handledaren i hopp att kunna gå vidare denna gång. Det tar ytterligare flera månader tills Doug kan boka en ny handledningstid. Vid det tredje handledningstillfället upptäcker Doug, i sin stora förvåning, att handledaren har rödmarkerat sina egna förslagna texter igen och tycker att Doug ska ändra dessa texter och tydliggöra ännu mer. Doug kan inte tro vad han ser och hör. Han säger till handledaren att det är hans förslagna texter som han la in. Handledaren säger med ett litet leende i mungipan att han inte minns att han hade kommit med dessa förslag och att Doug behöver göra ändringar innan de kan avancera vidare i projektet.

 

”Nu sitter jag här ett helt år efter utbildningens avslutning och inte ens vet att jag kan bli klar med min examen i de kommande 12-månaderna”, säger Doug med dämpad röst och med nedskjutna axlar.

 

Samtidigt berättar andra studenter om att vissa studenter liksom ”glider igenom” sitt examensarbete utan det minsta problem. Det kan vara samma handledare som har förhalat den ena studentens projektarbete som hjälper den andra studenten metodiskt och systematisk så att man blir klar i tid. Man berättar att vissa studenter i princip inte behöver göra någonting när det gäller kapitel 4 och kapitel 5 på sin uppsats. Kapitel 4 som handlar om datainsamling och presentation av denna data får studenterna direkt från forskningscentret. Kapitel 5 i stort sätt innehåller resultatdelen som många studenter sitter och skriver tillsammans med sin handledare eller att handledaren skriver det för studenterna. Det finns flera exempel på det. Denna situation har skapat en djup splittring studenterna emellan då en grupp tycker att dessa handledare är fantastiska och man bara älskar dem medan en annan grupp går på knäna och är helt förtvivlade och inte fattar vad som försiggår på institutet när de blir försummade av sina handledare och ledningen.

 

Både Dr. Nora Swahn och Dr. Douglas von Essen har skrivit till ansvariga examinatorer som är professorer på institutet men ingen verkar bry sig om situationen. De är idag heltidssjukskrivna från sitt jobb. De berättar sorgsen på träffen att de för närvarande inte arbetar med sitt projekt för att de inte vet vad de mer ska kunna göra.

 

Den medicinska föreningen som är inkopplad har mejl-växlat med institutionen som i sin tur har mejl-växlat med studentföreningen. Denna process (mejlväxling) långsamt fortsätter utan att studenterna vet vart det ska leda.

 

”Jag vet inte vad jag ska tro längre. Hela denna situation är som ett dåligt skämt. Det här är värre än Gökboet”, säger Nora utmattad.

 

 

Fortsättning följer

 

PAVLOVS HUNDAR (7)

Pavlov

Ur ”Clownerna på Badbybackens FoU-center” Novellen är en trilogi ur samlingen ”Vårdgivarna” som består av:

* Dårarna på Badbybackens psykiatriska enhet

* Marionetterna på Badbybackens flykting vårdcentral, slutrapport 

* Getingboet, Clownerna på Badbybackens FoU-center

 

Det är av en slump att Simon Nordin tar reda på att en handledare filmar sina studenter vid terminsutvärderingar i slutet av varje termin. Dr. Anatoliy Bolodenka berättar vid en lunchrast att handledaren väljer ut enbart vackra och unga psykologidoktorer och filmar dem vilket man tror att det är helt emot de rådande reglerna man har på centret. Handledaren filmar inte alla studenter som han har i sin handledning utan han väljer omsorgsfullt bara vackra kvinnliga studenter. Anatoliy är en av fyra i sin grupp som handledaren har valt att filma i två tillfällen. Anatoliy känner sig kränkt men har ej övervägt att anmäla detta till institutet.

Vid en gruppmejl tar Dr. Simon Nordin, studentrepresentant, reda på att det har funnits flera kvinnliga studenter från olika specialistgrupper som just denna handledare filmat i sina terminsutvärderingar. Inga av dessa studenter hade valt att anmäla detta av rädsla för repressalier från institutet. Man har helt enkelt varit rädd att bli utkastad från programmet, eller tvungen att läsa om en kurs.

Simon och Anatoliy resonerar att institutet inte kan så lätt kasta ut de från programmet om de går vidare och anmäler detta till centret. Både Anatoliy och Simon har fyra patienter i bedömning och behandling i sina respektive VFU placeringar med mer än 130 timmar samtalsbehandlingar för just den kliniska kursen.

