PERSONA NON GRATA (3:5)-DEL 4-4


iWATCH (International Women And girls Trafficking Check)

Kl. 23:15 onsdagen den 28 februari 2001 lämnar justitieministern Jon Lennart Sigbjörn Greider och hustrun Lyan Florence Kiara biografen Grand i Sveavägen och promenerar mot centralstationen. Sex minuter senare kl. 23:21 hör Lyan Florence ett öronbedövande skott så nära som bara centimeter från hennes huvud. Hon märker att maken, justitieministern, mjukt lutar sig mot henne. Medan hon tar emot sin man som med ryggen hamnar i hennes famn vänder hon blicken och ser en man som tittar henne rakt i ögon och säger ”ma´am” medan han nickar artigt. Han avlägsnar sig sedan med lätta steg in i Tunnelgatan. Lyan Florence Kiara som tar emot sin man i sin famn släpper honom lättsamt framåt och framför sig. Den 120 kilo tunga justitieministern kraschar med hela sin kropp och sitt ansikte på asfalten. Med ett skott i nacken och flera allvarliga frakturer i ansiktet avlider han omedelbart. Kiara pekar senare ut en uteliggare och narkoman som skytten. Och hela cirkusen med förhör, rättegångar och mediedrevet om justitiemordet är nu på fullgång.

Lördagen den 4 juni 2022 publicerar Dagens industri på sin webbupplaga en stor bild och ett porträtt på flera sidor om finanskvinnan Ask Vide Astrid Tylander Rad som årets miljardär och affärskvinna. Den 40 åriga affärskvinnan och miljardären blev också tidigare samma år, med buller och bång, årets affärskvinna och Person of the Year av den ansedda tidningen Financial Times. Hon blev, i samma väva, storintervjuad av The Economist för sina ekonomiska och humanitära insatser inom iWATCH.

Fredagen den 16 september 2022, på Ask Vide Astrid Tylander Rads födelsedag, firar Dagens Nyheter henne med storbild på sin första sida. DN skriver om Tylanders organisationen iWATCH (International Women And girls Trafficking Check) som har fått flera internationella utmärkelser för sina insatser runtom Europa. iWATCH startades av en grupp svenska kvinnor med Ava Tylander och hennes make Kyyan Gaavid (KeyGey) Rad Tylander 7 år tidigare. Organisationen lyckades att rädda mer än 15 000 kvinnor, flickor och pojkar som traffickerades i och till Europa för sexarbete. iWATCH upptäcker traffickerade individer, ger dem tak och ekonomiskt bidrag och hjälper de med en utbildning. Alla dessa 15 000 individer har idag ett ordnat liv och bidrar till samhället som en hederlig medborgare.

Kl. 17:30, söndagen den 27 november 2022, West Palm Beach, Florida.

  • Tack för att du kunde ta emot mig med så här kort varsel.
  • Du vet att du inte ens behöver boka tid, det är bara att dyka upp. Du är alltid välkommen.
  • Jag vet att jag förstörde ditt liv och jag vet inte om jag någonsin kan gottgöra det.
  • ”förstörde mitt liv” är mycket att ta i, men kanske min karriär. faktum är att jag sover så gott på nätterna. Fantastisk att se dig att växa och lyckas så bra. Jag är stolt över dig och faktiskt också över mig själv med det arbete jag gjort, säger Börje Nilson Sigrell och ler.
  • Hur har du Bosse, hur mår familjen, dina döttrar?
  • Bara bra. Hur har du? Hur mår du själv som en affärskvinna och miljardär? Som en 4 barns mor? Hur mår din man och din bonusdotter September?
  • Alla mår bra Bosse, tack för att du frågor, KeyGey hade varit in och ut på psykiatrin några år efter Aranas död. Han återhämtade sig sedan vi träffades. Han är så engagerad i allt, både hemma med barnen och i affärerna. September klarar sig hyfsad. Vi besöker hennes mors grav så ofta vi hinner. KeyGey är extra mån om henne.
  • Fick veta att din far fick en massiv hjärnblödning och avled i Frankrike. Var det 2010, eller hur?
  • Ja, den 19 augusti 2010 på American Hospital of Paris. Jag tror att gubben hade så mycket skuldkänslor att han valde ”begå självmord” genom sitt excentriska sätt. Han bara åt och åt och vägde nämligen 148 kilo när han fick både hjärtinfarkt och hjärnblödning på en och samma gång. Hans pengar kom till godo i alla fall. Jag och min mor var hans enda arvtagare. Det fanns också några utomäktenskapliga barn som han hade här och där. Jag har tagit hand om dem mycket väl. Jag är min mors överförmyndare så det är jag som förvaltar hela hans förmögenhet. Och vi kunde då rädda tusentals unga människor som exploaterades i Europa.
  • Ja, självklart med din goda förvaltning av pengarna. Jag blir glad att se dig som är så lyckad. Vilken resa du har gjort, wow.
  • Som jag nämnde tidigare har jag nämnt dig i min gästlista. Det var justitiekansler, tillika min vän, Lyan Florence Kiara som hade nominerat mig, utan min vetskap. Du lovar att du kommer, eller hur? Jag vet att du inte gillar högtider, men för min skull. Jag har tagit mig hela vägen till Florida för att bjuda dig personligen. Jag ber dig.
  • Okej, förresten, grattis på namnsdagen.

Kl. 23:21, onsdagen den 06 juni 2001 ringer Lyan Florence Kiara sin vän, Säpochefen Lars-Åke Hjelmström.

  • Lasse, det här är, rent principiellt, viktigt för oss att man inte dömer en oskyldig pundare för mordet på min make.
  • Du har mitt ord. Det kommer inte hända.

Kl. 11:00, den 4 oktober 2022.

”för att kompromisslöst och med stor medkänsla ha genomlyst och blottlagt det moderna slaveriets ansikte i Europa genom sitt arbete och sin organisation mot trafficking.” lyder den Norska Nobel Kommitténs motivering för att tilldela Ava Tylander Rad och hennes organisation iWATCH Nobels fredspris för år 2022.  

© Samuel E. Rajeus, redaktör, S.E.R.P. & Publishing

PERSONA NON GRATA (3:5)-DEL 3- 4


Den internationella forskarklubben och det 15-åriga gravida adoptivbarnet.

Arana är redan i sin sjätte månad när professor Ekblom upptäcker att hon är gravid. Ekblom avslöjar för barnen, efter överläggning med forskarklubben cirka en månad senare, att de är syskon. Stöten är så kraftfull att både Arana och KeyGey, var för sig, lämnar sitt hus och försvinner i miljonstaden Stockholm. Professor Ekblom anmäler så småningom båda som mindre åringar som flytt sitt hem. Båda hittas av polisen några dagar senare, smutsiga, hungriga, nästan ihjälfrusna och i ett apatiskt tillstånd i utkanten av stan. Det visar sig att båda har spenderat flera nätter i skogen, i övergivna lokaler utan el, vatten och värme. De har gått hungriga i dagar utan att känna hunger. Båda hamnar i olika slutna psykiatriska avdelningar med låsta dörrar och dygnet runt personal. Arana får dygnet runt bevakning då en psykiater bedömer att det finns en risk för suicid samt att flickan är gravid. Arana får dropp i flera tillfällen. Hennes kropp tar inte emot mat. Hon sväljer inte mat och drick. Läkarna bedömer att Arana är i ett alvarligt apatiskt tillstånd som kan leda till att hennes hjärta stannar då hennes olika vitala organ börjar stängas ner en efter en. Man bestämmer då att förse Arana i koma tills man vet bättre hur man ska behandla henne.

KeyGey mår lite bättre efter flera dagar vistelse på en psykiatrisk mottagning i södra Stockholm. Han börjar berätta det som hänt och att hans styvmor berättat om deras adoption. Han är mycket orolig för sin syster som är gravid.

Trots att professor Ekblom vägrar att erkänna att hon fortsatt barnen i denna situation väljer socialtjänsten att ta barnen ifrån henne och klippa hennes kontakter med dem helt. Hon får inte veta var de är och vad de gör.

Det har aldrig varit Aranas avsikt eller önskan att ta livet av sig eller dö. Det är chocken av det som hon får veta som förser henne i detta apatiska tillstånd. Hon spenderar de resterande veckorna av sin graviditet på olika sjukhusavdelningar. Kl. 6.10, tisdagen den 18 februari 1992 föder hon en flicka på 3,2 kilo med planerat kejsarsnitt. När barnmorskan lägger den lilla människan på Aranas bröst då går det en ström av utomjordisk värme och kärlek i hennes kropp. Hon vaknar till liv, tittar på denna änglaliknande varelse, känner hennes snabba hjärtslag på sitt bröst och får en känsla av total tillgivenhet. Hur kan man inte älska en sådan skapelse? Hur kan man utsätta en sådan fullbordad skapelse för olika grymheter såsom forskningsexperiment? Hon går in i en total symbios med sin dotter. Hon låter sin dotter ligga i hennes famn i timmar utan att Arana rör på sig en millimeter. Samtidigt kan hennes 15-åriga hjärna inte klara av och besvara alla de olika motstridiga frågorna om dotterns existens. Hon vägrar att låta dottern ammas. Barnmorskorna anser att hon är så mager och utmattad att hon inte har bröstmjölk. De låter henne vara.  Man tar bara barnet ifrån Arana med jämna mellanrum för att mata henne.

Arana ligger och talar i tysthet med sin dotter i dagar. Det är liksom att hon vill förbereda detta barn inför en värld full av faror och odjur, förklädda i vackra människoskepnad. Det är liksom att hon vill förbereda sin dotter för en grym värld där den lilla människans dumhet och vildhet har orsakat jorden stora lidanden. Där de goda hjärtan effektivt pushats tillbaka och hållits i schack av supersmarta, men kriminella hjärnor vilka kontrollerar världen som håller på att intetgöras.

Arana talar och sjunger till sin dotter till gryningen den 22 februari.  


”Jag hörde vad demonerna sa
Det är slut och ingen kan hjälpa

Hatets tunga har sagt sitt
Jag trodde jag hade sett och hört det mesta

Men jag hade fel
Det här var inte vad jag väntat mig

Hör att jag älskar dig

Kärlekens tunga

Låt mig höra kärlekens tunga
Säg att du älskar mig
Kärlekens tunga, kärlekens tunga
Aldrig ska jag glömma dig

Aldrig ska du se mig och känna skam

Tala till mig
Jag hör alla steg i trappen
Men inga går till min dörr

Ingen någonsin går till mitt hjärta

Bara du


Nu sitter du som en fjäril i natten

Och talar till mig

Nu sitter jag som en fjäril i natten

Och talar till dig
Som vi gjorde förr

Du och jag i nio månader

Du var min tröst

Du var mitt hopp i mörkret

Du var mitt allt


Allt det där om att vara på väg någonstans
När man är tillbaks där allt började

Då demonerna talade

Då monstren talade
Aldrig ska du glömma mig

Åh, vad jag älskar dig

Åh, vad jag älskar dig
Mer än du någonsin kommer veta


Kärlekens tunga
Säg att du älskar mig
Kärlekens tunga, kärlekens tunga
Aldrig ska jag glömma dig
Aldrig ska jag glömma dig”

Arana skriver en lapp. På den står: Hon ska heta September. Hon lägger lappen bredvid September. Hon reser sig. Hon tittar en sista gång på sitt barn. Hon lämnar avdelningen och sjukhuset med sina tunna sjukhuskläder och sina tunna sandaler och går rakt in i det mörka och frusna morgonen. Miljonstaden Stockholm sväljer in den lilla flickan inom sig i sitt stora svarta hål. Det är som om ingenting hänt.

Fortsättning följer!

