The Life Destroying Games

Individer med olika mål/drömmar försöker sitt bästa under sin livstid att förverkliga sina visioner. En vill öppna sin egen restaurang. En vill köpa sin drömvilla. En vill bli lärare. En vill bli författare. En vill bli artist. En vill bli fotbollsproffs. En vill bli youtuber. Börje Nilsson hade alltid en dröm. Hans mål var att bli professor och verka inom forskarvärlden.

Börje är 23 år då han tar sin kandidatexamen i psykolog. Han jobbar några år och sedan pluggar han till master i socialpsykolog. Han var då 29 år då han bestämmer att söka en forskarutbildning. Det tar 5 år för honom att komma in. Han söker till olika forskarutbildningar inom sociologi och psykolog varje år. Han får avslag på sina forskaridéer gång på gång. Hon upptäcker ganska snart att han inte har de rätta kontakterna och han inte kommer från de rätta familjekretsarna. Det gör det svårare för honom att komma in på den forskarutbildning han söker sig till. De sociologiska institutionerna han skickar sin ansökan till anser att hans forskaridéer tillhör mest den psykologiska sfären och de psykologiska institutionerna han skickar sin ansökan till meddelar att idéerna passar mest inom den sociologiska forskarvärlden. Han kommer till sist in på ett forskarprogram. Programmet är normalt en 4-årigt utbildning. Det tar precis 10 år för Börje att bli klar med det. Han förstår också att det är en medveten strategi från institutionernas sida att vissa studenter som tillhör ”persona non grata” ska fördröjas så mycket som det bara går. Börje var 44 när han börjar undervisa på universitet. Han upptäcker ytterligare att varje forskargrupp har sin bunkermentalitet och tar in forskare som tillhör de rätta politiska kretsarna. Trots att han söker lektorstjänster förblir han som lärare i 11 år innan han får ett lektorat. Börje jobbar vidare och publicerar flera böcker inom sitt ämne, men någon professur är inte alls i sikte. Positionerna är tagna av ”gamarna” som håller hårt i sin uppfattning om att inte låta en som inte tillhör ”den högsta kasten” ska ta sig in. Börje hinner att bli 64 år gammal. Han beviljas till slut en professorship. Han går i pension ett år senare.

Börje känner sig på något sätt förolämpad när han blir professor vid den åldern. Det går inte att använda den på något sätt. Det är bara ett spel för gallerierna, en siffra i statistiken. Han tänker, detta är på något sätt värre än ”The Hunger Games”. Att någons hela liv går förlorat när man blir en bricka i ett spel.

Hur mycket kontroll har man egentligen över sitt eget liv?

Beträffande de psykiatriska störningarna och dess behandlingar

När en människa besöker en läkare hoppas man ofta att ens besvär/sjukdom ska förvinna helt och man blir botad. Man hoppas också att man blir på något sätt immun så att sjukdomen inte alls kan komma tillbaka i framtiden. Faktum är att i de flera sjukdomar eller kirurgiskt ingrepp uppnår man inte det perfekta resultatet när man sätter in en behandling. Detta är också fallet med de flesta psykiatriska sjukdomarna och de psykiatriska behandlingarna som erbjuds idag.

Den missuppfattning som utbrett existerar ute i befolkningen är att man tror att många behandlingar mot somatiska sjukdomar är exakta i motsatt till psykiatriska behandlingar som är ungefärliga. Vi vet idag att även matematiska beräkningar inte är exakta utan det finns alltid felmarginaler.

Låt oss ta några exempel.

Sonya är 40 år. Hon ligger på operationsbordet för ansiktslyft och bröstförminskning. Hon har anlitat den bästa plastikkirurgen på stan och hoppas att få det perfekta resultatet. Jag kan med säkerhet säga att de allra flera individer som gjort ett sådant ingrepp vitnar att det har skett en markant förbättring men kirurgen lyckades ej att uppfylla deras förväntningar. Sonya ser fantastiskt ut efter operationen, men hon ser inte ut som när hon var 30 år gammal. Man ser en 40-årig kvinna som ser vackrare ut. Notera att det har skett en förbättring.

Bertil, 60 år, utför en knäoperation. Det blir en definitivt lyckad operation. Han kommer på sina fötter igen. Han kan gå sina dagliga promenader utan att ha ont. Frågan är om knäna är helt återställda såsom den var innan skadan. Svaret är definitivt nej. Det finns uppenbarligen operations ärr på knäna och Bertil måste hantera sina knän varsamt. Notera även här att det har skett en förbättring.

Det är också fallet med de flesta farmakologiska behandlingarna t ex mot diabetes, mot högt blodtryck eller mot magsår, med mera. Behandlingarna är inte exakta och behandlingsresultaten är ungefärliga. Det är viktigt att nämna att behandlingsutgången blir mer osäker när den mänskliga fakturen kommer in. Människan är absolut en oberäknelig variabel i behandlingen. Även här sker en förbättring i de allra flesta fall när man sätter in en farmakologiskbehandling.  

Även industrin är inte undantag i det fallet. De raketer man skjuter upp i rymden, de bomber man faller från ett bombflygplan, de missiler man skjuter till olika militära mål, de passagerarflygplan man flyger med alla har utan undantag felmarginaler.