Dr. Nordin meddelar detta på en träff med Nämnden då hela samtalet som rutin spelas in av sekreteraren. Simon meddelar att det har funnit flera studenter som blivit utsatta för kränkande behandling av just denna handledare som har valt ut vissa kvinnliga studenter och filmat dem. Studentrepresentanten meddelar att han inte får presentera deras namn, förutom Anatoliys, eftersom studenterna inte ville det. När Simon Nordin meddelar detta blir det en tung obehaglig tystnad. Varken nämndordförande som är en professor, lärarrepresentanten, som är också enhetschef, eller handledaransvarige säger ett ord under en långstund. Institutschefen säger till sist att handledaren har agerat på egen hand och detta har inte varit ett direktiv från institutet. Och han ska utreda fallet.

Dagen efter kallas Simon Nordins handledare från institutet och Anatoliy Bolodenkas teamlärare/handledare från hennes VFU-placering till FoU centret för en överläggning.

Fortsättning följer.

 

PAVLOVS HUNDAR (6)

Pavlovs hundar II

Ur: ”Getingboet, Clownerna på Badbybackens FoU-center”, Kap. 6 

Mötesprotokoll:

Närvarande: 15 studenter från PSY10 till PSY15

Tid: Torsdagen den 17 september 2015

Plats: Pong Skrapan

Studentrepresentanten Simon Nordin lyckas samla ett antal studenter från olika specialistprogram sedan 2010 och framåt. Studenterna vill diskutera hur de ska bemöta trakasserierna på institutet. Studenterna är alla psykologidoktorer som går sin specialistutbildning i integrativpsykologi vilket är en treårig utbildning på halvfart.

Dr. Pia Thurfjell berättar att hon har hittills skrivit 7 brev till universitetskanslersämbetet om missförhållandena på institutet utan den mista reaktionen från de ansvariga.

Ett stort antal studenter som har skrivit till studentrepresentanten upplever att de blir utsatta för diskriminering och kränkandebehandling av sina respektive handledare och lärare.

Vid dagens träff ligger alla alternativa åtgärder på bordet. Några studenter har länge pushat för en polisanmälan mot universitetet. Några andra vill att man skriver ett gemensamt brev till ledningen, medan några är redo för en massavhopp som ett svar till förolämpningarna. Det finns också en grupp studenter som anser att den enda lösningen går via grävandejournalister. Simon Nordins känsla från början är att det finns stora svårigheter att nå konsensus.

Dr. Pia Thurfjell fortsätter att berätta att hon i upprepade gånger har blivit kränkt av sin handledare som inför andra studenter i grupphandledningarna ifrågasätter hennes behandling och frågar om hon överhuvudtaget fattar vad hon gör. Handledaren systematisk skapar tvivel hos Pia genom att ena gången säga att hon är för passiv i behandlingen och andra gången för aktiv. Och oavsett hur Pia gör duger det inte. Samma handledare däremot bemöter andra studenter i gruppen med lyhördhet och respekt vilket också skapar en situation i gruppen där Pia känner inget stöd från gruppen och hon känner sig helt ensam och utsatt. Och när Pia i ett tillfälle brister i gråt och springer ut ur rummet följer handledare efter henne i korridoren och inne på kafeterian. Han säger högljutt till Pia framför andra studenter: Du är duktig på att visa dina känslor men inte lika duktig på att demonstrera dina kunskaper. Han vänder sedan ryggen, tar en kopp kaffe från termosen och lämnar kafeterian med ett leende.

Dr. Leo Damasio har varit en kliniker i mer än 15 år vilken hamnar i onåd med sin handledare. Handledaren börjar trakassera honom framför andra studenter i grupphandledningen genom att vid varje handledningstillfälle hitta ett stavfel i Leos sessionsrapport. Han går sedan upp på tavlan, skriver upp ordet och tittar på Leo med ett leende och säger att ”kognitive” inte existerar på svenska. Att Leo måste lära sig att skriva korrekt. Andra ord som handledaren skriver på tavlan är bland andra: ”kontrol, cliniker” o s v. Senare när Leo drar sig in i sitt skal och blir fåordig på handledningarna rapporterar handledaren till ledningen att Leo har samarbetsproblem. Han begär att Leo ska omplaceras. Handledarbyte leder till att Leo tvingas att läsa samma kurs två gånger med följden att han blir klar med sin utbildning först efter 3,5 år.