© Samuel E. Rajeus, redaktör, S.E.R.P. & Publishing

PERSONA NON GRATA (3:5)-DEL 2 – 4

Den internationella forskarklubben och de bortglömda adoptivbarnen. Bild: UR Play. Tvillingexperimentet – UR play Three identical strangers: Five things you may not know / CNN entertainment, Janaury 27, 2019

Klockan 16.15 den 31 december 1977, på 3000 fot i det iranska luftrummet, närmar sig Air Force One den internationella flygplatsen Mehrabad som ligger i utkanten av Teheran. 10 splitter nya F14 jaktflygplan med iranska strid piloter, utbildade i den amerikanska flygbasen Naval Air Station Oceana (NAS Oceana), Virgina, flyger upp och närmar sig till Air Force One. De eskorterar president James Campbell, hans hustru Rosaline Adalyn Campbell och den amerikanska delegationen de kvarvarande 15 minuterna till Mehrabad. Ombord på Air Force One tillsammans med presidentparet befinner sig mer än 100 amerikanska regeringstjänstemän, militära generaler och prominenta vetenskapsmän. De är på en två-dagars statligt besök hos Irans kung Mohamad AliReza Pahlavy-Shah och hans hustru, kejsarinnan Fariba Farya Diiban.

Den iranska kungen vill visa, med denna vänskapliga gest, sin tacksamhet för den senaste ordern på 80 Grumman F-14 Tomcats, jaktflygplan vilka levererades till Iran sedan 1972. Hela ordern kostade Iran mer än 2 miljarder dollar. Den iranska flygvapnet har nu 101 jaktflygplan tillsammans med de tidigare F-5E som man hade köpt från USA. New York Times avslöjar senare att det amerikanska bolaget USS Enterprise betalat mutor för mer än 30 miljoner dollar till iranska regeringstjänstemän och militärer för att få avtalet i hamn. Irans militära order till USA från och med 1972 till och med 1977 uppskattas till 20 miljarder dollar.

Teherans borgmästare, Sayed Mohammad Javad Sahryare Lavasani, en före detta armégeneral, beordrar rektorerna till olika skolor i västra Teheran att skicka ut sina mellan- och högstadieelever på gatorna runt omkring Mehrabads flygplats för att välkomna den amerikanska delegationen. Mer än 300,000 skolbarn/ungdomar, viftande med iranska och amerikanska flaggor, samlas på gatorna runt flygplatsen i den kyliga decemberdagen medan James Campbell tillsammans med Irans härskare stående i en bil, omringad av tusentals militära och civila livvakter, passerar förbi. De flyger sedan med militära helikoptrar till Niavaran palatset i norra Teheran.

Kl. 05:25 den 01 januari 1978 samtals en liten grupp amerikanska och europeiska forskare i Sahebqraniyeh palatset just intill Niavaran palatset. The International Royal Adoption Center (iRAC) of Shahrbano Fariba Diiban, Irans första dam, ligger, lite gömd, lite diskret, under Mirror Hall och Tea House av Ghasre Sahebqraniyeh. Bland forskarna finns professor Peter B. Baumgarten från Department of the Twin Neuropsychology, New York University, professor Solweig Marianne Ekblom från The International Swedish Adoption of Twin Study (iSATS) från Karolinska Institutet och några få andra forskare från andra europeiska länder. De sitter och äter frukost. iRAC vill visa sin tacksamhet, ännu en gång, mot den amerikanska regeringen som villkorslöst stöttat kungen i åratal. The International Royal Adoption Center of Fariba Farya Diiban skänker 101 spädbarn till forskargruppen. Spädbarnen är mellan 1 vecka och max 6 månader gamla som ska adopteras till Europa och Amerika via de vetenskapliga institutionerna som är representerade av den amerikanska delegationen.  

Alla spädbarn som finns på centret är oäkta barn från den kungliga familjen eller innersta cirkeln i den iranska regeringen och militära ledningen. Kungligheter, ministrar och generaler har haft affärer eller one-night-stand med sina understötar vilka senare blev gravida och födde deras barn. Dessa barn är nu på iRAC på action för adaption. Det finns också flera spädbarn som, mycket diskret, transporterades från Washington med Air Force One till Teheran för att via iRAC adopteras bort. Den iranska ambassadören i Washington, Fazlollah Aredshir e Zaheri, tillika kungens svärson, och hans diplomater lyckades att producera ett flertal oäkta barn med de personal som dagligen tagit hand om ambassadens olika ärenden. Det gick också rykten om att ett stort antal barn som är ute på action är oäkta barn från iransk kejsaren, kungen. Kejsarinnan Shahrbano är personligen engagerad i dessa barn för att de ska få ett fint liv i Europa och Amerika. Hon ser också till att arbetet försiggår så smidigt som möjligt så att den fina fasaden av monarkin och den iranska regeringen inte fläckas.

The International Royal Adoption Center (iRAC) of Shahrbano Fariba Diiban är utrustad med de modernaste forskningsapparaterna när det gäller människans och framför allt spädbarns neurologiska och biologiska uppsättning. Barnen utsätts för avancerade kontroll och all data noga registreras. De barn som har en neurologisk uppsättning över det normala vilka anses vara biologisk helt friska och starka väljs för adoption i västvärlden. Ett stort antal enäggs- och tvåäggstvillingar och trillingar väljs för adoption vilka transporteras vidare till Europa och Amerika. Professor Solweig Marianne Ekblom väljer ett par enäggstvillingar, en flicka och en pojke för adoption vilka transporteras till Stockholm den första januari 1978. Professor Peter B. Baumgarten väljer flera tvillingar och ett par enäggs trillingar för adoption i USA. Alla tvillingar och trillingar adopteras av själva forskarna som är närvarande på adoptionscentret i Ghasre Sahebqraniyeh i Teheran.

Kl. 19:55 den 14:e augusti 1999 landar en ambulanshelikopter på den östra stranden av Arneö. Ava, medvetslös, transporteras till det akademiska universitetssjukhuset i Uppsala och sedan därifrån till universitetssjukhuset Karolinska i Solna. Ava förblir sövd i 40 dagar. Läkarna bedömer att det finns en stor risk att hon får hjärnskador ifall hon väcks tidigare under en lägre tid. Dr. Gerlög Nanna Margit Ekblad samlar alla sina krafter och stannar 40 nätter hos sin dotter Ava som ligger på intensiven på KS. Hon är noga att lägga sin hand i timmar i sin dotters kropp och ibland mycket varsamt massera henne. Ava vaknar efter 40 dagar och flyttas till en vanlig sjukhusavdelning för ytterligare observation. Läkarna bedömer att Ava:s hjärna är intakt och det finns en stor chans att hon återhämtar sig helt. När Ava vaknar upptäcker hon att hennes rum är full av torkade och nya blommor. Hon tar reda på att Dr. Nilson har varit på besök hos henne en gång i veckan och lämnat några rosor varje gång han varit på besök. De andra 40 rosorna, berättar mamman, är från en 22-årig ung man som kallar sig KeyGey (Kyyan Gaavid) som ligger på samma avdelning. KeyGey brukar smyga in sent på kvällarna och titta bara på den vackra Ava och lämna en ros som han noga väljer och köper från kiosken på entrén på KS.

Fredagen den 22 januari 2000 publicerar svenska morgons- och kvällstidningar flera artiklar med nästan detaljerad information om en stor sexhandel härva mitt i centrala Stockholm där ett stort antal svenska män från näringslivet, svenska riksdagsledamöter och svenska ministrar finns på kundlistan. Det står i flera artiklar att den svenska justitieministern Jon Lennart Sigbjörn Greider är direkt inblandad och i många fall agerat som hallick och varvat mindre åriga flickor och pojkar för sex med äldre män och kvinnor. Statsminister agerar direkt och meddelar i ett direktsänt TV-tal att hon kommer kraftfullt agera och lagföra alla inblandade oavsett deras positioner.

Juldagen den 25 december 1999 donerar finansmannen, Geirlaug Cia Tylander, Avas far, 5 miljoner kronor till Svenska Kyrkan. Han blir officiellt tackad av Svenska Kyrkan för sin generositet. Tylander lovar också att skänka ytterligare 5 miljoner i 5 år till Svenska Kyrkans verksamhet, öronmärkt, för att dela ut mat och förse tak till behövande under vinterhalvåret. Svenska Kyrkan kallar Tylander för årets filantrop. Anledningen till denna generositet och filantropisk akt är att Tylander tar reda på via justitieministern att flera mobilmaster runt omkring den avlidna prästen Fader Theodore McGiven registrerar ett telefonnummer som går till hans dotter Ava. Man registrerar att minst ett par samtal har gått via Ava:s telefon till Fadern och man kunde binda Ava:s telefon till området vid brandolyckan. Tylander tar absolut inga risker gällande hans anseende. Han bestämmer sig att göra allt för att inte låta hans namn komma ut i media. Han lyckas då via sina kontakter med svenska regeringen skänka stora summor till Svenska Kyrkan för att köpa deras tystnad. Tylander ringer också sin vän professor Solweig Marianne Ekblom och ber henne att använda sina kontakter för att Dr. Nilsson inte ska fortsätta behandla Ava. Tylander får tydliga signaler via sin stab att det inte går att lita på Dr. Nilsson som behandlar Ava.

Kl. 11. 15, lördagen den 19 februari 2000, på café Forsete vid Edvard Andersson Växthus på Bergianska trädgården, Stockholm, äger rum ett inofficiellt möte mellan stadsministern och justitieministern Jon Lennart Sigbjörn Greider. Hela samtalet är bara på några minuter. Greider reser sig sedan och hämtar sin hustru Lyan Florence Kiara som sitter en bit därifrån. De promenerar bort till Bergianska trädgårdens parkering. Säpochefen Lars-Åke Hjelmström är det nästa person som stadsministern ska ha ett inofficiellt möte med. Medan Hjelmström är på väg in på café Forsete är Greider och hustrun Kiara på väg ut. Deras blickar möter varandra. Lasse, säger Greider och nickar artigt. Sigge, säger Hjelmström och nickar gentilt. De två herrarna passerar bara förbi varandra.

Måndagen den 29 maj 2000 publicerar flera dagstidningar att polisen har gjort en omfattande granskning av fallet barnsexhandeln i Stockholm utan att hitta konkreta bevis om att svenska regeringen är inblandad. Dagens Nyheter framför också en officiell ursäkt till justitieministern Jon Lennart Sigbjörn Greider vars namn hade tidigare blivit publicerad i samband med fallet.

Fredagen den 21 februari 2000, kl. 09:00 ringer Dr. Nilsson Sigrells telefon. Det är Professor Solweig Marianne Ekblom som är i andra sidan luren.

  • Jag fick reda på en sak du sa för några år sedan på en fest på SU. Du sa att om man inte är Sveriges FN-ambassadör med sitt kontor på FN skyskrapan i New York så alla andra positioner är bara skitjobb, säger Ekblom och skrattar högt i luren.
  • Ja, jag minns det. Det var på fyllan som jag sa så och det var till svar på en tidigare klasskamrat som försökte provocera mig, tillägger Dr. Nilsson.
  • Jag har talat med vår FN ambassadör Jan Henrik Gunnarsson. Du kan börja som andra viceambassadör och Sveriges hälsoattaché i USA med omedelbar verkan. Vi gillar dig. Vi har bra planer för dig Bosse.
  • Det låter ju fantastiskt.
  • Det kommer med en quid pro quo.
  • Okej, låt höra.
  • Du lämnar behandlingen av Ava till en annan doktor vi utsätter.
  • Börje Nilsson Sigrell funderar en kort stund. Hans svar lider kort och koncist: ”Fuck you”, han lägger på luren.

Samma dag kl. 11:00 träffar Dr. Nilson Sigrell Ava. Ava mår mycket bättre. Hon berättar att hon funderar att börja ta några kurser och komplettera sina studier. Bosse stödjer tanken och samtidigt råder han Ava att hon tar det med den takt hon kan och att hon inte utsätter sig för onödig press. De två fortsätter med sina samtal med jämna mellanrum. Ava är dock mycket frustrerad för att utredningen med barnsexhandeln har total havererat och att man bara drar ut på tiden med att ställa någon till rätta för dessa brott. Dr. Nilson är också i sin tur mycket frustrerad för denna situation. Han säger till Ava att han vet att regeringen har nu skickat ut sina tvåbenta, halvsmarta fähundar för att sopa undan så mycket bevis som det går. De vill bara rädda sina egna positioner,  sitt eget parti och sin egen regering. Och att han inte tror att utredningen kommer fram till någon sanning. 