Många patienter med olika psykiatriska besvär hoppas att de blir helt friska. De hoppas att kunna fungera som ”alla andra” efter behandlingen. Även anhöriga hoppas att vi ska kunna hjälpa en individ med t ex affektiva störningar såsom depression, bipolär sjukdom, ångestproblematik, OCD, tvångs tankar/beteende eller sjukdomar såsom ADHD eller autism, samt personlighetsstörningar att kunna operera felfritt i samhället efter behandlingen. Faktum är att det inte kommer att hända i de flesta fall. Många blir mycket besvikna efter ett sådant besked. Det som vi gör i behandlingen är att först medvetandegöra patienten och anhöriga om patientens begränsningar, biologiska/neurologiska tillkortakommanden och sedan vägleda både patienten och anhöriga om hur de kan navigera i sin interaktion med sig själva och med de andra ute i samhället. Detta för att patienten ska leva ett någorlunda normalt liv. Det är viktigt att man inte utsätter sig för helt onödiga påfrestningar baserad på feluppfattning eller orealistiska förväntningar om sig själv eller baserad på förväntningar av andra såsom föräldrar.

Faktum är att vi föddes med olika biologiska/neurologiska resurser och vi hamnar i olika miljöer med olika ekonomiska- och sociala förutsättningar. Låt mig poängtera här att det som grupper med rasistiska uppfattningar vill göra gällande är helt olikt med det som jag nämner här. Det finns inget belägg för att vita är generellt bättre än svarta eller kvinnor är generellt mindre begåvade än män. Det är helt rasistisk uppfattning som har i syfte att ta till sig mer resurser för att förslava andra. Det finns däremot individuella skillnader. Vissa födds med bättre neurologiska förutsättningar jämfört med vissa andra. Det blir då lättare för den förstnämnde (den med en bättre neurologisk uppsättning) att lyckas bättre i sitt liv.

Låt mig även här ta ett exempel.

Ponera att vi har två splitternya Volvo XC40. Båda har en bra motor, fyra fina och nya däck, en felfri kaross, fin inredning med läderstolar, navigation, stolvärmare, el hissar och körassistent med olika kameror och sensorer. Den enda skillnaden är att AC saknas i den ena bilen. Du kör en sådan bil utan AC i en varm sommardag. Fönstren är upphissade. Du börjar svettas mycket. Du blir agiterad. Din syn försämras efter en stund. Dina ögon är påverkade av hettan i bilen. Din uppmärksamhet sjunker. Även bilen börjar reagera onormalt. Du trycker på alla knappar på instrumentberedan för att få igång AC:n. Det händer ingenting. Om du fortsätter att trycka på knapparna och insisterar att få igång AC:n kommer både du (din hjärna) och bilen (din kropp) få skada eftersom det inte finns AC i själva systemet. Detsamma gäller om du eller dina föräldrar trycker hårt för att du ska uppnå någonting och att ”AC:n” inte finns i systemet då själva systemet/individen kommer att få stor skada. Det är viktigt att man vet vad systemet klarar av. Ett privatflygplan kan flyga 5 individer och du lastar planet med 7 personer. Det finns då en stor risk att planet kraschar och alla dör.

Det som vi gör i terapin är att först uppmärksamma patienten och även anhöriga om att det saknas AC i systemet. Det innebär inte att systemet är värdelöst och man måste skicka bilen till skroten. Vi har fortfarande en mycket fin Volvo XC40 som det går att använda i många år. Terapeuten sedan hjälper individen med olika interventioner och terapeutiska verktyg om hur man kan göra för att inte utsätta systemet för felanvändning så att man kan använda systemet under en oöverskådlig tid. När vi talar om en neurologisk åkomma talar vi om att hjärnan inte opererar som den ska i vissa sammanhäng. Individen behöver bara lära sig hur man ska kunna använda sin hjärna så att hen inte utsätter systemet för onödig stress. Jag önskade att vi visste idag var någonstans i hjärnan skulle vi manipulera med psykosocialbehandlingar, med mediciner, eller kirurgiskt ingrepp för att kunna fixa en ”AC” där, men vi idag har inte den kunskapen. Så allt vi gör är att hjälpa individen att hitta ett sätt att utan större påfrestning kunna leva ett gott liv med sitt tillkortakommande. Även här sker en förbättring, i de flesta fall, i måendet efter behandlingen. Det finns dock en risk att individen återfaller i sjukdomen speciellt om man missköter sin hälsa.

Under mina år som kliniker har jag haft många unga patienter, inte minst, inom tvångsvården, med stora krav på sig själva eller kände stora krav från sina föräldrar för att skaffa sig en fin akademisk examen. Många av dessa ungdomar kom till och med in på läkarlinje, psykologprogrammet, juristlinje för att sedan drabbas av allvarliga psykiatriska sjukdomar såsom psykos, paranoia, djupdepression. Många av de hamnade senare inom den psykiatriska tvångsvården. Jag känner personligen ett antal sådana patienter som senare begick självmord eftersom de inte kunde acceptera sina sjukdomar eller de kände att deras föräldrar inte kunde acceptera att de inte kunde skaffa sig en fin utbildning.