Ledningen blir uppenbarligen sur när Pia, Leo och 7 andra studenter skriver ett brev till dem om missförhållanden på institutet.

En vecka efter att studenterna har skickat protestbrevet till ledningen kommer Pia till sin handledning 15 minuter försenad. Handledaren ber henne att lämna gruppen och gå ut. Ledningen tvingar senare Pia att vänta ett helt år för att komma tillbaka till exakt samma handledningstillfälle för att bli godkänd på kursen. Handledaren till samma handledningsgrupp sätter senare i system att komma försenad 15 minuter, 20 minuter och t o m 30 minuter på varje handledning i två terminer. Fyra studenter i gruppen sitter tålmodigt kvar och väntar på honom varje gång han kommer sent och han säger varje gång helt nonchalant (utan att be om ursäkt) att det var svårt med parkeringen. De fyra studenterna inte ens vågar diskutera detta sinsemellan för att inte tala om att kräva en förbättring. Det är värt att notera att varje anlitad handledare får ett arvode på 2500 kronor per timme. Och varje handledningstillfälle är på 3 timmar.

 

Fortsättning följer.

PAVLOVS HUNDAR (5)

Pavlovs hundar II

PAVLOV´S DOG EXPERIMENT 

S / Stanna upp

O / Observera

A / Agera, reagera:

Ibland ett bra sätt att reagera på idioti är att inte reagera alls.

Experimentell psykologi – omvänd

L / Låt den gå, släpp

 

DEN FRAMGÅNGSRIKA ”PSYKOPATEN” MED EN FORSKARPOSITION

Psykopathjärna

Det händer i forskningssammanhang att forskare (läkare, psykologer, psykoterapeuter) intar rollen av en ”bad guy” i t ex en dold observation för att studera reaktionen – såsom stressreaktion eller impulskontroll- hos deltagarna. Detta har förekommit många gånger i vetenskapens historia. Den etiska aspekten av en sådan forskning har varit föremål för diskussion och debatt också många gånger. Exempel på sådana forskningsprojekt är Milgrams lydnadsexperiment i USA i 40-talet, och Nazi- Tysklands forskningsprojekt i koncentrationsläger under andra världskriget, samt svensk rasbiologisk forskning på minoritetsfolket i Sverige under 50- och 60-talet då forskarna många gånger lurade deltagarna och inte berättade för dem vad forskningen egentligen gick ut på.

I en studie från University of Oxford, publicerad i tidskriften PNAS, 2014, bad forskarna deltagarna att ge sig själva och andra elstötar mot betalning. Ju högre elstöt man tilldelade sig själv och de andra, desto mer betalning fick man. Många deltagare valde att ge både till sig själva och till de andra kraftigare elstötar för att få mer betald. Forskarna kunde via andra tester konstatera att de deltagare med tecken på psykopatiskt drag var villiga att tilldela sig själva och även andra kraftiga elstötar.

Karolina Sörman som är neurobiolog och forskare vid Centrum för psykiatriforskning vid institutionen för klinisk neurovetenskap på Karolinska Institutet betonar på skillnaden mellan individer med psykopatiska drag och individer som klassas som psykopater. De senare är de som uppfyller de medicinska kriterierna för psykopati. Många individer med psykopatiska drag som besitter olika ledningspositioner kan vara manipulativa, orädda, eller/och självupphöjande utan att för den sakens skull vara psykopater, enligt Karolina Sörman. Dessa individer har ett högre psykopatiskt drag som ofta söker sin egen vinning genom att låta andra lida. De kan alltid rättfärdiga sitt agerande genom att förklara att syftet är gott. En forskare i ett sådant sammanhang (som Milgram och Nazi- forskarna gjorde)  kan alltid rättfärdiga sitt deltagande i projektet genom att hänvisa till det goda syftet med forskningen.

Jag kan dra slutsatsen, baserad på dessa studier, att även den forskare/ de forskare som i dold observation intar rollen av en ”bad guy” måste besitta ett högre psykopatiskt drag vilket gör att han/hon väljer att ingå i en sådan konstellation, nämligen att trakassera och förolämpa deltagarna – som inte vet vad det är som egentligen pågår- för att få svar på en forskningsfråga.

