LIBYEN

 

Folket i Libyen protesterade för levebröd och ett värdigt liv. Det enda de ville ha var ett bättre liv.

Han attackerade sitt eget folk med tunga stridsplan och stridpansarvagnar och dödade dem i tusentals utan att bry sig. Och folket – de missnöjda, de fattiga och de unga – försvarade sig med enkla vapen.

Nu är det hans tur att smaka på tunga artilleriattacker från världssamfundet för att känna på hur det känns att befinna sig i underläge.

Världssamfundet har än en gång tagit sitt ansvar för att försvara ett folk från våldet av en galning som med tvång utnämnde sig själv till folkets ledare.

Fast FN – konventionen kom en aning för sent men bättre sent än aldrig.