De flesta behandlingarna leder inte till en total tillbaka gång till det friska och felfria. De hjälper däremot att man kan leva ett drägligare liv utan att utsatta sig själv eller blir utsatt av sina anhöriga för onödiga press som kan leda till ödesdigra konsekvenser. 

© Samuel E. Rajeus

PhD kandidat i Allmänpsykologi/ Leg. psykoterapeut (KBT)

Beträffande President Trumps uttalande om stulen valseger och belägringen av Kapitolium i Capitol Hill

I det senaste presidentvalet i USA förlorade president Trump med en marginal på 4 miljoner mot Joe Biden. Mer än 70 miljoner amerikaner röstade på honom. Han hävdar orubbligt att han har fått mer röster än Joe Biden. Och att Biden utropades till vinnare på grund av omfattande fusk. Trots otaliga försök och överklaganden till olika amerikanska domstolar samt påtryckningar på olika republikanska guvernörer och höga republikanska chefer, d v s personer med nyckelposition inom Trumps eget parti, inom valmyndigheter i olika delstater lyckades Trump inte bevisa att det hade skett omfattande valfusk. Flera valobservatörer och medarbetare inom valmyndigheten meddelade senare, bland de också många från det republikanska partiet, att den senaste presidentvalet hade genomfört demokratiskt och säkert. Trump hävdar dock att det hade skett omfattande fusk och det är tjuvarna som utropat sig till vinnarna. Notera att det finns miljoner amerikaner som helt och hållet håller med honom även om det överhuvudtaget inte kommit fram några bevis att det skett omfattade valfusk.

Faktum är att den amerikanska demokratin, trots alla sina brister, är en av de bästa demokratierna i världen. De olika demokratiska institutionerna observerar och övervakar varandra i en demokratisk anda. Det gör det möjligt att en lite grupp med politiska- ekonomiska- och även militära resurser inte kan bedriva sin egen agenda och skapa en diktatur såsom vi ser i Ryssland, Kina, Nordkorea och Iran. Frågan är varför så många miljoner amerikaner lyssnar och tror på det som Trump säger utan att det egentligen finns några bevis för det som han hävdar.

Vi ser tydligt och klart att president Putin har miljontals supportrar i Ryssland. Vi ser tydligt och klart att president Xi Jinping och den kinesiska kommunistpartiet har miljontals anhängare i landet. Och det är också fallet med alla andra förtryckta länder. Att ha så många miljoner supportrar och att kunna mobilisera en bråkdel av de räcker för att skapa en diktatur. Det var precis det som president Trump försökt att testa genom att hetsa tusentals av sina anhängare att storma Kapitolium och se om det går att skada den amerikanska demokratin. Han har tidigare flera gånger nämnd Putin och Kim Jong-un som respektabla och kraftfulla ledare värda att vörda. Hans önskan är att kunna operera som dem och att leda ett land som deras.

Den tillträdande presidenten Joe Biden ska tänka på allvar och ta de 70 miljonerna som röstade på Trump i beräkningen. Det finns säkert en anledning att så många är så missnöjda vilka röstar på en kritiskröst. Även om den kritiska rösten har sin egen agenda och inte vill förbättra folkets levnadsvillkor. Det var precis så som det hände i Tyskland när Hitler och hans parti kunde överta makten. Det fanns miljontals fattiga tyskar som var missnöjda. Hitler kanaliserade en bråkdel av dessa fattiga till sin egen vinning. Han använde demokratiska och parlamentariska medel för att överta maken. När han hade då maken skickade han till fronten först de miljontals absolut trogna anhängare som dödades i kriget. Ledarna som Hitler och hans ekonomiska- och militära elit hade levt i lyx till sista sekund av andravärldskriget. Trump och hans stab av ekonomiska och militära elit är utan tvekan mycket smarta individer med ekonomiska, politiska och militära resurser vilka alltid skickar i de flesta fall fattiga och även i vissa fall kriminella till fronten för sin egen vinning. Jag såg bilder på de som stormade Kapitolium. Av de bilderna att döma såg jag människor från allra lägsta i samhället och människor med kanske sina egna politiska/rasistiska agenda vilka härjade så belåtna i kongresslokalerna.

Ponera bara att någon som Trump skulle kunna beväpna 2 miljoner av de 70 miljonerna som röstade på honom då den amerikanske demokratin är utan tvekan i gungning. Det här är exakt fallet med diktaturer som Ryssland, Kina, Nordkorea, Iran och med mera. De har beväpnat några miljoner av sina landsmän och försett de med basala nödvändigheter i livet och sedan beordrades de att döda sina egna landsmän vilka protesterar om orättvisor och önskar ett drägligare liv. Det var exakt det som hände i Nazityskland. En liten grupp av högintelligenta människor tog maken genom att ta med sig eliten. De beväpnade sedan ett par miljoner fattiga och skapade ett specialförband. Sedan var det kört för den tyska demokratin att vinna tillbaka landet genom parlamentariskt försök. Trots att Hitler hade absolut en bråkdel av tyskarna bakom sig lyckades han sätta hela världen på brand och orsaka mellan 50 och 60 miljoners död. Trump gjorde ett försök för att se om han kunde gunga den amerikanska demokratin. Han lyckades definitivt inte. Han meddelade senare att han och hans anhängare är i början av den ”stora resan”. Den tillträdande presidenten Joe Biden och den amerikanska regeringen som efterträder den nuvarande måste verkligen tänka till och ta de över 70 miljoner missnöjda som röstade på Trump på allvar.