© Samuel E. Rajeus,

Doktorand i psykologi/psykoterapistudent på KI (Centrum för psykiatriforskning/Kompetenscentrum för psykoterapi)

 

Källor:

 

Vi skadar heller oss själva än andra:

http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/ny-studie-vi-skadar-hellre-oss-sjalva-an-andra

Mytomspunna experiment visar hur lätt vi kan luras till onda handlingar:

http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/studie-i-ondska

Psykopater är inga monster: Medicinsk vetenskap, Karolinska institutet, Nr: 3, 2015.

Crocketta, M. J., Kurth-Nelsona, Z., Siegela, j. Z, Dayand, P., & Dolana, R. J. (2014). Harm to others outweights harm to self in moral decision making. PNAS. 112(48), 17320-17325 http://www.pnas.org/content/111/48/17320.full.pdf

PÅ ETT AA-MÖTE

AA-möte

Plats:             Stockholm

Datum:          Den 12 oktober 2013

Jag hade läst om AA och diskuterat om organisationen i olika akademiska miljöer men jag hade aldrig personligen deltagit i ett sådant möte. När jag diskuterade med en av mina patienter som hade alkoholproblem om att delta i ett AA-möte så sa han till mig att hur jag visste att det var bra om jag aldrig besökt ett. Jag bestämde därför att delta i ett sådant möte.

Lokalen är ett rum (5×9 kvm) i baksidan av ett sjukhus. Rummet har flera små fönster i den långa sidan. Det är målat med vit färg och det finns ett stort pappersritning av ett landskap på väggen i vänster sidan av rummet när man kliver in. Det står en gammal grön och gråaktig skinnsoffa för tre och en grön och gråaktig fåtölj i ena sidan av rummet. I mitten finns det ett stort träfärgat bord omgiven av 12 stolar av samma färg. Det finns två termosar av kaffe, en liten påse av bitsocker och några plastmuggar vid den ena sidan av bordet. Bordet är dekorerat med fyra små brinnande stearinljus. Det finns några pappersark, två böcker med röda och gråa omslag och en bok med vit omslag i mitten av bordet. Titeln på den ena boken är: ”De 12 stegen och de 12 traditionerna”. Det ligger en liten och sliten gul mössa med lite pengar i på den ena sidan av bordet. Bredvid mössan ligger en öppen anteckningsbok för registrering av de pengar man samlar från besökarna. Det finns också några gröna växter i vita vaser i olika storlekar runt om i rummet. Jag kan också läsa några inramade texter om AA-stadgan på väggen. En bön med röd färg inramade i ett stort glas hängs på väggen framför dörren helt synlig när man kliver in. Rummet är ljust med flera tända glödlampor hängande från taket.

Det finns tre män mellan 40 och 50 år gamla som sitter runt bordet och pratar. Jag presenterar mig och frågar om jag kunde ansluta mig till mötet. Mötet är ett öppet AA möte och de säger att jag kan delta. En av dem frågar mig om det är första gången jag går på ett AA-möte och jag svarar ja. Jag förklara syftet med min vistelse vid mötet och en av dem (instruktören för mötet) informerar mig om att det är okej, att jag kan berätta deras historier, men det är inte tillåtet att nämna deras namn. Gruppledaren Andrew sitter vid den långa sidan av bordet. Han är smal och lång med rakat huvud. Han har på sig en gammal mörkblå vårjacka med luva och ett par slitna ljusblåa jeans. Han öppnar mötet med att säga: Hej, jag heter Andrew och jag är alkoholist. Deltagarna i mötet svarar honom genom att säga: Hej, Andrew. Andrew förklarar att alla har tjugo minuter på sig att prata fritt och ingen har rätt att avbryta dem eller ställa en fråga. Han ger sedan ett pappersark med en text till en deltagare och frågar honom om han kan läsa den för alla. Texten handlar om AA-stadgan. Han räcker sedan ytterligare ett papper till en annan deltagare och frågar honom, om han kan läsa den för oss.

Någon öppnar dörren och kommer in. Han säger hej och går och sätter sig på kortsidan av bordet nära soffan.

Deltagaren läser texten som handlar om de 12 stegen i AA-programmet. Andrew reser sig sedan och släcker lamporna. Rummet känns behagligt med fyra brinnande stearinljus. Andrew ber sedan en deltagare att berätta för de andra någonting om sig själv.