Dr. Nilson lämnar över mer än 200 sidor journalanteckningar till Ava och säger:

  • Det är mycket troligt att jag blir omplacerad inom kort. Detta är din journal. Det är sekretessbelagda material. Men det är din journal och du kan göra precis vad du vill med det. Om du bestämmer dig att publicera dem då föreslår jag att du lämnar dem till Leif G. W. Person som är författare och journalist. Jag litar på honom.

Ava tar emot sina journalanteckningar och säger:

  • Ja, jag tycker att någon måste betala för denna orättvisa.

Stockholm, julafton, tisdagen den 24 december 1991. Enäggstvillingarna Araste Khanom Anahyta (Arana) och Kyyan Gaavid (KeyGey) som adopterades av professor Solweig Marianne Ekblom i Teheran 1978 utsätts för omfattande och långvarig psykisk försummelse under hela sin uppväxt. Barnen är drygt 15 år gamla. Syskorna är helt ovetande om att de är tvillingar. De uppfostras som om man har adopterat dem på ett adoption center i Teheran och att de kommer från 2 olika föräldrar. Syskorna sluter in sig mer och mer när de inte känner någon uppmärksamhet hemifrån. De söker tryggheten i varandra och spenderar timmar, ensamma, i hemmet. Deras uppfostran har också lett till att de uppfattas som ”freak” av sina skolkamrater vilket gör att deras benägenhet att gå skolan ännu mer sjunker. Professor Ekblom gör absolut ingenting för att hjälpa barnen utan hon observerar de och dokumenterar all data för ett mycket större syfte, nämligen att föra neuropsykologiska forskningen framåt för att kunna erbjuda ett bättre liv till tusentals tvillingar som födes i framtiden. Den totala känslomässiga isoleringen leder till att syskorna blir kära i varandra. Arana blir gravid av sin bror KeyGey. Professor Solweig Marianne Ekblom, barnens adoptivmor, tar upp ärendet med forskarklubben. Forskarna föreslår att professor Ekblom avslöjar för barnen att de är enäggs syskon för att forska på hur de skulle tackla den uppstådda situationen med den nya informationen.

De tvillingar och trillingar som transporteras till andra länder i Europa och i Amerika adopteras antingen av forskarna själva eller placeras de i olika familjer med helt olika socioekonomiska förutsättningar. Medan det ena tvillingbarnet placeras hos en vanlig medelklassfamilj placeras det andra hos en lågutbildad familj med alkohol/drog- och kriminalitetsproblematik på en mycket dålig stadsdel. Data om dessa barns uppväxt samlas kontinuerligt av forskargruppen.  

Denna lilla skara av forskargrupp har samlats och bildats en sluten klubb för att kunna gå runt de etiska riktlinjerna som finns i Europa och Amerika. Gruppen kommer fram till slutsatsen att för att kunna få mer kunskap om miljöns påverkan på den starka neurologiska dominansen behöver man delvis adoptera barn själva för att kunna, i husets fyra väggar, utsätta dem för omfattande forskningsexperiment. På det sättet får man de data man behöver och ingen anpassning till etiska riktlinjer behövs. Många barn i denna forskarklubb utsätts för olika typer av fysisk och psykisk misshandel. Barnen tillåts att inte följa några hälsosamma rutiner såsom matdags, sömnhygien. Många barn får tillgång till stora mängder läsk, godis och sötsaker. De bestraffas senare att de ej sovit i god tid eller har ätit för mycket godis. De kan stanna hemma om de inte vill gå skolan. De får framför allt ingen kärlek. De växer upp i en mycket kall och kylig hemmiljö. Resultaten av denna sluten forskningsgrupp publiceras lite fri, lite diskret på flera internationella journaler, bland annat The Journal of Twins & Triple Psychological Development of Children. The Psychoanalytic Journal of Twin Children Development. Publiceringarna får internationell uppmärksamhet och forskarna bjuds in runt om i världen för att föreläsa om temat ”the nature and narture impact on psychological/behavoral development of human beings”. De känsligaste forskningsresultaten hemlighetsstämplas och lämnas till Yale University Library. Det ska öppnas först i slutet av oktober 2065.

Fortsättning följer!

© Samuel E. Rajeus, redaktör, S.E.R.P. & Publishing

Relaterade film/artikel 

Tvillingexperimentet – UR play

Three identical strangers: Five things you may not know / CNN entertainment, Janaury 27, 2019

PERSONA NON GRATA (3:5)-DEL 1 – 4


Den internationella pedofilringen och Den bortglömda flickan Relaterade dokumentärer: Amerikas bortgifta barn, Mötet med Pedofilerna, SVTplay. Filth Rich: Jeffrey Epsteins uppgång och fall, Netflix. Vi överlevde R. Kelly, Netflix

Fredagen den 4:e juni 1999 publicerar Dagens industri på sin webbupplaga en stor bild och ett porträtt på flera sidor av finansmannen Geirlaug Cia Tylander. Tylander är en framgångsrik, 44-årig svensk man som nominerades tidigare som årets företagare av Di. Han är utbildad på den Matematiska institutionen från New York University. Tylander startade sitt finansbolag 10 år tidigare. Han lyckades dock på de senaste 5 åren omsätta mer än 700 miljoner kronor. Hans koncern har skapat tusentals jobb inom den svenska arbetsmarknaden sedan bildandet av bolaget. Tidigare samma år blev han också, med buller och bång, årets affärsman och Person of the Year av den ansedda tidningen Financial Times. Det står i samma Di-upplaga att han är bjuden på middag hos Kungen tillsammans med Prince Hardey of England och en rad nyckelpersoner inom den svenska ekonomiska och politiska eliten. 

Söndagen den 4:e juli 1999, på den amerikanska nationaldagen, landar en privatjet tidigt på morgonen på Bromma flygplats. Man förbereder A-korridoren och Stab-avdelningen på flygplatsen. Den avdelningen är normal för att ta emot individer som är på statligt besök från andra länder. Planet förbereder sig på samma gång att tanka och flyga tillbaka. Ask Vide Astrid Tylander (Ava) är en knappt 17-årig flicka som ordnar 4 svenska 12-åringar som var och en anländer på Bromma flygplats med taxi tillsammans med en av sina föräldrar. Flickorna ska flygas, utan sina föräldrar, till Paris för en dagstripp. Barnen är också lovade för en snabbvisit på Disneyland Paris.

Finansmannen, den nya amerikanska miljardären, Seymour J. Rubinstein, också utbildad på det Matematiska departementet, New York University, bjuder in 4 av sina närmaste vänner på en fest på sin flottiga penthouse i centrala Paris. Han beställer därför 4 unga, oskulda svenska blondiner för att underhålla sina vänner. Han berättar stolt för sina vänner att han ”har köpt” 4 oskulder från deras föräldrar vilka ska traffickeras till Paris för att underhålla vännerna.

Ombord på det privata jetplanet, förutom de 4 flickorna, finns också riksdagsledamoten Jon Lennart Sigbjörn Greider på gästlistan. Greider väljs senare in som Sveriges justitieminister. De övriga gästerna är prins Hardey som flygs in direkt från Wales. Den Harvardutbildade stjärnadvokaten Al Morton Showitz som senare svärs in som domare på livstid på den amerikanska Högsta domstolen flyger in tillsammans med nära vännen S J Rubinstein till Paris. Ombord på Rubinsteins privatjet finns också hans gamle vän Alex Costa som senare kandiderar för presidentposten i USA. Costa tvingas snabbt hoppa av racet på grund av flera skandaler. Han lyckas dock att svära in som USA:s finansminister ett par år senare.  

Torsdagen den 15 augusti 1997, SiS-morgonmöte kl. 08:00, på den vackra ön Arneö utanför Uppsala. Närvarande på frukostmötet är verksamhetschefen, chefsöverläkaren, psykiatern och legitimerade psykoterapeuten Mikael Morton Rask, psykologen och psykoterapeuten dr. Bo Nilson Sigrell, socialsekreteraren Alice Rosenberg. Avas behandling står på dagordningen. Chefsöverläkaren Rask berättar att han har träffat Ava 3 gånger och han kan med säkerhet konstatera att ”den här flickan har gått och horat sig i flera år. Det här är hennes livsstil. Det går inte att få bot på dessa små horor”. Bo Nilsson blir så illa berörd av arrogansen i Rasks ord att han ber att ta över behandlingen av Ava.   

Kl. 11.00 samma dag kallas Ava på sitt första bedömningssamtal hos Dr. Nilsson. Bo möter upp, i sin förvåning, en liten flicka som väger knappat 40 kilo. Ava har taggarna ute och tycker att ”de djävlarna” har väckt henne tidigt på morgonen och tvingat henne till denna session. Hon låter inte Bo avsluta sin första mening då hon börjar knäppa upp sin sommarklänning, tar av sin trosa och sitter där helt naken framför Bo. Hon säger: Ni nollor alla tänker med era små kukar, så låtsas inte för mig att du inte vill knulla mig, varsågod. Bo sitter oberörd kvar i sin fåtölj. Han pekar med sin högerhand dataskärmen som är mot honom och Ava och säger: ser du denna skärm. Jag spelar in både med bild och ljud allt som pågår i detta rum. Det finns ytterligare en kamera, gömd här, som jag precis aktiverat för att spela in vårt samtal. Jag är inte intresserad av att ha sex med dig. Jag går ut nu och kommer tillbaka efter en stund. Du får gärna tänka lite. Om du vill samtala med mig så kan vi göra det när jag är tillbaka. Då vill jag gärna att du har dina kläder på dig.

Julafton, tisdagen, den 24:e december 1991. Ava är bara 9 år gammal. Hon är ensambarn. Pappan är den framgångsrika affärsmannen som tävlar med andra affärsmän. Hans huvudfokus är att komma in på den svenska miljardärsklubben. Avas mor heter Gerlög Nanna Margit Ekblad Tylander, född 1960, som är Harvardutbildad dr. i personlighetspsykologi. Paret träffades på Rubinsteins privata ö i Karibien när båda studerade i USA. Ekblad Tylander lyckades aldrig göra en karriär. Hon har varit sjukskriven i långa perioder i sitt liv. Hennes drickande bland annat har alltid varit ett problem. Trots att hon lades in på slutenpsykiatrisk behandling både i Sverige och i USA lyckades hon inte komma till rätta med sina besvär.

Den svenska kyrkans biskop Fader Theodore McGiven har precis flyttat in i sin stora villa i det fashionabla kvarteret Rosendalen med sin hustru. McGiven är anklagad av den franska polisen för sexuellt utnyttjande av flera mindre åringar under sin tjänstgöring i Centralafrika. Svenska kyrkan flyttar honom tillbaka till Sverige i ett försök att lägga på locket. Geirlaug Cia Tylander, Avas far, lägger upp en medveten strategi. Han bjuder in prästparet till en julmiddag i ett försök att få in en fot som finansiell rådgivare även i den andliga världen. Redan samma kväll visar Fader Theodore McGiven en stor tillgivenhet mot Ava. Ava stortrivs i att få uppmärksamhet och kärlek vilken hon saknat i hela sitt liv.

Fadern McGiven förvandlar delar av sin bottenvåning till ett fantastisk barnlekrum med färgglada färger, olika barnfilmer och massor av leksaker. Han inreder våningen med olika ljusa väggfärger, Disney tavlor och mjuka soffor.

Redan vid julledigheten börjar Fadern sexuellt utnyttja Ava. Nanna (Avas mor) som inte orkar att ta hand om Ava lämnar ofta henne till prästparet medan GC är på affärsresor. De sexuella utnyttjandena fortsätter intensiv på sommarlov och övriga helger. Ava blir sexuellt utnyttjad i hundratals, om inte tusentals, tillfällen i 3 år, f o m 9-årsåldern t o m 12-årsåldern. Ava blir sämre och sämre i sitt mående. Hon är ofta tyst i skolan, vill ej engagera sig i skolämne, blir lätt arg och hamnar i slagsmål med andra barn. Skolan larmar och GC och frun till slut upptäcker vad som pågår med deras lilla flicka hemma hos prästparet. Föräldrarna bestämmer sig att lägga på locket och låtsas att ingenting hänt. GC anser att rätt och fel finns inte och allt detta är skapat av människor och på samma sätt går det att förmå flickan att bara lägga det bakom sig och gå vidare, som om ingenting hänt. Föräldrarnas ignorans gör att Ava mår ännu sämre. Hon läggs in på privatägd psykiatrisk avdelning under alias i en annan region för att undvika publicitet. När man meddelar att Ava mår lite bättre då skickar föräldrarna henne direkt till en internatskola. Avas vistelse på internatskolan blir förstås inte långvarig.

