It is so obvious that Iran is trying to make an atomic bomb, nothing else. But the problem is that Irans´ nuclear facilities are extremely dangerous to Iranian people before they are to the rest of the world. Why?

We know by facts that Russia for years is selling Iran its old and potentially dangerous military equipments including nuclear materials, short and long distance robots, diesel submarines and other war machines that Russia had in its military service more than fifty years ego. It just makes me laugh that for example these submarines and old war materials can cause any potential danger let´s say for American forces or American presence in the region. American forces can neutralize Iran´s military forces without any bigger attempt, as they did it with Iraqi military war machine. It is the same with Iran´s nuclear facilities in Natanz and Qom. There is no structured supervision on those facilities if something goes wrong, as it is the same almost with all Iranian activities. That is why we can not see in principle any progress in any area of effort, planning and implementing by Iranian Islamic regim. We know again by facts that Iran buys any military product from the international black market that it can buy and we could see during the Iran-Iraq war that many of those products were not of the best qualities and that was for example a reason that many cargo planes and strike aircrafts crashed during the war and it is happening even now. One could see many times that soldiers´ handguns in the battlefield did not work which caused probably the death of thousands of them.

As president Obama put it lately: “Iran has right to nuclear energy.” No one is disagreeing with it. But Iran´s attempt to make a nuclear bomb makes this country more dangerous to its own people, countries in the region and even to the rest of the world. If Iranian delegation in United Nations were not a bunch of liars they could have a transparency policy about their nuclear facilities and they could receive help and equipments from the international communities in order to build these nuclear facilities with modern standards without causing any potential danger to Iranian people in the first place.

The thing is that they do not want to have a healthy relationship neither with the international community nor with their own people because they know very much that they got the power by deception, killing, raping and so on. If Iranian regime wanted to win the Iranian hearts and gain an international respect and recognition they could redo the election, this time with the supervision of international observers and show both the opposition/Green movement and the world that Ahamdinejad received 64 percent of the votes. But everybody knows that these people are a bunch of criminals that take advantage of Islam and making the life of Iranian people like hell in this “material world”, promising them to be in paradise in an afterlife of “holy world”, while they are living a life in this material and fatal world which is alike the one they are promising the people of Iran after their death.

One of the main concern and priorities of Green movement must be giving Iranian people information and clarifying for them that a rusty and old nuclear facility and making an atomic bomb by buying almost out of order and out of used materials from the European black market, mainly from Russia and former Soviet Union republics for billions of dollars making Iranian people just poorer and it´s bedding for a mass killing, a disaster.


Nahid* is a forty years old woman living in Sweden since the eighties. She has a job, is married and has three children. Her parents and siblings are living in her home country. Her relationship with her husband is based on respect, she emphasizes. In her whole life here in Sweden but also in her home country she has felt a sense of missing and sadness that she has been trying to manage in different ways. She cannot find an explanation for the way she is feeling. She made herself busy by raising her children in Sweden. She learned the language and got into the labor market. Thus, her most meaningful tool that made her to go on living in forty years was her strong belief in God. The problem is that she is feeling that even this tool is loosing its power the older she is getting.

A friend of her at work who has a closer relationship with Nahid recommends her to see a psychiatrist who too speaks her language which makes it easier for Nahid to talk about her thoughts. She finally decides after quite a while hesitation to book an appointment with the doctor who is specialist in adult psychiatry and also a licensed psychotherapist. The doctor is too a woman and in the same age as Nahid is.

It´s her first meeting and Nahid is trying to explain for the doctor that she has been feeling down in her whole life and can not feel any joy for anything. The doctor asks her about how she could go on living after all these years having this feeling?

Nahid´s explanation is spontaneous and she says: I think my strong belief in God could save me.

The doctor interrupts her quickly and says with an overtone: Hum, Do you really think that God is looking at you from the above and taking care of you, lady? Forget it. All these talks about God are just bullshit. The religion is taking advantage of people like you. Wake up.

It has not gone more than ten minutes of the session. And Nahid has absolutely no confidence in the doctor. She is seeing the doctor for the first time, also with a huge skepticism about the psychiatric health care. The only common denominator between them is that both are women and both are coming from the same country.

Nahid starts shaking, getting sweaty in her body and in her palms. She has just difficulty to manage her rage. She stands up and says: You are an idiot. I do not want to talk to you any more. And she leaves the clinic.

The doctor who feels very assaulted gets so mad that she issues a medical letter and gives order to a nurse to call the police and report that Nahid is an unstable individual who threatened to commit suicide and left the doctor office in rage and without permission. She pointed out for the police that Nahid must be arrested and be taken to an inpatient psychiatric unit as soon as possible.