Det samma gäller hela världen. Vi ser idag många rasistiska och populistiska regeringar som har makten i Europa. Det är utan tvekan Tredje Rikes vindar som blåser igen. Tar vi inte hotet på allvar kommer vi betala ett högt pris för det, igen.

© Samuel E. Rajeus, redaktör, S.E.R.P. & Publishing, Den 08 januari 2021

Det är viktigt att notera att vi alla har olika grader av olika psykiska/psykiatriska symptom men det innebär inte att vi alla har en massa diagnoser. Har man t ex en hög grad av ADHD-drag men ändå lyckas att föra fram ett bra liv med utbildning, karriär/jobb och familj utan alltför mycket besvär då ska man inte få en diagnos. Det rekommenderas att vården gärna undviker att sätta en diagnos. Det ska undvikas att sätta en individen just i det facket helt onödigt. Det är inte vattentätt mellan de olika diagnoserna. Diagnoser säger inte allt om en individ. En människa är mycket mer än sina diagnoser. Har man däremot livslånga problem som manifesterar sig i olika delar av ens liv såsom jobbet, kontakt/relation med nära och kära, sociala- eller hälsoproblem såsom beroendeproblematik i olika former då sättandet av en diagnos rekommenderas. Individer som lider av ADHD-problematik har ofta problem i tre områden, nämligen koncentration, hyperaktivitet och impulsivitet.

Jag hör ofta att anhöriga till individer som lider av ADHD talar om att individen kan vara ”oerhört fokuserad” när han/hon vill och brinner verkligen för sin sak. Man ser det som en bra egenskap. Man ser det som en ”superkraft”. Det handlar egentligen om ett handikapp i dessa fall. Varför? Det finns nämligen skillnader mellan ”fokus”, hyperfokus” och ”flow”.

Fokus innebär att en individ kan fokusera och ignorera eller bortse från de kringliggande störningarna i en stor utsträckning för att kunna fortsätta med det som man håller på med. En student t ex med bra fokus kan sitta i flera timmar och plugga. Man kan också ta korta pauser och gå tillbaka till sitt pluggande och fortsätta vara fokuserad. Man kan avbryta för att äta lunch eller besvara ett telefonsamtal. Man kan utan större problem gå tillbaka till sitt arbete igen.

Hyperfokus däremot innebär att man är helt uppslukad av sin aktivitet och nästan helt oförmögen att avbryta utan att bli arg eller ha svårigheter att ta tråden igen. En individ med ADHD-problematik och hyperfokus kan t ex ”fokusera” på ett dataspel i timmar utan att bry sig om att gå och äta, eller svara i telefon eller struntar helt i sin sömnrutin. Hen kan sitta hela natten och spela och njuta. Man då har svårigheter att vakna i tid på morgonen och ta sig till skolan. Skolarbetet blir lidandet. Om förälder i detta fall avbryter individen kan han/hon bli jättearg och t o m svära och slå sönder saker och ting. Individen har stora svårigheter att återgå till t ex spelandet om man blir avbruten. Det är därför detta är inget konstruktivt och hälsosamt fokus och det är därför man kallar det ”hyperfokus” vilket är ett handikapp.

Flow innebär att man hamnar i ett tillstånd av en ovanlig produktivitet. Det liknar fokus men skillnaden är att individen kan sitta t ex i fyra timmar och producera så mycket som man normalt skulle producera i en halv vecka. Man kan också i detta fall avbryta för att uträtta korta behov. Man kan dock gå tillbaka till arbetet och fortsätta i samma takt (flow) som innan. Det är inte helt och hållet klarlagt varför man ibland hamnar i detta tillstånd som kallas flow men det är klart ett positivt och önskvärt tillstånd.

Individer med koncentrationssvårigheter, hyperaktivitet och impulsivitet kan ha olika grader av ADHD-problematik. Det är ändå möjligt att sätta en diagnos. Jag drar ett exempel här:

Hurace är 45 år. Han är civilingenjör med en doktorsexamen från Chalmers. Han har ej missbrukat alkohol eller droger i hela sitt liv och han har aldrig hamnat i onåd med rättsväsendet. Han har inga fysiska sjukdomar. han känner sig förövrigt frisk och kry. Han är däremot misslyckad med tre äktenskap, har tre barn med tre olika kvinnor, älskar att hoppa fallskärm, springer nästan 15 mil varje vecka. Han älskar också att spendera pengar/tid både på kvinnor och på olika spel. Han har inte heller lyckats att göra en karriär då han hade svårt att komma överens med både sina underordnade och sina överordnade. Hurace var också i perioder sjukskriven i långa perioder. Han har tyvärr ingen bra relation med sina föräldrar och syskon. Hans barn är inte så förtjusta heller att spendera tid med honom.