William

William, en smal och måttligt lång man, är klädd i en fin blå jeans, en vit och ny skjorta under en ny röd tröja. Han bär på ett par glasögon med tunna svarta ram och en vacker silver- guld klocka. Hans hår är ljusbrunt och kortklippt. Han börjar prata i den svaga ljusglimten av brinnande stearinljuset. Hans röst är ljus och han andas normalt.

William säger: Mitt namn är William och jag är alkoholist. Jag gillar att dela med mig om en tid för 7 år sedan. Min fru av 25 år var sjuk och döende i cancer. Hon hade ont och fick palliativ vård. Vi försökte vara med våra barn så mycket som det var möjligt. När hon var frisk brukade vi dricka tillsammans. Jag minns då att hon i ett par tillfällen tyckte att jag inte kunde sluta dricka när jag väl hade börjat. När hon dog, lämnade hon en dagbok efter sig. Jag öppnade den och började läsa. Hon skrev många mycket fina saker om våra liv tillsammans. Men något i hennes dagbok slog mig starkt. Hon skrev flera gånger i sin dagbok i olika tillfällen: ”William har druckit sig full igen och gått la sig. Jag sitter här ensam med min dödsångest ”.

När William berättade det för oss fortsatte han ha sitt huvud hängande nedåt medan hans händer var utsträckta liggande på bordet. Alla var tysta och lyssnade. Det tog en lång stund tills William kunde fortsätta berätta.

Han säger: Jag älskade min fru mycket och vi har vackra barn tillsammans. Jag började studera juridik och senare utbildade jag mig inom bilbranschen. Jag var egenföretagare och jag trodde att jag var en bra make och en god far, trots mitt drickande, men jag var inte det. Den dagen jag läste hennes dagbok krossades mitt hjärta och jag visste att jag inte var helt och hållet där för min fru när hon behövde mig som mest. Jag är nykter sedan dess.

Pirjo

Pirjo är en 49 år gammal invandrare från Finland. Han är skallig och har klippt håret kort. Ansiktet är välrakat. I hans lillfinger på hans högra hand sitter en liten guldring. Han är klädd i en stor illasittande vit t-shirt med en randig svart mönster på framsidan, och ett par blåa och slitna jeans. På stolen han sitter på hänger en pilotjacka som är svart med röda armar. Det finns en hel del olika klistermärken på den.

Pirjo säger: Hej, jag heter Pirjo och jag är alkoholist. Jag var först i kontakt med AA för nästan 20 år sedan och jag har positiva minnen av det. För två månader sedan började jag dricka igen och jag beslutade att delta i AA-mötena på nytt i hopp att sluta dricka. Jag har inte druckit nu i några veckor, men jag måste erkänna att suget är bara enormt. Jag gillar att dricka. Mitt problem är att jag inte kan dricka som ”normala människor”, d v s dricka några glas och det är det. När jag dricker blir jag kreativ. Jag börjar skriva … (han försöker att hitta de rätta orden, han tänker en liten stund). jag börjar skriva vackra och känsliga ord. Mina döttrar brukar säga, när de läser mina ord: ”Pappa måste ha druckit annars skulle han aldrig visa sådana känslor eller några känslor alls.” Jag kan bli full, gå ut, besöka olika barer, stanna ute en hel helg och inte tänka på min fru och mina döttrar. Jag kan börja slåss. Jag kan bli en bråkmakare. Jag skäms för att inte ta mitt ansvar för min familj. Jag är tacksam för att ha en bra fru som är fortfarande med mig. Och jag har en mycket god vän som också är min chef. Och det är därför jag har fortfarande ett jobb att gå till. Jag måste säga att det är väldigt svårt för mig att inte dricka, men jag vet att jag inte kan dricka som andra människor. Det är därför jag måste välja, antingen för att vara alkoholist eller nykterist.

Jonas

Jonas är en medelålders man, vältränad och välklädd. Han har på sig ett par glasögon med svart ram. Han har mörkt blont hår som är välklippt. Han är klädd i en mörkblå jeans och en ny svart skjorta. Han är kanske 170 cm långt.