A half an hour later police is behind her door. In spite of Nahid´s denying suicide thoughts and suicide plans and her giving gathered impression they took her in front of her husband´s astonishment and her daughter´s terrifying eyes to an inpatient psychiatric center in a Stockholm suburb for an evaluation.

When she arrives with a police car and two police men, she just cries and cries. She is shaking and it is difficult to calm her down. Later she explains that she was thinking in her way to the unit that we will force her to take lots of pills and inject her with lots of heavy drugs and when she refuse to take more we will lie her in belt. She has no previous experience of psychiatric care and all of this is just a horrifying scenario and a trauma for her. A nightmare.

She explains for on duty psychologist about what was happened at the doctor´s office and why she just interrupted the session and did not want to talk to her any more. It was because of doctor questioning her belief system rudely and without any reservation, a belief system that has saved her for so many years. The psychologist interviews her for an hour and runs some questioners. He can not find any serious disorder with Nahid. Later comes a doctor and reviews the psychologist´s report. He goes in to Nahid´s room and talks to her for about half an hours. The final report from the inpatient psychiatric unit in Stockholm suburb shows no sign of psychiatric dysfunction and no sign of suicidality.

Nahid can finally go home at 9:30 pm that evening. Neither her husband nor her daughter could talk to her for more than four hours since she was taking in of the police and waiting for the final report from the psychiatry. There were some very tough hours for the whole family, nevertheless for Nahid.

Nahid tells that she never told her man and her children about her having sad thoughts and about that noting makes her happy. That she never told her parents and her siblings that she feels down and life is kind of heavy for her. Her explanation for not telling them is that she does not want to burden her family and that she feels ashamed and is worried to be marked as a mental case. However, this is going to be big news at home and it will be difficult for her to explain for the family about why she was picking up of the police and taking into a “madhouse” in Stockholm.

When the taxi is here to take her home I recommend here warily that she tries to find a good therapist in order to be able to talk about her thoughts and feeling.

She looks at me with a cutting laughter and says condescending: Are you kidding me? I am never going go to a psychologist again (she calls all psychologists, psychiatrists and psychotherapists for psychologists). They are all mentally sick.

After having such a experience that Nahid had today I have no chance and no time either to convince her that it is not at all the way she is thinking. And she just had bad luck to talk to a bad or may be sick doctor.

While she is disappearing at the back sit of a taxi and her silhouette is loosing color into a late and weak lightshades of the August, her sad look stays still before my eyes and her bad experience of psychiatric health personals makes my mind busy.

What is worse than ending up at a sick individual with power on you? If so, much can go wrong, and one´s life course can get a drastic turn. This sick person with power can be your partner, your boss, your parent, sick powerful persons at key positions in a society, and even a sick government.

*Notify that name, age and places are changed in this essay.


Nahid* är en fyrtioårig kvinna som har bott i Sverige sedan 80-talet. Hon har ett jobb, är gift och har tre vuxna barn. Hennes föräldrar och syskon är kvar i hennes hemland. Hennes relation med maken är baserad på respekt, poängterar hon. Under hela sitt liv i Sverige och även i hemlandet kände hon en saknad och en sorg som hon på olika sätt försökt få bukt med. Hon kan inte hitta en förklaring för varför hon känner så. Hon har gjort sig upptagen genom att uppfostra sina barn i Sverige. Hon lärde sig det svenska språket och kom in på arbetsmarknaden. Men hennes viktigaste redskap för att ta itu med denna längtan och saknad var närheten till Gud. Denna tro var den mest betydelsefulla redskap som gjort att hon kunde fortsätta trots allt med livet i fyrtio år. Men hon känner att även detta redskap börjat förlora sin kraft ju äldre hon blir.

En arbetskamrat som har en närmare relation med Nahid tipsar henne att kontakta en psykiater som också talar Nahids språk så att det blir lättare för henne att kommunicera på sitt eget språk. Nahid bestämmer sig efter en tids tvekan att boka en tid hos denne specialist i vuxen psykiatri som är dessutom en legitimerad psykoterapeut. Doktorn är också en kvinna i samma ålder som Nahid.

Det är första besöket och Nahid börjar förklara för doktorn att hon känt sig nedstämd i hela sitt liv. Läkaren frågar om hur hon kunde gå vidare med livet under alla dessa år.

Nahids förklaring blir spontant och hon säger: Jag tror att min straka tro och närheten till Gud kunde rädda mig.