Vi ser i Hurace fall att det har gått så bra för honom i vissa avseenden men inte alls så bra i andra avseenden. Det finns också livslångt lidande när det gäller impulsivitet och hyperaktivitet gällande relationer, ekonomi och karriär.

Kommer Hurace till en basutredning på en psykiatrisk mottagning kommer han med största sannolikhet gå vidare för en neuropsykiatrisk utredning gällande bland annat ADHD.

© Samuel E. Rajeus

Alkoholkonsumtion orsakar 3 miljoner dödsfall världen över årligen. Alkoholindustrin omsätter 1300 miljarder dollar årligen. Det finns därför starka krafter i världen vilka vill promota alkohol som njutningsmedel och inte som en drog. Dricker man, som man, mer än 14 standardglas alkohol i veckan och som kvinna, mer än 9 standardglas alkohol i veckan då klassas man som alkoholist i Sverige. Dricker man, som man, mer än 4 standardglas och som kvinna mer än 3 standardglas på en och samma gång då dödar man sina hjärnneuroner vilket innebär att man skadar sig själv genom sitt drickandande. 14 standardglas i veckan motsvarar cirka 3 flaskor vin eller 53 cl starksprit. 9 standardglas i veckan innebär motsvarande cirka 2 flaskor vin eller 34 cl. starksprit. Ett standardglas alkohol innehåller 12 gram ren alkohol som motsvarar:

• 1 glas bordsvin (12-15 cl)
• 1 flaska starköl (33 cl, 5%)
• 1 litet glas dessertvin (8 cl)
• 1 grogg (knappt 4 cl sprit)

Det kom en studie om befolkningsalkoholvanor för ett antal år sedan i vilket Sverige, Karolinska institutet, också medverkade. Man gjorde en longitudstudie på hundratusentals individer i Europa och Amerika för att kartlägga deras alkoholkonsumtion och de skador alkoholen orsakar. Resultatet visade tydligt och klart att inget drickande, alltså nollalkoholintag är bäst för individen.

Det finns en risk att mellan 10 och 15 procent av de som börjar dricka i tonåren utvecklar alkoholberoende. Mer än 8 miljoner svenskar över 15 år dricker alkohol vilket innebär cirka 80 procent av befolkningen. Mer än 1 miljon beräknas ha någon form av överkonsumtion som klassas som riskbruk. Av dem lider cirka 350 000 av alkoholberoendeproblematik i olika grader, enligt Systembolaget.

Forskarna i Storbritannien har klarlagt 16 skador, både på konsumentnivå och samhällelignivå, som alkoholkonsumtionen orsakar. WHO har nämnt mer än 200 sjukdomar som kan orsakas eller förvärras av alkoholkonsumtion. De vanligaste sjukdomarna är olika cancerformer, såsom tjock- och ändtarmscancer och bröstcancer. Börjar individen dricka alkohol vid 13/14 årsåldern är risken mycket högre att drabbas av cancer 20-30 år senare. Dricker man i 20-30 år är det nästan omöjligt att hjärnan kan återgå till den struktur som man hade innan alkoholberoendet. Det blir permanenta skador livet ut.

Forskarna anser att det behövs ett helhetsgrepp på samhällelignivå för att få bukt med detta samhällsproblem. Det är ett mänskligt behov att få njutning såsom upphetsning, avslappning och fantasi vilka nämns som tre huvudsakliga njutningsvägar. Många söker att tillfredsställa dessa njutningsvägar via t ex alkohol. Det är fullt mjöligt att uppnå dessa njutningar genom t ex konstruktiva aktiviteter. Långsiktigt är det viktigt att man börjar med barnen och i hemmet. Ju senare man introducerar barnen för alkohol desto bättre är det.  Tre skyddsfaktorer i familjen nämndes som viktiga. De är följande:

• känslomässigt stöd till barnen – att barnen kan lita på att föräldrarna finns där för dem.
• Positiv övervakning – att föräldrarna vet var ungdomarna är på lördagskvällar.
• Kvalitetstid – Ju mer föräldrarna kan spendera kvalitetstid med sina barn desto minskar de risken att barnen senare utvecklar beroendeproblematik.

På samhällelignivå är det avgörande att t ex staten förbjuder alkoholreklam och håller monopol på alkoholförsäljning. Att man redan på förskole- eller lågstadienivå ser till att barnen är mycket aktiva med olika fysiska aktiviteter. Samt att familjer får stöd med de tre ovan nämnda skyddsfaktorerna.

© Samuel E. Rajeus

Dr. kand. i psykologi/Leg. psykoterapeut (KBT)

On the occasion of assassination of general Qasem Soleimani, the commander of Quds Force- a division of the Islamic Revolutionary Guard Corps (IRGC) of the Islamic Republic of Iran, by the US military forces in Bagdad, Iraq on Friday, January the 3rd, 2020.

Since the first day President Trump has entered the White House, he has worked hard for the American people to see that he is a man of action and not just of talk.