Jonas säger: Hej, jag heter Jonas och jag är alkoholist. Jag vill prata om hur viktiga dessa möten är för mig. Jag började delta i AA-möten för flera år sedan. De individer jag träffar på AA-mötena ger mig en känsla av att jag inte är ensam i mitt lidande och det ger mig den styrka jag behöver för att fortsätta att vara nykter. Det är faktiskt inte svårt för mig att inte dricka när jag först slutat att göra det. Begäret är inte där alls, men det finns en ständigt önskan hos mig att kunna dricka som ”normala människor”. Jag minns att min fru och jag hade varit nykter i flera år och vi trodde att det inte fanns någon risk för oss att återfalla så vi bjöd in några vänner för en trevlig middag hemma hos oss. Vi hade en bra middag och vi serverade vin med maten. Min fru och jag fortsatte dricka som … och vi båda föll i sömn medan alla våra vänner var fortfarande kvar i mitt hus. Dagen efter ringde de mig och berättade att festen blev väldigt kortvarig eftersom värden hade fallit i sömn och gästerna bestämde sig att ge sig av. Skammen var enorm hos mig och jag kände att jag var åter på ruta ett.

Andrew

Andrew säger: Hej, jag heter Andrew och jag är alkoholist. Jag var på en middag med mina medarbetare häromkvällen. Det var en middag med alkohol. Mina kolleger hade planer på att gå till olika klubbar och tillbringar hela natten i stan. Jag tyckte att det var bara lite pinsamt att gå dit och inte ta en drink. Men det visade att det fanns många kolleger som inte drack och det var typ helt okej att säga att jag inte dricker. Jag hade några bra timmar med mina kollegor, med en god middag och gott sällskap. Jag bestämde mig att gå hem efter middagen och inte gå med dem till olika klubbar. Förut kunde jag inte tänka mig att vara bland en massa människor i en fest utan att dricka. Jag brukade hänga med dem, dricka mycket, komma hem på morgonen, sova förmodligen till denna tid (klockan var 20:00) med en baksmälla. Men jag är stolt över att jag kunde gå ut med mina vänner, ha roligt, utan att dricka, och jag sitter här med er idag.

Avslutning

Deltagarna tackar Andrew. De står upp och tar varandra i händer och de ber högt tillsammans.

  • Namn, tid, plats och vissa detaljer är fingerade.

© Samuel E. Rajeus

SOVER DU BRA?

 

somnskola1

Sömnsjukdomar såsom insomningssvårigheter, tidigt uppvaknande, störning i djupsömn och blandad sömnstörning är bland andra några av de sömnsjukdomar som orsakar allvarliga hälsoproblem och det i sin tur leder till sjukskrivningar med ekonomiska följder.

Det finns gott om evidens om att de som sover för lite har svårare att lära sig saker. I två studier från University of California och Berkeley´s GoldenBear Sleep and Mood Research Clinic kunde forskarna kartlägga 2700 amerikanska studenters sömnvanor. Resultatet visar att de som sover mindre, går och lägger sig sent på nätterna (nattugglor) får sämre betyg i skolan. De uppvisar också mer känslomässiga problem jämfört med de studenter som går och lägger sig tidigt.

Hormonet melatonin är det hormon som reglerar sömncykeln. Det har visat sig att användandet av tekniska apparater före läggdags såsom starkt ljus från laptops, smarta telefoner, läsplattor och andra elektroniska apparater hämmar melatoninproduktionen vilket gör att man sover ytligt och har svårt att hamna i djupsömn som är en viktig del av sömncykeln för att man ska känna sig utvilad när man vaknar.

I en studie i Finland genomförde forskarna en screening på drygt 3700 personer som följdes i sju år. Syftet med studien var att hitta den optimala sömnlängden för hälsan. Slutsatsen är att personer som sover mellan sju och åtta timmar per natt löper mindre risk att sjukskriva sig. Den tydliga rekommendationen var att kvinnor bör sova 7 timmar och 38 minuter och män 7 timmar och 46 minuter per natt om man inte vill bli sjuk. Sover man mindre än sex timmar, eller mer än nio timmar per natt då ökar risken för att bli sjukskriven. Man kan alltså minska kostnaderna för sjukskrivningarna avsevärt genom att komma till rätta med sömnstörningarna.