Lördagen den 24:e juli 1999 förmedlar Ava 2 unga tjejer till 2 äldre rika män som vill köpa sex av unga tjejer. Kl. 17:45 samma dag uppstår ett bråk i lägenheten där gubbarna och unga flickorna befinner sig. En av gubbarna kastas ner från balkongen på 9:e våningen. Den andra gubben lyckas att ta sig därifrån oskadd. Senare i polisutredningen visar sig att en högtuppsatt polischef agerar som hallik för att förmedla unga tjejer till äldre affärsman i Sverige. Man upptäcker senare att en rad svenska riksdagsmän och regeringstjänstemän tillsammans med svenska affärsmän anordnar fester på Stockholms innerstad dit svenska flickor, 14- 15-åringar, traffickeras för att underhålla herrarna.

Kl. 08:00 på morgonen, lördagen den 14:e augusti 1999 ringer Ava Fader Theodore McGiven. Hon berättar för Fadern att hon har en 12-årig snygg och trång flicka till honom. Ava säger att det kostar Fadern bara 1500 kronor och han kan göra vad han vill med flickan. Fadern accepterar dealen glatt. Samma dag kommer Ava ensam till Fadern. Hon ser besvikelsen i Faderns ögon när hon ensam, utan flickan, dyker upp. Ava berättar att flickans föräldrar dök upp på behandlingshemmet. Det fanns ingen chans att hon kunde ta henne med sig till Fadern. Ava lovar att ordnar det nästa gång. Hon erbjuder då en avsugning för att gottgöra att hon kom tomhänt. Fadern som inte gillar äldre barn motvillig accepterar. Han drar ner sina byxor. Ava tar då tag i hans penis med sin högra hand och med sin vänstra hand sprutar hon en liten flaska alkohol på hans penis och hans kropp och sätter eld på honom med en tändare. Den 72-åriga Fadern har ingen chans att värja sig från lågorna. Han lyckas dock ta sig ut på gården och kasta sig in i den lilla barnpoolen han hade byggt på sin bakgård. Han transporteras vidare till sjukhus men det går inte att få liv i honom.

Kl. 19:20 samma dag den 14:e augusti 1999 på SiS ungdomsboende på Arneö ligger Ava på sin säng och tänker på de 81 flickorna hon tror att hon traffickerat till olika inflytelserika män runt om i Sverige. Hon sätter sig upp på sin säng och stirrar på de 81 starka sömntabletterna hon samlat på sig. Beslutet att ta tabletterna är inte svårt för henne att fatta. Hon tar tabletterna och en flaska vatten. Hon går ut raka vägen in i skogen och ner till en av stränderna på ön.  Hon sätter sig på en bänk och sväljer tabletterna utan att tveka en sekund. Hennes kropp hamnar så småningom i ett viktlöshetstillstånd. Hon har svårt att se klart och föremål ser suddiga ut. Hon tappar fokus och får tunnelseende. Hon känner sig trött och det blir allt svårare att andas. Hon kan inte tänka klart och börjar hallucinera. Hon får både röst- och hörselhallucinationer. Hon kommer till klar medvetande en stund och vet att hon ligger på en bänk under barhimmel. Hennes andetag blir allt tyngre och tyngre. Hon börjar tänka på människorna. Hon tänker på människornas grymhet. Hon tänker också på sin mor, på sin far. Hon ser deras ansikten fram för sina ögon. Hon drömmer om att hon leker och skrattar med sina syskon, som hon aldrig haft, hennes tårar, bara få tårar, rinner ner hennes kinder. I ett tillstånd av sömn och vakenhet sätter hon på sig sina hörlurar och trycker på några knappar på sin mobil. Börje Nilsons jourtelefon ringer. Han svarar och upptäcker genast att det är något som är på tok med Ava.

  • Bosse, det är mina sista stunder i livet. Jag vill inte vara ensam. Kan du vara med mig och inte lägga på även om jag blir tyst och somnar så att jag vet att jag inte är ensam?
  • Jag är här och med dig Ava. Du är inte ensam. Vill du/orkar du berätta vad du gjort.
  • Jag har tagit en massa sömnmediciner. Jag orkar inte med mig och med livet länge. Det finns ingenting i den här världen för mig. Jag hade inget att säga när jag kom till den här världen. Jag kunde inte välja de föräldrar som blev mina. Jag kunde inte välja at ha syskon. Men jag väljer att sätta punkt på mitt liv. Jag vill bestämma över min död.

Ava låter trött i rösten. Hon sluddrar och talar ibland osammanhängande. Hon samlar kraft efter ett tag och fortsätter att tala.  

  • Har du någonsin upplevt hur fruktansvärt sorgligt det är att sakna din mors knä eller din fars famn men aldrig få dem, och istället hamna på knäna på män på en främmande plats, i en bil, eller på en toalett och känna enormt äckel, hat och sorg?
  • Du är inte ensam Ava. Stanna bara i luren med mig. Du får gärna blunda men lyssna hela tiden på min röst. Jag tar dig dit du önskar. Jag tar dig till en trygg plats. Du får säga till mig var någonstans du önskar att vara. Använd din fantasi Ava. Bara var med mig.
  • Jag vill vara i mitt sovrum när jag var liten.
  • Hur gammal är det du då?
  • Jag är 8 år gammal.
  • Använd din fantasi Ava och titta runt i ditt sovrum i fantasin och beskriv rummet för mig. Beskriv också om vilken tidpunkt på dagen det är.
  • Det är en ljus sommarkväll. Det är ljust ute. Ljuset tränger in i mitt rum genom neddragna persienner. Jag ligger på min säng och ser min dörr mittemot mig. Jag ser också en tavla av Askungen med sin vackra och blåa klänning. Mitt rum är målat vit. En remsa av små neonlampor hängs ner från taket i det ena hörnet.
  • Du beskriver rummet väldigt bra. Vad har du för kläder på dig Ava. Tala med mig, är du snäll.
  • Jag har mitt tunna sommarlinne med små tulpaner på det. Bakgrundsfärgen på linnet är ljusblå. Den går ner till knäna.

Ava tappar andan. Hon andas allt för glesare och tunnare. Det blir tyst. Hon orkar inte för några sekunder att fortsätta. Bo ropar på henne.

  • Ava, Ava, Ava, är du där med mig? Stanna med mig Ava. Stanna med mig. Du är inte ensam. Nu ser du att din pappa kommer in och sätter sig bredvid dig. Han lyfter dig och tar dig i sin famn. Du hör din fars hjärtslag och känner hur älskad du är. Pappa stryker dig över håret. Han pussar dig på pannan. Du ser att din mor kommer in i rummet och sätter sig vid sängkanten. Hon lägger dina fötter på sina knän och masserar dem mjukt med sina varma händer. Du känner din mors kroppsvärme via hennes händer. Du känner din fars kärlek via hans hjärtslag. Du är omgiven av dina föräldrar som älskar dig. Du känner deras kroppsvärme och deras kärlek. Du är inte ensam. Du känner all deras kärlek. Du är inte ensam. Du är inte ensam. Du har de som du älskar vid din sida Ava. Du är inte ensam.

Avas andetag blir allt för glesare och glesare. Bo försöker att få henne säga något. Han får inget svar. Det blir total tyst på andra sidan luren.

  • Ava, är du där? Ava, är du med mig? Ava, kämpa lite till? Ava, Ava, Ava?

Fortsättning följer!

© Samuel E. Rajeus, redaktör, S.E.R.P. & Publishing

 Relaterade dokumentärer: 

Amerikas bortgifta barn, SVTplay

* Mötet med Pedofilerna, SVTplay

Filthy Rich: Jeffrey Epsteins uppgång och fall, Netflix

Vi överlevde R. Kelly, Netflix

PERSONA NON GRATA (2:5)

The Life Destroying Politics

Natten till den 20 december är tempratoren minus 15 grader i Stockholm. Det känns som 21 grader kallt när Gregor går ut för att uträtta sina behov. Det är cirka 15 centimeter snö som täcker hela marken och träden runtomkring honom. Snötyngden gör att grenarna böjer sig nedåt mot den vita marken i lagom avstånd. Det känns att hela omgivningen böjer sig framåt i långa rader för att visa vördnad.  Det är en klar och kall natt och det blåser frisk. Många skulle beskriva den som en oerhörd vacker natt med ett sagolikt vackert, vitt landskap, men för Gregor är det bara ett helvete som öppnar sina portar och vill omintetgöra honom. Hela hans skelett känns som totalfrusen när han sätter sig på hinken som står vid busken intill viadukten som korsar cykelvägen till korsningen där pendeltåget passerar. Tempratoren känns inte heller något varmare när han återvänder till sitt tält och lägger sig i sin hårda träsovplats.

Gregor är 45 år gammal och redan ser ut som en 70-årig sliten gubbe. Hans dotter, Nina, är en 20-årig kvinna som lämnat bakom sig 2 småbarn hemma i Bulgarien i hopp att spara ihop lite pengar i Sverige och försörja sin familj i hemlandet. De två intar två sittplatser i närheten av varandra vid två matbutiker söder om stan.

På morgonen därpå känner Gregor en annorlunda frusenkänsla som går i hela hans kropp när han går och sätter sig vid sin hemgjorda pall vid matbutiken i Liljeholmens torg. Klockan är 9 på morgonen. Han sitter där, i minus 10 graders kyla, i 10 timmar denna dag med några korta kiss- och rökpauser. På slutet av dagen känner han att en annorlunda smärta och värmerush håller på att ersätta den dödskylan han tidigare känt i kroppen. Skelettsmärtan tar sig in i de smalaste benbarken i hela hans kropp. Han känner att det är någon djävulsk förbannelse håller på att lägga beslag på hans själ.

Varje gång han böjer sig över hans plastskål för att kasta ner några mynt tänker han: vilken jävla bluff jag är som tjänar tusentals kronor varje månad och skänker några spänn till dessa gatutiggare som ofta är lika gamla som jag vilka inte fått, i motsats till det jag fått, en chans för ett värdigt liv.

  • Hej, jag heter Bosse,  eller Börje Bo. Vad heter du?
  • Tack so macke, säger Gregor
  • Nej, nej, Казвам се Босе, как се казваш? försöker Börje säga.
  •  Ааа, казвам се Грегор, tillägger Gregor och försöker att le trots den hemska smärtan i kroppen.

Den dagen får han två bananer, en liten franska, en burk läsk och 25 kronor. Ingen köper de få träslevar han lagt framför sig på en bit papperskartong på golvet. Innan han tar sig hem till tältet denna afton köper han ytterligare ett paket cigarett.

Tälten Gregor sover i delar han med ytterligare 4 andra av sina släktingar. På morgonen därpå är det omöjligt för honom att ta sig upp. Han har ingen hosta men svårt att andas, har dödssmärta i hela kroppen och hög feber. Han uppmanar familjen att ta sig till ”jobbet” som vanligt och lämna honom att vila i tältet. Han har en falska halvfrusen Coca cola, en flaska helfrusen vatten, lite bröd och ost kvar i tältet i fall han blir hungrig.