President Trump has managed to fulfill some of his most important election promises during his first term in the White House. He has succeeded in boosting the economy by, for example, giving free hands to the coal industry. He has protected the jobs and created several job opportunities by imposing duties on import materials. He has really lost the United States aid to various countries and a number of international organizations. He also does his best to build some kind of wall to stop ”Mexican criminals, and rapists” from entering the United States. And last but not least, he does everything he can to rein in North Korea and Iran. In any case, he wants the American people to look at his time at the White House in this way. In all likelihood, so are his followers and some others will see him the way he wishes.

In fact, he hasn’t done much. But that’s not at all the way Americans look at his efforts. Let’s take a closer look at his accomplishments so far. Custom duties against European countries were more than just a harsh rhetoric for the domestic audience. We know today that nothing happened on that front. President Trump, however, appears to be a strong leader in front of his people against ”the Europeans who have been exploiting the United States for years”. Tariff against China has also not resulted in any concrete gain for the United States, as China strongly threatens to answer with the same coin.

No wall has been built and probably never will be. What counts is that President Trump, with a ruthless tone, wants to get through an agreement to build some kind of wall, in some parts of the US-Mexico border. If it doesn’t, President Trump can always explain to his supporters that ”evil forces within the US” put an end to his plans for this. However, he has succeeded in gaining momentum on the economy. Dollar is stronger today compared to a few years ago. Through the coal industry and by stopping aid (withdrawn from several international agreements) and losing military activities, he has succeeded in improving the economy.

What happens to the climate in the long term? What happens to the economic imbalance in the world in the long term? What happens to poverty and the unjust economic distribution in the world? How to deal with climate disasters that are becoming more and more? How to overcome the refugee disaster that will be more and more? The Trump administration is closing its eyes on these issues as they are protectionists. They do not care about these issues. What is important to them is the short-term win that applies. And it seems that they will get what they are looking for. Unfortunately, this is also how the world economy works.

At the international arena, as part of his foreign policy, he has had two theatrical meetings with North Korea’s leader Kim Jong-un to limit North Korea’s nuclear weapons development and its long-range robot defense program. North Korea, as many times before through a political maneuver, has managed to fade the Trump administration’s rhetoric. Today, they continue with their missile developments the same as their nuclear weapons ambitions. The tone however in Washington and with President Trump is that an agreement has been reached with Kim Jong-un that makes the world a safer place to live in.

The US government, with Trump at the forefront, has also sought to put the reins on the Iranian government by first stepping out of the nuclear deal and then embarking on extensive financial sanctions that actually put the Iranian people on their knees. The purpose is to get the Iranian administration to come to the negotiation table to show, like North Korea, through a couple of theatrical meetings, the domestic audience that they also have control over a barbaric regime like the Iranian. It turned out that, in the Iranian case, it was more difficult to get the Mullahs to come to the negotiation table. The latest spectacle has then been that the United States chooses to eliminate one of Iranian generals, Qasem Soleimani, who played a key role in the conflicts in Iraq, Syria, and Yemen, to name a few. This also as a further attempt by President Trump to pull the Iranians on the negotiation table. His tweet immediately after the assassination of general Qasem Soleimani that ”Iran has never won a war but has never lost a negotiation” was a clear signal that ”hey, guys, come on, let’s talk a little and we both will get big wins on that.

President Trump does not want war. The Mullahs do not want war either. There will be no war. Both Americans and Iranians are tired of participating in wars and sacrificing their young men and women (often from the working class) in order for their leaders to rule and live their lives. Today, Iran is on its knees financially and does not have the popular support to start a full-scale war. The US regime knows that it has no mandate from its elected officials, nor the popular support to re-enter a war. President Trump is not ”genetically” a hard-liner. He is a businessman who ultimately only wants to make financial profits. The Mullahs are also not ”genetically” a warrior. As soon as they understand that the bottom is reached, and their existence is in danger, they will back from their positions. That’s exactly what Ayatollah Khomeini did by ”drinking up the poison” and putting an end to the war between Iran and Iraq in the late 1980s when they knew that there was no economic or military power at all to continue to war. Let me remember that this Ayatollah Khomeini had always used to say that “you will fight until you win back Jerusalem”.

The Iranians are likely to strike back militarily in one way or another. It will probably be a very limited and isolated attack to show only its supporters both in the country and in the region that the murder of general Qasem Soleimani was avenged. They will most likely also approach the Trump administration to negotiate a deal. This is in order to ease the financial penalty. If Mullahs come to the negotiating table, Trump will declare with noise and trepidation that he has succeeded in neutralizing the most dangerous evil in the world. He even more secures his chances for re-election. It can even be completely in order to nominate him for the Nobel Peace Prize. Even here, like the North Korea case, nothing will really happens, but for the domestic audience, Trump appears to be a forceful leader worthy of governing, and of course a full-fledged Nobel Peace Prize candidate when, with his efforts, the world has become a safer place to live in. Ja, we are living in such a world.

© Samuel E. Rajeus, Editor

West Palm Beach, Florida, USA, January 5^th, 2020

Pavlovs hundar

#Bryt tystnaden-doktorer!

Tema: Alfaindividers alfamotståndare

Föreläsare: Dr. Simon Nordin

Plats: Aula Magna, SU, Stockholm

Tid: fredagen, den 19 januari 2018

Det var först efter Dr. Nordins vinterprat i P1 2017, inspirerad av Metoo-rörelsen, som doktorers situationer fick nationell uppmärksamhet.