För att kunna ha en bättre sömn anser sömnforskaren Maria Söderström att det finns tre faktorer som är avgörande när det gäller hur man sover natt för natt. De tre faktorerna (sömnformeln) är följande:

  1. Vakenhetens längd
  2. Dygnsrytmen
  3. Stress/aktiveringsnivå

Det är alltså viktigt att man har koll på hur länge man har varit vaken sedan föregående sömn. Det är bland annat avgörande för sömnkvalitén att man t ex inte lägger sig och sover på dagen eller tar en topplur efter jobbet sent på eftermiddagen. Power nap fungerar bra för många, men det är skillnad mellan att ta en power nap än att ligga och sova t ex en halvtimme. Den vanliga regeln är att man delar dygnet på tre delar (8+8+8=24). För att kunna få en chans att sova 8 timmar är det viktigt att man är vaken 16 timmar. Men det räcker inte att man är bara vaken 16 timmar utan det är viktigt att man tänker på dygnsrytmen och den stress och aktivitets nivå man utsätter sig under sin vakenhet.

En dygnsrytm handlar det om att sova när det är mörkt, det vill säga natten, och att vara vaken och aktiv när det är ljust, dvs när det är dag. Detta innebär att om man håller sig vaken t ex tom kl. 02/03 på natten och går och lägger sig och försöker att sova 8 timmar är det ofta så att man stör sin egen dygnsrytm vilket innebär en sämre sömn och svårare att nå djupsömnen. Störd dygnsrytm är en diagnos som bland annat handlar om en obalans mellan den dygnsrytm som personen följer och den dygnsrytm som omgivningen följer (APA, p. 188, 2013). Man menar att dygnsrytmen faller före midnatt t o m klockan 03-04 på natten. Därefter stiger dygnsrytmen och ligger som högst på eftermiddagen. Det är avgörande att man går och lägger sig före midnatt då får man hjälp av dygnsrytmen för att sova gott (Söderström, S. 74, 2007).

Har man en aktivitetsnivå, en stress nivå som är för hög eller för låg påverkar den nattsömnen. Varje individ avgör själv om hans/hennes stress/aktiveringsnivå är lagom eller ej. Man avgör via erfarenhet om ens stressnivå under vakenheten påverkar ens nattsömn negativt. Har man för mycket att göra på jobbet, är man orolig för olika saker, jobb, familj, ekonomi under sin vakenhet då påverkas sömnen på olika sätt. Har man inte så mycket att göra då påverkas också nattsömnen på ett negativt sätt. Det är därför viktigt att man hittar en lagom nivå för att aktivera sig på dagarna och att man tycker att man hanterar stressnivå på ett bra sätt.

Kan man hitta en balans i de tre faktorerna, då har man en bättre chans att ha en bra nattsömn vilket i sin tur gör att man kan vara mer produktiv under sin vakenhet, känna sig utvilad och ha tillräcklig med energi för att utföra sitt uppdrag. Störningarna i de tre faktorerna ökar risken för sjukskrivning.

© Samuel E. Rajeus

Referenser

American Psychiatric Association, (2013). Desk reference to the diagnostic criteria from

DSM-5. Washington: APA.

Söderström, M. (2007). Sömn: sov bättre med kognitiv beteendeterapi. Stockholm: Viva.

Tidskrifter:

Modern psykologi_januari_2014

Akademiker_augusti_2014

 

 

I EN POLEMIK MED EN KOLLEGA

Barn

Foto: AKADEMIKERN_7/2014

 

Han säger att han har tillägnat sig kunskaper med långa utbildningar vilket gett honom förutsättningar att tjäna bra. Han tillägger att han har skaffat sig en ekonomisk trygghet så att han kan köpa privat vård när han går i pension.

Jag säger: Det är inget fel med det, du förtjänar det. Men glöm inte att du hade bara haft TUR att du föddes med en teoretisk hjärna och hamnade i en social vänlig miljö med förutsättningar för att kunna ägna dig åt långa teoretiska utbildningar som resulterade bland annat i den finansiella tryggheten som du har idag. Men tänk på de som inte haft denna TUR att födas med en teoretisk hjärna. Detta trots att de kanske hade befunnit sig i en social vänlig miljö. Då är det statens ansvar att se till att dessa individer får ett anständigt liv med tak över huvudet, med mat på bordet och med en social trygghet som till exempel vård och omsorg.

Man ska inte behöva skämmas för att man inte haft förutsättningar för att göra bättre ifrån sig.

Man ska inte behöva ha ett sämre liv för att man inte haft förutsättningar för att göra bättre ifrån sig.

 

Samuel E Rajeus, den 13 september 2014