Nina tänker då och då på sin far som ligger sjuk i tältet. Det mesta av hennes tankar och energi går ut på att hålla sig ”varmt” eller kämpa igenom kylan när hon sitter på sin plats utanför matbutiken. Hon sitter där varje dag i 10 timmar på en kartongbit, ihopsjunken i flera lager av smutsiga och gråaktiga kläder utanför T-banestationen. Tusentals passerar förbi henne varje dag, men det är inte många som ser henne. Hon tittar inte på folk. Hon orkar inte lyfta blicken och iaktta förbipasserande. Då hon ibland lyfter blicken blickar hon människorna med tomma ögon. Hon ser ibland sorgsen ut, ibland skamfull, ibland förbannad, ibland revanschsugen, ibland mordisk. Hon ser framförallt övergiven ut. Denna dag får hon en liten franska, en påse gula vindruvor, 5 tomma läskflaskor och 20 kronor. Pandemin härjar hejdlös. Människor dör varje dag. Det är tusentals som ligger på sjukhus, folk är oroliga och nu tänker de i första hand på sig själva än på de fattiga som räcker ut sina händer eller ropar på att få hjälp. Nina lyfter sin blick och ser en fin bil parkerar på parkeringen nära där hon sitter. Ett vackert par kliver ut ur bilen, båda med fina och stiliga vinterkläder, vinterskor och färgglada, troligen mycket dyra pälsmössor. Hand i hand, medan de småpratar och ler passerar dem henne. De väljer noga att inte tittar åt det hållet hon sitter. Nina ser sig själv i dem, tänker att hon kunde vara istället för henne. Men nu sitter hon här på en bit kartong och fryser, att hon är så ung men har redan två barn och att hon inte gått skolan. ”Hej” säger Nina spontant och tittar på paret. De passerar bara förbi. Nina sänker sin blick och tänker: ”Hoppas verkligen att hela världen drabbas av den djävla äckliga Coronan ännu hårdare så att vi alla dör, så att ni också känner lite av den smärtan och det eländet jag går igenom”.  

En välklädd kvinna som kallar sig Angie luta sig mot Nina och tar en av hennes träslevar. Hon känner på den lite, frågar hur mycket det kostar. Nina säger att den kostar 50 kronor. Hon lägger ner sleven. Hon tar ut en ganska ny 100 lapp och ger den till Nina. ”behåll resten”, säger Angie. Angie talar Bulgariska. Hon erbjuder att Nina skulle kunna övernatta hos henne och hennes man Carl i deras stora villa i utkanten av Stockholm. Angie tillägger att det är kallt och folk hjälper inte som tidigare på grund av Coronan, men att hon och hennes man är generösa. Hon sedan vänder blicken och pekar med sin vänstra arm en bil i parkeringen och säger att det är hennes man som är där. Mannen som står vid bilen höjer sin hand och vinkar leende. Angie går sedan tillbaka och sätter sig i bilen och de kör iväg. Sleven blir kvar.

Två dagar passerar och familjen märker att Gregor blir sämre och sämre. Han orkar inte ens säga några ord och att han börjar kissa på sig. På den tredje dagen ringer Nina till 1177. Det blir svårt att göra sig förstådd. Hon får tips att man ringer tillbaka ifall Gregor blir sämre. Dag 4 blir Gregor ännu sämre. Familjen talar om att ta honom till akuten men Gregor vägrar och säger att det är en besvärlig influensa som troligen kommer att bli bättre snart. När ”influensan” inte ger sig då föreslår Gregor att man ringer till medium Dawood i hemlandet för att spå om han klarar sig igenom influensan. Dawood vill att familjen först skickar 200 kronor till hans konto i Bulgarien för att han sedan ska uttala sig. Efter att han får sina pengar vill han att han lyssnar på Gregor andetag i telefon. Han uppmanar sedan familjen att man skaffar 7 stycken stearinljus med en specialdoft från en Bulgarisk butik i Stockholm. Han ger även adressen till affären så att familjen inte väljer fel ställe. Instruktionen är att man ska hålla ett levandeljus brinnande varje natt i hela natten i sju nätter. Han skickar iväg från sitt residens i Bulgarien ett brev med andliga ord som ska först doppas ner i ett glas vatten sju gånger. Gregor ska sedan dricka upp det helande vattnet som fått andliga ord. Man ska sedan torka brevet och brinna det med det sjunde stearinljuset den sjunde natten. Dawood tillägger att han ser ett skenande ljus runt Gregor vilket familjen och Gregor själv tolkar som om han kommer att tillfriskna från den hemska infektionen. Flera i familjen struntar i sina dagliga ärenden och åker iväg för att köpa de 7 stearinljusen som kostar 350 kronor. Det brev med andliga ord som Dawood skickar iväg med ett bud kostar ytterligare 200 kronor. För att visa sin välvilja och generositet meddelar Dawood att familjen kan betala pengarna efter att Gregor tillfrisknat.

Det blir ett projekt att hålla levandeljuset brinnande hela natten i 15/20 graders kyla inne i ett tält, men familjen bestämmer att sitta och vaka över ljuset en och en varje natt. Det femte natten sitter Nina och vakar över den tjocka stearinljuset med den ganska obehagliga doften. Nina hade ”jobbat” hela dagen och varit tvungen att sitta vaken hela natten. Mitt på natten somnar hon en aning. Hon vaknar skräckslagen och upptäcker att ljuset brinner inte längre. Hon snabbt tänder på det igen. Nina vet inte exakt hur många minuter hon hade somnat och hur det kommer att påverka tillfrisknandeprocessen av sin fars sjukdom. Men hon är jätteorolig. Hon sitter resten av natten och ber att det avbrottet från behandlingen inte skulle påverka slutresultatet på ett negativt sätt.

När familjen går upp på morgonen två nätter senare upptäcker man att Gregor har somnat in mitt på natten. Nina känner en enorm skuldkänsla. Hon väljer att förbli tyst om det som hände ett par nätter tidigare. Hon är rädd för att bli anklagad för pappas död och därefter utstött från familjen. Det går mycket dåligt med ”affärerna” och familjen tjänar mindre och mindre för varje vecka som pandemin pågår. Man får inte ihop tillräckligt för att skicka lite pengar hem till familjen. Oron är stor bland gruppen. Samtidigt planerar man att skicka Gregors kropp till Bulgarien. Det kostar också tid och pengar att transportera kroppen till hemlandet.

Det är en kall och solig dag. Det finns inte ett enda moln i himlen. Den blåa himlen ser helt himmelskt ut. Man har svept in Gregor i ett vitlakan och bundit fast kroppen på en träbreda. Nina, tillsammans med en kusin tar den korta sidan av träberedan vid sin fars huvud. En annan släkting tar den andra kortsidan av träberedan vid Gregors fötter. De lyfter den för att ställa den på taket av en bil som är redo att åka hem med kroppen. När de har Gregor ovanpå sina huvud så känner de att tyngden förändras. Tyngden av Gregors kropp försvinner gradvis och de i sin förvåning ser att kroppen svävar lätt i luften och går mot himlen. Alla blir så stumma vilka bara iakttar att en starkare kraft tar emot Gregor. Hans kropp försvinner i den sagolika blåa himmelen.  

Nina kan inte slå ifrån sig sin skuld om att pappan inte lever längre. Samtidigt tänker hon på sina hungriga barn i hemlandet och att både pappas bortgång och pandemin som har orsakat ekonomiska problem för miljoner europier har gjort att hon har svårare att få ihop pengar och skicka hem det.

Angie dyker upp igen en dag på eftermiddagen. Hon lutar sig snällt framåt mot Nina och erbjuder att Nina ska i alla fall komma hem till henne och hennes make för att varma sig, duscha och dricka lite varm mjölk. Att familjen kan sedan köra henne tillbaka till hennes plats igen. Carl är som vanligt vid sin flashiga bil och vinkar på Nina. Angie erbjuder också att kompensera det inkomstbortfall det innebär om Nina lämnar sin plats för ett par timmar. Nina till slut bestämmer sig och tackar ja till erbjudandet. Tanken på ett varmt bad i ett fint badrum, rena kläder och varm dryck är som en dröm för henne. Hon går och sätter sig på baksätet av bilen. Angie sätter sig på framsätet vid Carl. Efter 10 minuter körning stannar Carl bilen och Angie går ut. Angie säger till Nina att hon ska bara handla lite och kommer hem senare. Att Nina kan åka vidare med Carl. Nina blir rädd och vill gå av bilen. Hon märker att bilen är låst inifrån. Carl vänder blicken vänligt och visar en bunt med pengar och säger: ”här är det 2000 kronor. Du får det om du kommer hem till mig och duschar och gör mig sällskap ett par timmar. Det är upp till dig.” Angie tolkar medan hon står utanför bilen och är på väg att stänga dörren. Carl säger att hon får fundera en stund. Han låser sedan upp bildörrarna och säger att Nina kan gå ut om hon vill. Nina funderar en stund, öppnar dörren till bilen, funderar ytterligare en stund och sedan stänger dörren igen utan att kliva av. ”Då så, du är välkommen”, säger Carl. Angie stänger dörren och avlägsnar sig från bilen. Carl och Nina åker iväg.

I flera dagar i rad ser Börje att det finns en annan man, en lite yngre man, som sitter istället för Gregor på hans plats. Han går till sist fram och frågar vad som hänt med Gregor. Han fick veta att Gregor troligen blev en av de tiotusentals som fallit offer för Coronavirus vilken aldrig blev ett konstaterat fall.

Börje sitter i sin bil. Han känner och hör hur han andas tungt. Han fäller några tårar och tänker att han hatar denna orättvisa värld. En stund senare tänker han att det inte hjälper att fälla tårar eller hata världen. Han måste göra något. Han bestämmer sig att ringa två samtal.

Det första samtalet går till hans vän Soraya i Bryssel.

  • Hej vännen, hur är läget? Skulle vi/du kunna samtala med dina kollegor i parlamentet för att se om vi så småningom kan sätta press på de europeiska länderna med romsk befolkning att prioritera denna grupp och höja deras levnadsstandard. Jag tror att Europa, med hjälp av Amerika, Kina och Ryssland, måste vidta piska-och-morot-politiken för att få de där djävla regeringarna att förbättra levnadsstandarden för den del av sin egen befolkning som lever i misär. Titta lite närmare, är du snäll och se om vi kan börja någonstans ifrån.

Det andra samtalet går till hans dotter i Stockholm.

  • Hej älskling, hur har ni? Kan vi träffas över en fika eller en lunch?
  • Ja, vad bra, hämta gärna barnbarnet också, det blir kul.
  • Okej, vi ses, puss.


© Samuel E.  Rajeus, Redaktör, S.E.R.P. & PUBLISHING

PERSONA NON GRATA (1:5)

The Life Destroying Games

Dokumentärfilmer: Operation Varsity Blues: Mutskandalen på USA:s elitskolor. /// KI anklagas för jäv- förtur för tandläkarbarn, Kalla Fakta.

Individer med olika mål/drömmar försöker sitt bästa under sin livstid att förverkliga sina visioner. En vill öppna sin egen restaurang. En vill köpa sin drömvilla. En vill bli lärare. En vill bli författare. En vill bli artist. En vill bli fotbollsproffs. En vill bli youtuber. Börje Nilsson hade alltid en dröm. Hans mål var att bli professor och verka inom forskarvärlden.

Börje är 23 år då han tar sin kandidatexamen i psykolog. Han jobbar några år och sedan pluggar han till master i socialpsykolog. Han var då 29 år då han bestämmer att söka en forskarutbildning. Det tar 5 år för honom att komma in. Han söker till olika forskarutbildningar inom sociologi och psykolog varje år. Han får avslag på sina forskaridéer gång på gång. Han upptäcker ganska snart att han inte har de rätta kontakterna och att han inte kommer från de rätta familjekretsarna. Det gör det svårare för honom att komma in på den forskarutbildning han söker sig till. De sociologiska institutionerna han skickar sin ansökan till anser att hans forskaridéer tillhör mest den psykologiska sfären och de psykologiska institutionerna han skickar sin ansökan till meddelar att idéerna passar mest inom den sociologiska forskarvärlden. Han kommer till sist in på ett forskarprogram. Programmet är normalt en 4-årigt utbildning. Det tar precis 10 år för Börje att bli klar med det. Han förstår också att det är en medveten strategi från institutionernas sida att vissa studenter som tillhör ”persona non grata” ska fördröjas så mycket som det bara går. Börje var 44 när han börjar undervisa på universitet. Han upptäcker ytterligare att varje forskargrupp har sin bunkermentalitet och tar in forskare som tillhör de rätta politiska kretsarna. Trots att han söker lektorstjänster förblir han som lärare i 11 år innan han får ett lektorat. Börje jobbar vidare och publicerar flera böcker inom sitt ämne, men någon professur är inte alls i sikte. Positionerna är tagna av ”gamarna” som håller hårt i sin uppfattning om att inte låta en som inte tillhör ”den högsta kasten” ska ta sig in. Börje hinner att bli 64 år gammal. Han beviljas till slut en professorship. Han går i pension ett år senare.