Aula Magna var fullpackad med 1394 åhörare som förutom sittplatserna hade intagit trapporna och raderna längs bak på föreläsningssalen. Rörelsens Bryt tystnaden- doktorers arbetsgrupp hade bjudit in mer än 500 doktorer och doktorskandidater från hela landet vilka hade skrivit till rörelsen och rapporterat om trakasserierna på sina respektive institut i samband med sina forskarutbildningar.

”Jag har ingen forskning med vilken jag kan backa upp det som jag vill berätta för er idag. Det är bara mina egna erfarenheter. Detta är dock, anser jag, ett mycket intressant forskningsområde, d v s, att forska på de som forskar. Jag kan tänka mig att det finns en mycket stark motvilja bland dessa forskare som medveten motarbetar en sådan forskning.

Det finns tyvärr en stor grupp kandidater till forskarutbildningar som sållas bort metodiskt av professorerna redan innan de får en chans att komma in och visa vad de går för. En grupp elimineras bort då det inte finns plats för alla. Den andra gruppen är egentligen de som har, i många fall, bättre meriter jämfört med de som blir antagna. De kommer inte in för att de inte har någon kontakt (släkt/vänner) och inte etablerat i förväg någon kontakt med en institution eller en professor. Många av dessa doktorander som blir antagna är släkt till andra forskare/professorer som bereder platser för dessa sökanden in i forskarvärlden. Här pratar jag om de doktorsprogram där man kan få en doktorandtjänst. I de forskningsprogram såsom matematik, fysik eller kemi där vi inte har så många sökande för doktorandtjänsterna tar instituten in många utländska doktorander som med slavliknande ersättningar gör grovjobbet för sina professorer. Institutionerna kan då fortsätta få anslag för sina forskarutbildningar. Det finns också otaliga exempel på dessa doktorander vilka försökte göra sin röst hörd för ett antal år sedan, men utan större lycka.

Den andra gruppen är den grupp som blir antagna i doktorsprogram men ingår i den kategorin som ska trakasseras till max för att de inte ska lyckas. Man får fråga sig varför det ska vara på det viset. Har institutionen inget intresse att de ska bli klara och gå ut som färdiga doktorer? Svaret är kort och gott, ”nej”. Varför är det så? Ja, ingen institution vill få en stämpel på sig om att det är så enkelt att få en examen därifrån. Ponera att en institution antar 10 studenter för ett program, på avancerad nivå. Det blir en skandal och tummen nedåt för denna institution om alla 10 klarar programmet och får sin examen i den tidsram som är uppsatt för programmet. Jag kan dra en parallell med en gymnasieskola. Om en klass som har 20 studenter producerar 15 A och 5 B då blir läraren med största sannolikhet kallad till rektorn och ifrågasatt om att varför man delar ut så slapphänt så många A-betyg och B-betyg. Även om det kanske just i denna klass finns bra studenter. Läraren måste hålla sig inom den ram som finns. Skolan vill inte heller få ett rykte om att det är lätt att få A-betyg på denna skola. Det är liknande direktiv som råder på våra universitet och högskolor. Jag såg med mina ögon hur institutionerna motarbetade och rent kriminellt trakasserade mina klasskamrater på flera avancerade program för att de inte skulle klara sig i tid. Låt mig ta ett exempel. I mitt senaste program fick 5 studenter mycket hjälp av sina handledare att bli klara i tid. Det är också ett minustecken för en institution ifall ingen kommer att få sin examen i tid. 4 fick kämpa som dårar mellan 1 och 3 år för att få sin examen och 3 är fortfarande, efter cirka 5 år inte klara med sin examen. De troligen hoppar av programmet som är också institutionens syfte. Institutionen gör inget försök att de ska komma tillbaka och slutföra sina studier. Man är glad att de inte fullföljer sina studier. Det är inte bra heller för en institution där alla får sin examen. Det kan också vara tecken på släpphänthet.

Min poäng här är att det spelar ingen roll hur engagerad och duktig du är som student. Om de bestämmer sig för att du inte ska bli klar i tid eller i värsta fall, om de bestämmer sig för att du inte ska bli klar överhuvudtaget då blir du inte det. Det är där diskriminerings-, psykopatiskt- och till och med kriminellt tänkande kommer in. Man använder sig av sådana subtila metoder att ingen kan ifrågasätta dem och man fortsätter med denna omänskliga metod ofta i en sluten krets som är mycket svårt att penetrera.

Doktorskandidaterna som utsätts för denna behandling tröttnar till sist. De hoppar av programmet. De drar sig tillbaka. Detta är så starkt förknippad med så mycket skam. Man väljer, i bästa fall, ett stillsamt och tillbakadraget liv och jobb där i princip ingen som ser en. Man fortsätter att lida i åratal i det tysta. Jag känner personligen ett tiotal doktorskandidater från läkarprogram, psykologprogram, tandläkarprogram, sociologprogram som tvingades att ge upp efter många år kämpande och lidande.