Doktorn avbryter snabbt med en överton och säger: Hum, tror du verkligen att Gud tittar ner uppifrån och håller koll på dig, damen? Glöm detta. Det är bara trams allt detta snack om Gud. Religionen bara utnyttjar sådana som du. Vakna.

Det har inte gått mer än tio minuter av sessionen och Nahid har absolut ingen förtroende för läkaren och har träffat henne för första gången, dessutom med stor skepsis om den psykiatriska vårdapparaten. Den enda gemensamma mellan dem är att både är kvinnor och båda är från samma land.

Nahid börjar skaka, blir svettig i kroppen och handflattorna. Hon kan inte kontrollera sin vreda. Hon reser sig och säger:Du är en idiot. Jag vill inte prata med dig mer. Sedan lämnar hon läkarens mottagning.

Doktor som känner sig förolämpad blir så pass arg att hon utfärdar ett så kallade Vårdintyg och beordrar en sjuksköterska ringa till polisen och göra en anmälan om att Nahid är en instabil kvinna som hotade att ta livet av sig och måste hämtas av polisen och lämnas till psykiatrin så fort som möjligt.

En halvtimme senare är polisen hemma hos Nahid och trots hennes nekande om suicidtankar och samlade intryck hämtas hon framför makens häpnad och dotters skräckslagna ögon till en sluten psykiatrisk enhet utanför Stockholm för en bedömning.

När hon kommer in med en polisbil och två poliser sitter hon och gråter hela tiden. Hon skakar i hela kroppen och det är svårt att lugna ner henne. Senare förklarar hon att hon hela vägen under färden med polisbilen tänkte att man låser in henne, tvingar i henne massor av tabletter, injicierar i henne stora mängder av psykofarmaka och neuroleptika och om hon vägrar läggs hon i bälte. Han har ingen tidigare erfarenhet av psykiatrisk slutenvård och det hela är för henne ett skräckscenario och ett trauma. En mardröm.

Hon förklarar för jourpsykologen om vad det var som hade hänt och att hon inte vill prata med en läkare som ifrågasätter hennes trosystem med vilka hon kunde rädda sitt liv under så många år. Psykologen intervjuar henne i en timme och tar några tester. Man hittar absolut inga tecken på något allvarligt syndrom. Sedan kommer en jourläkare och går igenom psykologens bedömning. Han går sedan in hos Nahid och samtalar med henne en halv timme. Rapporten från den psykiatriska enheten i Stockholmsförorten visar att Nahid inte har någon psykiska funktionshinder och att hon visar absolut inga tecken på suicidalitet.

Nahid får gå hem klockan 21:30 den kvällen. I fyra timmar sedan hon blivit plockad av polisen hemifrån fick inte hennes man och barn samtala med henne i väntan på ett utlåtande från psykiatrin. Det var några jobbiga timmar för alla inblandade i Nahids familj och inte minst för henne.

Nahid berättar att hon aldrig har sagt till sin man att hon har sorgsna tankar och att ingenting glädjer henne. Att hon aldrig berättat för sina barn eller sina föräldrar att hon känner sig nedstämd och att livet känns tungt. Hennes förklaring är att hon inte vill belasta sina nära och kära och känner en stor skam över att bli stämplad som psykfall. Hon säger att allt detta blir en stor nyhet hemma hos henne och hon inte vet hur hon ska kunna förklara för sin man och sina barn om varför hon var intagen på ett ”dårhus” i Stockholm.

När taxin kommer för att köra henne hem rekommenderar jag henne varmt att hon söker upp en bra terapeut för att kunna samtala om sina tankar.

Nahid tittar på mig med ett beskt leende och säger nedlåtande: Skämtar du? Jag ska aldrig söka upp en psykolog (hon kallar alla psykiatrer, psykologer och psykoterapeuter för psykolog). De är själva psykisk sjuka.

Efter en sådan erfarenhet som Nahid haft under dagen har jag ingen chans och ingen tid att förklara för henne att det är inte alls så som hon tror utan hon haft otur som hamnade hos en dålig och kanske sjuk doktor.

Medan hon försvinner på baksätet av en taxi och hennes siluett försvinner i augustimånadens sena och svaga ljusglimt, stannar fortfarande hennes sorgsna blick framför mina ögon och hennes dåliga erfarenhet av psykiatrisk personal sysselsätter mina tankar.

Det värsta är att hamna hos en sjuk individ med makt då kan det mycket gå fel. Och ens livs riktning kan ändras totalt. Den sjuke med makt kan vara din partner, din chef, din förälder, sjuka makthavare i ett samhälle och till och med en sjuk regering.

*Notera att namn, ålder, plats är fingerade i denna essä.