Börje känner sig på något sätt förolämpad när han blir professor vid den åldern. Det går inte att använda den på något sätt. Det är bara ett spel för gallerierna, en siffra i statistiken. Han tänker, detta är på något sätt värre än ”The Hunger Games”. Att någons hela liv går förlorat när man blir en bricka i ett spel.

Hur mycket kontroll har man egentligen över sitt eget liv?

DEN FRAMGÅNGSRIKA ”PSYKOPATEN” MED EN FORSKARPOSITION (3)

Pavlovs hundar

#Bryt tystnaden-doktorer!

Tema: Alfaindividers alfamotståndare

Föreläsare: Dr. Simon Nordin

Plats: Aula Magna, SU, Stockholm

Tid: fredagen, den 19 januari 2018

Det var först efter Dr. Nordins vinterprat i P1 2017, inspirerad av Metoo-rörelsen, som doktorers situationer fick nationell uppmärksamhet.

Aula Magna var fullpackad med 1394 åhörare som förutom sittplatserna hade intagit trapporna och raderna längs bak på föreläsningssalen. Rörelsens Bryt tystnaden- doktorers arbetsgrupp hade bjudit in mer än 500 doktorer och doktorskandidater från hela landet vilka hade skrivit till rörelsen och rapporterat om trakasserierna på sina respektive institut i samband med sina forskarutbildningar.

”Jag har ingen forskning med vilken jag kan backa upp det som jag vill berätta för er idag. Det är bara mina egna erfarenheter. Detta är dock, anser jag, ett mycket intressant forskningsområde, d v s, att forska på de som forskar. Jag kan tänka mig att det finns en mycket stark motvilja bland dessa forskare som medveten motarbetar en sådan forskning.

Det finns tyvärr en stor grupp kandidater till forskarutbildningar som sållas bort metodiskt av professorerna redan innan de får en chans att komma in och visa vad de går för. En grupp elimineras bort då det inte finns plats för alla. Den andra gruppen är egentligen de som har, i många fall, bättre meriter jämfört med de som blir antagna. De kommer inte in för att de inte har någon kontakt (släkt/vänner) och inte etablerat i förväg någon kontakt med en institution eller en professor. Många av dessa doktorander som blir antagna är släkt till andra forskare/professorer som bereder platser för dessa sökanden in i forskarvärlden. Här pratar jag om de doktorsprogram där man kan få en doktorandtjänst. I de forskningsprogram såsom matematik, fysik eller kemi där vi inte har så många sökande för doktorandtjänsterna tar instituten in många utländska doktorander som med slavliknande ersättningar gör grovjobbet för sina professorer. Institutionerna kan då fortsätta få anslag för sina forskarutbildningar. Det finns också otaliga exempel på dessa doktorander vilka försökte göra sin röst hörd för ett antal år sedan, men utan större lycka.

Den andra gruppen är den grupp som blir antagna i doktorsprogram men ingår i den kategorin som ska trakasseras till max för att de inte ska lyckas. Man får fråga sig varför det ska vara på det viset. Har institutionen inget intresse att de ska bli klara och gå ut som färdiga doktorer? Svaret är kort och gott, ”nej”. Varför är det så? Ja, ingen institution vill få en stämpel på sig om att det är så enkelt att få en examen därifrån. Ponera att en institution antar 10 studenter för ett program, på avancerad nivå. Det blir en skandal och tummen nedåt för denna institution om alla 10 klarar programmet och får sin examen i den tidsram som är uppsatt för programmet. Jag kan dra en parallell med en gymnasieskola. Om en klass som har 20 studenter producerar 15 A och 5 B då blir läraren med största sannolikhet kallad till rektorn och ifrågasatt om att varför man delar ut så slapphänt så många A-betyg och B-betyg. Även om det kanske just i denna klass finns bra studenter. Läraren måste hålla sig inom den ram som finns. Skolan vill inte heller få ett rykte om att det är lätt att få A-betyg på denna skola. Det är liknande direktiv som råder på våra universitet och högskolor. Jag såg med mina ögon hur institutionerna motarbetade och rent kriminellt trakasserade mina klasskamrater på flera avancerade program för att de inte skulle klara sig i tid. Låt mig ta ett exempel. I mitt senaste program fick 5 studenter mycket hjälp av sina handledare att bli klara i tid. Det är också ett minustecken för en institution ifall ingen kommer att få sin examen i tid. 4 fick kämpa som dårar mellan 1 och 3 år för att få sin examen och 3 är fortfarande, efter cirka 5 år inte klara med sin examen. De troligen hoppar av programmet som är också institutionens syfte. Institutionen gör inget försök att de ska komma tillbaka och slutföra sina studier. Man är glad att de inte fullföljer sina studier. Det är inte bra heller för en institution där alla får sin examen. Det kan också vara tecken på släpphänthet.

Min poäng här är att det spelar ingen roll hur engagerad och duktig du är som student. Om de bestämmer sig för att du inte ska bli klar i tid eller i värsta fall, om de bestämmer sig för att du inte ska bli klar överhuvudtaget då blir du inte det. Det är där diskriminerings-, psykopatiskt- och till och med kriminellt tänkande kommer in. Man använder sig av sådana subtila metoder att ingen kan ifrågasätta dem och man fortsätter med denna omänskliga metod ofta i en sluten krets som är mycket svårt att penetrera.

Doktorskandidaterna som utsätts för denna behandling tröttnar till sist. De hoppar av programmet. De drar sig tillbaka. Detta är så starkt förknippad med så mycket skam. Man väljer, i bästa fall, ett stillsamt och tillbakadraget liv och jobb där i princip ingen som ser en. Man fortsätter att lida i åratal i det tysta. Jag känner personligen ett tiotal doktorskandidater från läkarprogram, psykologprogram, tandläkarprogram, sociologprogram som tvingades att ge upp efter många år kämpande och lidande.

Det finns ytterligare en grupp som till slut blir klara med sin doktorsexamen men hela processen blir som ett trauma för dem. Man utsätts för enorma och ogrundade ifrågasättande kring sitt forskarprojekt och man får absolut ingen hjälp av sin handledare. Handledare i princip intar rollen av en ”bödel” som gör allt för att sänka sin student. Många av dessa individer som klarar sin examen på det viset blir traumatiserade och får svårigheter att föra fram ett balanserat privat- och arbetsliv. Även här känner jag flera läkare, psykologer och sociologer med en doktorsexamen som har varit sjukskrivna i långa perioder, varit tvungna att jobba som timanställd eller inta deltidspositioner. Man orkar inte, av olika anledningar, att arbeta heltid. Man undervisar en kurs på något universitet eller arbetar då och då som konsultläkare. Vi ser tyvärr att självmordsantalet bland dessa doktorer är högt. Igen, det här är ett mycket viktigt forskningsområde att se om det finns ett samband mellan dessa självmord och det trauma de tvingade genomgå under sin doktorsutbildning. Jag personligen känner 5 doktorer (läkare, tandläkare, psykolog och sociolog) som begick självmord de senaste 10 åren.

Det finns ett enkelt och allmänmänskligt redskap som jag vill prata om här. Under min utbildning betonade lärarna gång på gång att mottagandet av en patient med genuin respekt och värme är enorm viktig för att skapa allians och för att uppnå ett bättre behandlingsresultat. Det innebär att man med respekt och mellanmänsklig värme (bemötande) skapar en bättre grund för att sedan med psykologiska tekniker hjälpa patienten att ta itu med sina problem och fungera bättre i den omvärld han/hon befinner sig. Det är detta Anna Kåver, bland annat, betonar i sin bok Allians, Den terapeutiska relationen i KBT. Jag tror starkt på att det måste vara samma princip som ska gälla relationen mellan en student och dess lärare/handledare. Ett lärosäte ska genom genuin respekt och mellanmänsklig värme (bemötande) skapa en solid grund för att studenterna ska kunna ta till sig kunskap och lyckas även bättre som kliniker. Det är så enkelt att fatta detta. Ansvariga tänker inte på detta enkla faktum när det gäller de studenter de vill ska misslyckas. Lärosätenas suveränitet och goda rykten är överordnad studenternas hälsa och studielycka.

Dessa individer som på det viset hamnar i marginalerna blir helt ensamma och lider i sin ensamhet. En Alfaindivid som presterar på denna nivå och kommer upp på den högsta akademiska nivån, nämligen en doktorsutbildning, och sedan får liksom en kniv i ryggen av andra alfaindivider har egentligen ingenstans att ta vägen. Skammen är så stor. Man lider i det tysta. Man väljer ofta att inte tala med någon. Även om man talar om det då är det inte många som lyssnar. Andras inre dialog kan vara: ”är du så duktig att ta dig upp på den nivån så får du också lösa det lilla bakslaget själv, det råder egentligen ingen nåd på dig”. Man känner sig helt ensam och övergiven av omgivningen. Visa individer blir till och med glada (skadeglädje) att en människa med så höga ambitioner har fått en spark i magen eller ett slag i ansiktet. Jag tror att det är därför många förblir traumatiserade efter en sådan erfarenhet. Man lyckas aldrig att återhämta sig fullt ut, då man inte talar om det. Man får egentligen aldrig en behandling. Låt mig igen citera Anna Kåver som säger att ”en stor del av människans psykiska ohälsa kan härledas ur olika brister i bemötandet, både under uppväxt och i vuxenliv”. Det dåliga bemötandet av institutionerna som pågår i många år ökar risken att individen drabbas av psykisk ohälsa. Det blir en medveten handling att göra människor sjuka. Det är kriminellt.

Även om institutionerna rättfärdigar dessa trakasserier och diskrimineringar under namnet ”forskning” tycker jag att det är helt idiotiskt att hålla på med detta. De långgående konsekvenserna av dessa handlingar skapar en fientlighet bland doktorer. Den bromsar vetenskapen i sin strävan efter nya vägar att hjälpa mänskligheten och den försämrar den vård vi erbjuder vårdtagare eftersom det inte finns en anda av samarbete bland doktorerna. Vi ser idag hur doktorer motarbetar och idiotförklarar varandra både inom och mellan professionerna. De flesta har absolut ingen respekt för varandra. Det kan förklaras med det bemötande de fick av sina överordnade (andrar doktorer) under sina utbildningar.

Okej, jag ska strax ta emot några frågor, men innan, låt oss stå upp och applådera, låt mig säga, 45 sekonder, för alla dessa alfaindivider som har kämpat så tappert och blev motarbetat så omänskligt av sina överordnade, men de väljer att leva och inte vill ge upp.”

Hela Aula Magna står upp och applåderar kraftfullt i 45 sekunder. Det är mäktigt att se detta och veta att man blev till sist hörd.

”Låt mig ta en fråga från den raden som står längs bak i salen. De som kanske aldrig fick en plats i den främsta raden. De som kanske valde att aldrig ta en plats i den främsta raden. Okej, den äldre herren med den blåa hatten som står mellan två damer med kjolar i regnbågsfärger vilka står under den svenska flaggan som hängs på väggen, varsågod!”

GETINGBOET, SLUTANALYS

Getingboet, Clownerna på Badbybackens FoU-center, slutanalys

Mötesprotokoll:

Närvarande: 39 studenter från PSY10 till PSY15

Tid: fredagen den 22 januari 2016

Plats: S.E.R.P & COUNSELING (Kungsholmen)

–       Hej allesammans! Låt mig meddela att vi har idag med oss några journalister från SVT som kommer att lyssna på er via en videolänk. De vill gärna höra vad ni har att säga.  Ni som vill att ert ansikte ska också synas när ni uttalar er kan ni (en och en) komma och sätta er bredvid mig på den lediga stolen så att journalisterna kan också se ert ansikte när det blir er tur att tala. Vill ni inte det så går det att delta i diskussionen därifrån ni sitter.