Det finns ytterligare en grupp som till slut blir klara med sin doktorsexamen men hela processen blir som ett trauma för dem. Man utsätts för enorma och ogrundade ifrågasättande kring sitt forskarprojekt och man får absolut ingen hjälp av sin handledare. Handledare i princip intar rollen av en ”bödel” som gör allt för att sänka sin student. Många av dessa individer som klarar sin examen på det viset blir traumatiserade och får svårigheter att föra fram ett balanserat privat- och arbetsliv. Även här känner jag flera läkare, psykologer och sociologer med en doktorsexamen som har varit sjukskrivna i långa perioder, varit tvungna att jobba som timanställd eller inta deltidspositioner. Man orkar inte, av olika anledningar, att arbeta heltid. Man undervisar en kurs på något universitet eller arbetar då och då som konsultläkare. Vi ser tyvärr att självmordsantalet bland dessa doktorer är högt. Igen, det här är ett mycket viktigt forskningsområde att se om det finns ett samband mellan dessa självmord och det trauma de tvingade genomgå under sin doktorsutbildning. Jag personligen känner 5 doktorer (läkare, tandläkare, psykolog och sociolog) som begick självmord de senaste 10 åren.

Det finns ett enkelt och allmänmänskligt redskap som jag vill prata om här. Under min utbildning betonade lärarna gång på gång att mottagandet av en patient med genuin respekt och värme är enorm viktig för att skapa allians och för att uppnå ett bättre behandlingsresultat. Det innebär att man med respekt och mellanmänsklig värme (bemötande) skapar en bättre grund för att sedan med psykologiska tekniker hjälpa patienten att ta itu med sina problem och fungera bättre i den omvärld han/hon befinner sig. Det är detta Anna Kåver, bland annat, betonar i sin bok Allians, Den terapeutiska relationen i KBT. Jag tror starkt på att det måste vara samma princip som ska gälla relationen mellan en student och dess lärare/handledare. Ett lärosäte ska genom genuin respekt och mellanmänsklig värme (bemötande) skapa en solid grund för att studenterna ska kunna ta till sig kunskap och lyckas även bättre som kliniker. Det är så enkelt att fatta detta. Ansvariga tänker inte på detta enkla faktum när det gäller de studenter de vill ska misslyckas. Lärosätenas suveränitet och goda rykten är överordnad studenternas hälsa och studielycka.

Dessa individer som på det viset hamnar i marginalerna blir helt ensamma och lider i sin ensamhet. En Alfaindivid som presterar på denna nivå och kommer upp på den högsta akademiska nivån, nämligen en doktorsutbildning, och sedan får liksom en kniv i ryggen av andra alfaindivider har egentligen ingenstans att ta vägen. Skammen är så stor. Man lider i det tysta. Man väljer ofta att inte tala med någon. Även om man talar om det då är det inte många som lyssnar. Andras inre dialog kan vara: ”är du så duktig att ta dig upp på den nivån så får du också lösa det lilla bakslaget själv, det råder egentligen ingen nåd på dig”. Man känner sig helt ensam och övergiven av omgivningen. Visa individer blir till och med glada (skadeglädje) att en människa med så höga ambitioner har fått en spark i magen eller ett slag i ansiktet. Jag tror att det är därför många förblir traumatiserade efter en sådan erfarenhet. Man lyckas aldrig att återhämta sig fullt ut, då man inte talar om det. Man får egentligen aldrig en behandling. Låt mig igen citera Anna Kåver som säger att ”en stor del av människans psykiska ohälsa kan härledas ur olika brister i bemötandet, både under uppväxt och i vuxenliv”. Det dåliga bemötandet av institutionerna som pågår i många år ökar risken att individen drabbas av psykisk ohälsa. Det blir en medveten handling att göra människor sjuka. Det är kriminellt.

Även om institutionerna rättfärdigar dessa trakasserier och diskrimineringar under namnet ”forskning” tycker jag att det är helt idiotiskt att hålla på med detta. De långgående konsekvenserna av dessa handlingar skapar en fientlighet bland doktorer. Den bromsar vetenskapen i sin strävan efter nya vägar att hjälpa mänskligheten och den försämrar den vård vi erbjuder vårdtagare eftersom det inte finns en anda av samarbete bland doktorerna. Vi ser idag hur doktorer motarbetar och idiotförklarar varandra både inom och mellan professionerna. De flesta har absolut ingen respekt för varandra. Det kan förklaras med det bemötande de fick av sina överordnade (andrar doktorer) under sina utbildningar.

Okej, jag ska strax ta emot några frågor, men innan, låt oss stå upp och applådera, låt mig säga, 45 sekonder, för alla dessa alfaindivider som har kämpat så tappert och blev motarbetat så omänskligt av sina överordnade, men de väljer att leva och inte vill ge upp.”

Hela Aula Magna står upp och applåderar kraftfullt i 45 sekunder. Det är mäktigt att se detta och veta att man blev till sist hörd.

”Låt mig ta en fråga från den raden som står längs bak i salen. De som kanske aldrig fick en plats i den främsta raden. De som kanske valde att aldrig ta en plats i den främsta raden. Okej, den äldre herren med den blåa hatten som står mellan två damer med kjolar i regnbågsfärger vilka står under den svenska flaggan som hängs på väggen, varsågod!”