PERSONA NON GRATA (5:5) DEL 1

Depression och suicid //bild: www.hopkinsmedicine.org

Året är 1991. Den 26-årige EmirAli (El) Saravan har legat sjuk hemma i flera månader. Han har slutat att besvara de få vänner han haft. Han orkar inte tala med sin stora syster som nästan varje dag ringer från Norge. Han har gått och helt isolerat sig i månader och talat ibland bara mycket kort med sin advokat. Han har bara legat hemma i sin säng och orkat inte sköta sin hälsa. Han äter då och då lite mat. Han ligger vaken i dagar och han rör inte på sig. Hans advokat försöker fortfarande att hitta ett sätt att kunna stoppa Els utvisning till Iran. Hon anser att El kan, i vilket fall, få sitt permanenta indragna uppehållstillstånd tillbaka. I värsta fall måste han bara lämna landet för några månader och få komma tillbaka. Han behöver bara ha tålamod. Han behöver bara tåla att ha modet upp. Och det är precis det som han inte längre har. Han känner sig helt slut efter 10 år i Sverige. Han känner sig förolämpad. Han känner sig förödmjukad. Han trodde att hans språkkunskaper, hans jobb, att han betalat flera miljoner i skatt de senaste åren och hans examen i juridik och i statsvetenskap skulle hjälpa honom att få bli behandlad med lite respekt. Men där hade han fel. Lag är lag.  Han har ljugit om sin identitet. Han måste nu stå för konsekvenserna. Alla är detsamma inför lagen i Sverige. 

Han är ihopsjunken i sin säng i sin lilla etta i Stockholm. Han har hållit brevet som kommit från Migrationsverket i sin hand i flera timmar, men han inte ens läser det. Han stirrar bara på taket. Han vänder sin blick tittar trött på brevet. Han är inte så iver att läsa det. Han funderar en lång stund med kuvertet i sin hand. Han öppnar det. Längs upp på pappret hinner han bara att läsa att han har 2 veckor på sig att lämna landet. Han lägger ifrån sig brevet, struntar i att läsa vidare. Han ligger i sängen ytterligare några timmar med ryggen på sängen och med ögonen stirrande på taket.

Han reser sig och går raka vägen, den korta vägen till sin klädkammare. Han går igenom sina kläder, väljer en fin ljusblå skjorta och ett par mörkblå byxor. Han letar efter sin gamla och utgånget passerkort till Migrationsverkets lokaler på Solnavägen 101 där han tidigare jobbat nästan varje dag i flera år som tolk. Han tar en dusch, rakar sig, tar på sig den fina skjortan och de fina byxorna, väljer en fin, vit Adidasskor och tar på sig dem, hänger passerkortet synligt runt sin hals, tar en liten svart folder och lägger Migrationsverkets negativa besked i det. Han ringer en taxi till Migrationsverkets kontor i Solna. När taxiföraren ringer och meddelar att han väntar vid porten hinner El att ta fram sin avlidne mors lilla vita tygnäsduk och knyter den på sin högerhandled. Hans mor, när El varit bara några månader gammal, hade broderat med rödtråd ett hjärta längs upp på höger sidan av näsduken med sin och Els initialer i mitten.

Klockan är 12:50, fredagen den 14 juni 1991. När El går av taxi och är på väg in till Migrationsverket, är det många personal som är på väg tillbaka till sina jobb från lunch. Flera känner igen honom och hälsar: ”tjäna El, hur går det?”. En annan säger: ”Hejjj, är du fortfarande kvar här? Jag trodde du jobbade som domare vid det lagt och skrattar högt.” El går in tillsammans med andra som använder sitt passerkort. Det blir inga problem att komma in på Migrationsverkets lokaler. Han tar trapporna tillsammans med några andra och tar sig till våning 6. Han går in, passerar hela kontorslandskapet på mer än 30 meter. Vissa hälsar. Han svarar inte. Han går raka vägen till ett av fönsterna som är öppna. Han kliver upp på fönsterkanten och han hoppar ner från den 6:e våningen.

Fortsättning följer!

Det här inlägget postades i Novell. Bokmärk permalänken.