Jag ser inte Douglas, Nora och Sara. Vet någon var de är?

–       De är inte med oss längre. Jag kommer att berätta mer i slutet av träffen.

–       Ja, vi vet att ett stort antal av er går/gått igenom en mycket tuff utbildning där huvudfokus tyvärr inte varit på själva lärandet utan på att trakassera er. Det kom flera förslag när det gäller hur vi ska bemöta trakasserierna på institutet. Vi är här idag för att diskutera dessa förslag, och för att fatta ett beslut. Om det går att nå ett beslut. Vi får väl se.

Min uppfattning av det hela är att de håller på med en forskning, en dubbelblind observation där både studenterna och vissa lärare inte alls vet vad det är som egentligen pågår. Genom mina kontakter med flera studiegrupper har jag sett att centret tillämpar likadana kränkande metoder på vissa utvalda studenter i alla grupper och det är framförallt vissa utvalda lärare och handledare som håller på med detta. Ni också ser att ingen i ledningen och inte ens universitetskanslersämbetet reagerar på våra brev. De troligen vet vad det är som pågår på institutet. Våra reaktioner ingår i själva forskningen.

–       Varsågod!

–       Jag håller inte med dig. Titta bara på dem, ett gäng fantasilösa individer som sitter hemma på kvällarna i sin ensamhet med sina chipspåsar och ölburkar. De hittar på saker för att komma senare på centret och trycka ner oss. Det är liksom hela Skansen som är samlade på en och samma plats. För mig är det solklart att det handlar om några få utslagna individer som på egen hand håller på med att göra livet surt för studenterna och de väljer sina offer på måfå.

Vi har sett hur de baktalar varandra och kritiserar ledningen på lektionerna. Jag har också hört hur nedlåtande vissa av de talar om studenterna. Meningar som: ”ni ska svettas ordentligt”, eller ”aha, finns det någon student som fattar något?”, är den rådande jargongen på centret. Det finns ingen sammanhållning på denna institution.

Även den höga personalomsättningen sedan 2010 då i princip hela lärarkåren och ledningen byttes ut, eller sagt upp sig, (förutom de få som håller på med sina trakasserier) är ett bevis på att den administrativa delen är infekterad och sjuk och inte fungerar optimalt.

–       Ja, varsågod!

–       Jag kan faktisk inte se att de är några fantasilösa individer med en examen och en liten maktposition vilka springer runt som herrelös hundar och trakasserar underordnade studenter. Det finns alltid några som går de kopplade hundarnas ärenden vilka säljer sig för att inte förlora sitt levebröd eller sin position. De kan alltid rättfärdiga det som de gör med fina ord. Historien är full av sådana finförklaringar. Nej, de gör det utifrån en mall och på order.

Jag har också sett hur de förolämpar varandra på programrådträffarna. Det går också att se det som en del av projektet, nämligen att skapa tvivel hos studenterna så att de tänker det som de blir utsatta för är inte planerade utan ett verk av isolerade småvarelser som utnyttjar sina maktpositioner för att kränka andra. Tror du verkligen dessa individer har stake nog att på egen hand, på en sådan etablerad institution, hålla på med dessa trakasserier utan att vara rädda för konsekvenserna? Det är tvärt om. Precis baserad på det som du säger om dem argumenterar jag att de är ett gäng noga utvalde forskare som bara på utsidan ser ut som marginaliserade och utslagna individer. Just denna konstellation uppfyller ett syfte. Forskargruppen är noga utvalda för att se ut som de gör. Man vill att studenterna ska tro att de håller på med dessa kränkningar för att de känner sig som nollor. Det här är en forskargrupp, eller snarare en specialkollektion vilket består av lärare/handledare med anmärkningar från socialstyrelsen, kraftigt överviktiga män med hästsvans som går runt med gåbord, telefonsexförsäljare från Nice, Sheboys och före detta cannabismissbrukare som nuförtiden kallas för Dr. Dress av sina kollegor och studenter. Som sagt, de har inte stake nog att på egen hand hålla på så här.

–       Hum, okej…ja.

–       Eller de är bara några clowner som fått en chans att utnyttja kaoset på centret och sätta igång med en show. De leker lite för att peppa upp sig själva och krydda sina trista liv. Jag har sett hur de ler och skrattar sarkastiskt när de ser att studenterna lider. Dessa clowner har förvandlat centret till sin egen lekstuga. Vilken skam!

–       Jag ser två uppräckta händer. Vi börjar med dig där bak, varsågod.

–       Kan du vända på din kamera så att journalisterna kan se mig?

–       Nej, du får gärna komma och sätta dig bredvid mig så att de kan se dig, om du vill.

–       Problemet är att programmet finns under FoU-centret. Det är ett faktum att programmet ingår i forskningen. Vi som tackat ja till programmet tackat automatiskt ja till att också vara en del av forskningen. Man måste egentligen flytta programmet från forskningscentret om man vill råda bot på sjukdomen. Huvudfokus ligger just nu på forskningsdelen och inte på utbildningsdelen.

Samtidigt vet vi att några lärare/handledare (tyvärr med en nyckelposition) på institutionen sagt att de inte tror på korttidsterapi som en behandlingsmetod. De är egentligen bara där för att föra fram sitt forskningsprojekt.

–       Ja, varsågod!

Jag fattar inte hur dessa clowner resonerar. Det blir ett problem när en utbildning (träning) är förknippad med så mycket dåliga minnen (smärta och kränkningar). Jag är då övertygad om att man har en lägre benägenhet att använda det man lärt sig under utbildningen i sin kliniska vardag senare i livet. Man vill gärna glömma allt.

 

–       Varsågod, din tur.

–       Jag vill gärna säga det som jag känt kring många nya forskningsprojekt de senaste åren. Det var flera kontroversiella forskningsprojekt som hade varit liggande på universitetet då de förra regeringarna inte ville bli associerade med skandalforskning. Denna möjlighet fick man med en ny regering för några år sedan då tillsattes ledningen för universitetet av professorer (med psykopatiska drag, förstås) som var för sådana galna men banbrytande forskningsprojekt. Man då valde att gå runt de etiska riktlinjerna genom att inte kalla sina projekt för forskning. Man la de t ex under sjukhusverksamhet, eller som vårt program, just ett program som tränar specialister under ett FoU-center, fast forskning är en huvuddel i det hela vilket ingen utåt uttalar sig om. Man kan alltid hitta på en flyktväg ifall något går fel, t ex om en student drabbas av utmattningsdepression, får ekonomiskskada eller i värsta fall tar livet av sig.

–       Får jag tillägga en sak?

–       Ordet är ditt, varsågod.

–       Jag har studerat på flera lärosäten både här och utomlands. Tyvärr har jag sett att när man läser på ett gratisuniversitet och lärarna inte är berörda på samma sätt som på ett lärosäte där studenterna betalar för sin träning själva är risken större att vissa lärare inte tar ansvar fullt ut för sitt yrke. De låter sig förolämpa sina studenter, eftersom deras beteende inte resulterar till några konsekvenser. Jag har sett hur vissa lärare kommer till föreläsningar, helt oförberedda och nonchalanta. De babblar en timme och går utan att bry sig om studenternas lärande. Jag har också sett hur vissa lärare t ex på PBL-lektionerna som bara sitter eller halvligger på sina stolar i två timmar och tar tupplurar utan att bry sig ett dugg om lärandeprocessen.

Ja, det var det jag ville få sagt. Tack.

–       Nu är det din tur.

–       Okej, om vi ponerar att de håller på med en forskning vad kan det vara som de tittar på? Vad är syftet med detta?

–       Ja, det är en bra fråga. Det kan handla allt från stresshantering, impulskontroll men också att framkalla psykos eller paranoia vilket är Dr. Klännings specialitet. Såsom jag ser de gör allt för att utsätta sina utvalda studenter för en enorm stress för att, som sagt, sedan studera deras reaktioner. Ville de t ex skapa paranoia då kan jag lätt säga att de lyckades bra med mig (högt skratt).

De skulle också kunna resonera att de som inte klarar av pressen och går under t ex genom att ta livet av sig är självklart inte duger till att bli psykologer/psykiater som ska behandla andra.

–       Varsågod!

–       I mitt fall spelar det ingen roll. Man har redan kastat ut mig. Så jag ligger redan under vattnet. Jag skulle vilja komma och sätta mig bredvid dig framför kameran.

–       Ja, absolut.

–       Jag tycker att det finns ytterligare ett problem med detta program och generell med liknande program i vårt land. Jag har inte sett någonstans i världen att man ställer så många doktorer underställda en så kallade ”handledare” som inte ens ”genomlidit” en doktorsexamen men ändå ska bedöma så många doktorer. Jag tycker att det är helt fel att vi inte har ett bättre system. Det finns så många doktorer med en handledarutbildning i Sverige men ändå många institutioner väljer många gånger handledare som efter sin grundexamen enbart har en två eller treårig högskoleutbildning på avancerad nivå som handledare för att bedöma så många kompetenta psykologer och psykiatriker. Det är helt sjukt, tycker jag.

–       Ja, du får ordet.

–       Aha, det här är kanske en sådan socialistisk kvarleva att man skiter i titel och det är bara kompetensen som räknas.

–       Varsågod!

–       Ja, eller ett modernistiskt marknadsekonomiskt mode för universiteten. Man betalar mindre genom att anlita dessa handledare istället för att anlita handledare med högre kompetens vilka kostar mer. Det börjar tyvärr bli trendigt i detta land att man anställer människor med lägre kompetens till högre befattningar vilket försämrar kvalitén i det långa loppet. Vem bryr sig egentligen om kvalitén. Det är det kortsiktiga vinstresultatet som står i fokus. Många chefer vill visa att de är duktiga ledare som håller budgeten och går med större vinster.

–       Ja, du ville säga något. Varsågod.

–       Ponera att det är såsom du säger. Att det är en forskning som pågår utan att man öppet talar om det för studenterna. Är det etiskt att hålla på så här?

–       Bra fråga. Låt oss vända på frågan: Är det oetiskt att hålla på så här? Ja, i allra högsta grad, kanske till och med kriminellt. Men vi vet samtidigt att de håller på med en hel del oetiska forskningsprojekt. Man hittar hål i rådande regler och lagar och sedan startar man en kontroversiell forskning. Det finns säkert flera sådana forskningsprojekt som pågår nu på universitetet. Vissa har blivit avslöjade och vissa inte. Samtidigt vet vi att vi inte kan göra så mycket när man använder sig av sådana subtila metoder som inte lämnar några synliga ärr. Glöm inte att de till och med i sin forskning på konstgjorda luftstrupe dödade sex patienter hittills utan att någon verkligen blev straffad för det.

Jag personligen ser inte att det hjälper om vi polisanmäler centret i detta skede. Det är ingen bra idé att hoppa av utbildningen heller, då det blir ett personligt misslyckande för var och en. Mitt förslag är att fokusera helt och hållet på att bli först klar med utbildningen. Sedan om det kommer fram att de verkligen höll på med en oetisk aktivitet då kan vi i smågrupper skaffa advokater och kräva skadestånd.

–       Okej, min tur igen.

–       Faktum är att det spelar ingen roll vad du tror på, om det är en forskning eller ett verk av några sjuka individer. Om du tror på den ena eller den andra teorin och den funkar för dig så att du kan med minsta skadan fullfölja din utbildning, då tycker jag att du ska göra det. Målet ska vara att bli klar med utbildningen.

Dokumentera de sveda och värk ni drabbas av och avvakta på en öppning så att ni kan lagligen vidta juridiska åtgärder.

Vi kan fortsätta att träffas och ventilera. Vi kan stötta varandra, men vi ska inte ge vika. Som sagt, de har förvandlat centret till en lekstuga på bekostnad av studenternas hälsa och träning. Fokusera på målet. Och ni vet vad målet är. Det kan vara individuellt.

–       Okej, vill du berätta nu varför några av våra vänner inte är bland oss längre?

PAVLOVS HUNDAR (9)

PavlovGetingboet, Clownerna på Badbybackens FoU-center, Kap (9)

Cirkusen fortsätter!

Överläggningen med Dr. Simon Nordins och Dr. Anatoliy Bolodenkas handledare på FoU centret kring handledaren som filmar vackra psykologistudenter tar inte mer än 20 minuter.

 

Varje student har två handledare, en som är placerad på den psykiatriska kliniken som studenten har sin praktik på (VFU-placering) och en handledare som är placerad på centret (institutet). Handledaren på den psykiatriska kliniken kallas ”teamlärare/handledare” och handledaren på centret kallas ”handledare”.

 

Vid första handledningen på den psykiatriska kliniken som studenterna är placerade vid, efter överläggningen på centret, blir Simon Nordins grupp som består av fyra studenter introducerad av sin handledare/teamlärare personlighetstestet IIP (Inventory Interpersonal Problems). Handledaren på kliniken förklarar och berättar vad testet går ut på och hur man ska använda det. Han uppmanad sedan studenterna att administrera testet på sig själva och presentera resultatet till nästa handledning.

 

Simon Nordin svarar IIP frågorna med entusiasm och fyller i svaren noga i det medföljande diagrammet. Studenterna presenterar sina resultat för varandra veckan efter och handledaren tycker att man har förstått syftet med testet. Simon Nordin frågar om han kan administrera testet på sina patienter som han har i sin utbildning. Detta trots att det är bara fyra veckor kvar av terminen och att man är i slutet av sin behandling. Handledaren säger att han inte ser något problem med det om studenterna presenterar testet först och meddelar patienterna att deras deltagande är frivilliga och detta är för studenterna som vill blir mer van att administrera testet. Simon Nordin frågar sina patienter och med deras tillstånd administrerar testet på två av dem.

 

När Simon senare presenter sin data för sin handledare på centret blir han kritiserad hård av sin handledare med motiveringen att tidpunkten för att administrera detta test är helt fel då man är i slutet av behandlingen och att behandlaren inte ska komma med nytt material till patienten. Hon anser att Simon gör det för sin skull och inte för patientens skull. Simon förklarar att han gjorde det efter att fått tillstånd från sin handledare/teamlärare på den psykiatriska kliniken. Han säger att det är visst att man gör det för sin skull också eftersom man är student och att patienterna har också skrivit under för att vara en del av studien samtidigt som de får en högkvalitativ behandling. Handledaren går emot teamläraren och anser att Simon äventyrar patienternas hälsa genom att administrera ett onödigt test i slutskedet av behandlingen. Dr. Simon Nordin blir därför underkänd på det kliniska momentet och tvungen att vänta ett helt år för att göra om hela momentet på nytt.

 

Liknande händelse händer Dr. Anatoliy Bolodenka. I Anatoliys fall kommer hennes handledare på centret med IIP och introducerar personlighetstesten för Anatoliys grupp som består av tre studenter. Handledaren uppmanar studenterna att administrera testet både på sig själva och på sina patienter om patienterna går med på det. Anatoliy administrerar senare IIP på en av sina patienter på den psykiatriska enheten hon är placerad på. Vid presentation av resultatet på den psykiatriska enheten blir Anatoliy hård kritiserad av sin handledare/teamlärare för att hon anser att Anatoliy äventyrar sin patientens hälsa genom att administrera testet vid denna tidpunkt. Hon tvingar Anatoliy att lämna in sitt passerkort, sina nycklar och lämna enheten direkt utan att få tillstånd att ha ett avslutningssamtal med sina patienter. Dr. Anatoliy Bolodenka blir skriftligt meddelad av centret att hon är underkänd på kursen och måste göra om hela den kliniska delen efter ett helt år.

 

Simons teamlärare meddelar att han inte tycker att handledaren på centret gör en rättvis bedömning men att han inte kan göra något i det fallet. Simon blir tackad av enhetschefen på den psykiatriska kliniken för ett bra arbete med deras patienter i ett år. ”Du har varit en resurs här hos oss och vi är glada att du praktiserade hos oss, sa klinikens psykiater medan hon lämnade över en blombukett till Simon.

 

Anatoliys handledare på centret tyckte att handledaren/teamläraren på den psykiatriska enheten varit orättvis i sin bedömning men att hon inte kan göra någonting för att ändra på deras beslut och att det är den psykiatriska enheten som självständigt bestämmer i det fallet.

 

Både Simon Nordin och Anatoliy Bolodenka skriver till ansvariga på centret, enhetschefen, programdirektören och examinatorerna som är professorer och förklarar sin version av det hela. Anatoliy Bolodenka betonar att enheten med sin hantering av fallet äventyrar patienternas hälsa genom att inte låta henne avsluta sina behandlingar eller åtminstone låta henne ha ett avslutningssamtal med sina patienter. Både Simon Nordin och Anatoliy Bolodenka bifogar rekommendationsbrev från sina tidigare professorer och handledare. Båda får senare ett kort meddelande att institutionens beslut kvarstår och de måste göra om kursen.

 

På detta sätt lyckas centret effektivt bli av med de två ”fräcka” studenterna som anmälde en handledare för kränkning.

 

 

PAVLOVS HUNDAR (8)

Pavlovs hundar II

Ur: Getingboet, Clownerna på Badbybackens FoU-center Kap 8 / ”examensarbete” 

Mötesprotokoll:

Närvarande: 7 studenter från PSY10 till PSY12

Tid: Torsdagen den 17 december 2015

Plats: Pong Lindhagen

 

Flera studenter från PSY10 och PSY11 rapporterar att de inte lyckats att bli klara med sina examensarbeten trots att de var klara med utbildningen för mer än 1 eller 2 år sedan. Det är handledarna som på olika sätt sätter skeppar i hjulet och gör det praktiskt taget omöjligt att man kan driva fram sitt projekt.

 

Dr. Nora Swahn berättar att hon under 2014 blev ombedd av sin handledare att åka till Stockholm tre gånger för genomgång av hennes examensarbete. Handledaren är gammaldags. Han är inte för mycket för cyberkontakt. Nora tar ledigt från sitt jobb och köper tågbiljett och åker från Vännäs till Stockholm i tre tillfällen. Handledaren gör sig helt oanträffbar på dessa tillfällen. Nora åker hem frustrerad, arg och ledsen. Handledaren försöker inte ens att komma med en förklaring när Nora frågar, telefonledes, varför han inte var på institutet och varför ingen visste var någonstans han var. Nora förklarar för handledaren att det koster henne mycket tid och pengar att åka från Norrland till Stockholm varje gång och inte kunna driva fram sitt projektarbete och att hon även förlorar chanser att kunna söka specialisttjänster när hon inte är klar med sin examen. Handledares svar gör Nora ännu mer sorgen: ”Du som har bra och med en massa tid. Du behöver inte oroa dig så mycket. Du har bara två katter att oroa dig för. Vi får diskutera din uppsats nästa gång du är här i Stockholm”. Detta blir droppen för Noras tålamod. Hon skriver ett brev till institutionschefen och förklarar att denna handledare är ansvarslös och respektlös. Institutionschefen bestämmer att tilldela Nora en ny handledare. Ett år har gått och Nora är på ruta 1 igen. Den nya handledaren väljer att göra allting från början. Han vill att Nora ska ha minst 10 timmar handledning hos honom när det gäller hennes projekt. Hela denna process gör att Nora sitter idag hos oss två år efter utbildningens avslutning och ännu inte är klar med sitt examensarbete.

 

Dr. Douglas (Doug) von Essen som har jobbat som psykolog i cirka 20 år hamnar hos en handledare som på hans första examenshandledning ändrar titel på Dougs projektarbete utan att ens lägga fram ändringen som ett förslag. Doug berättar att handledaren slänger fram en kopia av hans projektarbete med ändrad titel och rödmakeringar nästan överallt på kapitel 1. Han kräver att Doug ska göra ändringar på kapitel 1 innan han inte ens kan tänka sig att titta vidare på kapitel 2 och 3. Doug upplever att stämningen är väldigt kyligt och att handledaren med sitt sätt försöker provocera honom. Doug berättar att han blir väldigt ledsen och känner sig förolämpad av handledaren som inte ens diskuterat med honom en titeländring utan själv bestämde sig för det. Efter det handledningstillfället åker Doug på en kraftig influensa och blir liggande hemma i 4 veckor. Doug berättar att han sakta men säkert går igenom kapitel 1 och gör de ändringar som handledaren hade föreslagit. Han skickar den till handledaren på nytt. Det tar ytterligare 3 månader för Doug att kunna boka en tid hos handledaren eftersom handledaren säger att han inte har tid. Vid den andra handledningen på institutet ser Doug att handledaren rödmarkerat igen hela kapitel 1, skrivit massor av förslag i mellan raderna och på kanterna om hur Doug ska formulera sig. Han rekommenderar Doug att han ska också skaffa en textredigerare för att finjustera sin text. Doug ser att handledaren har lagt ner många timmar att läsa och komma med förslag. Trots att Doug tycker att det är som att underkänna hans sätt att skriva och lägga in sitt eget sätt att uttrycka sig, väljer han att ändra sin text med handledarens förslag. ”Jag kände mig liksom ”våldtagen” av denna handledare, när jag tittade på min uppsats. Det var ”kladdigt” överallt, rödmarkeringar överallt, men jag behövde passera nålsögat”, säger Douglas. Han skickar sedan sitt projektarbete vidare till en redigerare. Han betalar 5000 kronor för redigering. Doug skickar sedan sitt examensarbete till handledaren i hopp att kunna gå vidare denna gång. Det tar ytterligare flera månader tills Doug kan boka en ny handledningstid. Vid det tredje handledningstillfället upptäcker Doug, i sin stora förvåning, att handledaren har rödmarkerat sina egna förslagna texter igen och tycker att Doug ska ändra dessa texter och tydliggöra ännu mer. Doug kan inte tro vad han ser och hör. Han säger till handledaren att det är hans förslagna texter som han la in. Handledaren säger med ett litet leende i mungipan att han inte minns att han hade kommit med dessa förslag och att Doug behöver göra ändringar innan de kan avancera vidare i projektet.

 

”Nu sitter jag här ett helt år efter utbildningens avslutning och inte ens vet att jag kan bli klar med min examen i de kommande 12-månaderna”, säger Doug med dämpad röst och med nedskjutna axlar.

 

Samtidigt berättar andra studenter om att vissa studenter liksom ”glider igenom” sitt examensarbete utan det minsta problem. Det kan vara samma handledare som har förhalat den ena studentens projektarbete som hjälper den andra studenten metodiskt och systematisk så att man blir klar i tid. Man berättar att vissa studenter i princip inte behöver göra någonting när det gäller kapitel 4 och kapitel 5 på sin uppsats. Kapitel 4 som handlar om datainsamling och presentation av denna data får studenterna direkt från forskningscentret. Kapitel 5 i stort sätt innehåller resultatdelen som många studenter sitter och skriver tillsammans med sin handledare eller att handledaren skriver det för studenterna. Det finns flera exempel på det. Denna situation har skapat en djup splittring studenterna emellan då en grupp tycker att dessa handledare är fantastiska och man bara älskar dem medan en annan grupp går på knäna och är helt förtvivlade och inte fattar vad som försiggår på institutet när de blir försummade av sina handledare och ledningen.

 

Både Dr. Nora Swahn och Dr. Douglas von Essen har skrivit till ansvariga examinatorer som är professorer på institutet men ingen verkar bry sig om situationen. De är idag heltidssjukskrivna från sitt jobb. De berättar sorgsen på träffen att de för närvarande inte arbetar med sitt projekt för att de inte vet vad de mer ska kunna göra.

 

Den medicinska föreningen som är inkopplad har mejl-växlat med institutionen som i sin tur har mejl-växlat med studentföreningen. Denna process (mejlväxling) långsamt fortsätter utan att studenterna vet vart det ska leda.

 

”Jag vet inte vad jag ska tro längre. Hela denna situation är som ett dåligt skämt. Det här är värre än Gökboet”, säger Nora utmattad.

 

 

Fortsättning följer