PERSONA NON GRATA (5:5) – DEL 4-5

The vultures band together!

På plats på Rasht internationella flygplats väntar en helikopter för att ta El tillsammans med de två befälhavarna till Deylaman där Els mor är begravd. De tre byter till militära uniformer och var och en får sin egen pistol. De får också ta med sig fyra tung beväpnade livvakter.

El tittar runt omkring sig. Han noterar att han har flugits till Iran med en amerikansk tillverkade Learjet. Den helikopter han flyger med till Daylaman är av typen Blackhawk och de automatkarbiner vakterna bär är också amerikanska M16.

Han tältar en natt vid sin mors grav medan befälhavarna och vakterna tältar en bit bort så att El ska vara ensam med sin mor.

  • Ska vi be en kort bön för din mor tillsammans här, säger befälhavaren Ghasem Soleimani.
  • Låt mig gärna slippa det, säger El.

Dagen därpå flyger de tillbaka till flygplatsen och direkt därifrån flyger de med en Hercules till Khuzestan vid gränsen till irakiska Basra. Kamp Karbala är nästan helgonförklarad efter kriget mellan Iran och Irak. Den har blivit en symbol för motstånd därifrån man planerar Irans regionala motståndrörelsen mot USA och Israel.

Flera tusen soldater och paramilitära unga män är informerade om att El Ghazi (Domaren), El Adel, (Åklagaren, den rättvise) och El Mokhtar (Den utvalde) kommer att anlända när som helst. El har fått alla dessa smeknamn och en närmast legendarisk rykte om sin person. Man har berättat att fienden kastade ut honom från sjätte vången på en byggnad i Sverige för att döda honom för hans religiösa och politiska övertygelser men han överlevde fallet. Rykten går också att man kan tydligt och klart se att det finns en hand som är inpräntad i hans rygg. Det innebär att han är personligen skyddad av Emam e Zaman (den tolfte frånvarande emamen som försvann för 1400 år sedan. Hans anhängare fortfarande väntar på hans återkomst vilken kommer att återvända för att rädda världen från alla dessa syndare.

Det som egentligen hade hänt när El kastade ut sig från sjätte våningen på Migrationsverkets lokaler i Solna var att han gick igenom flera parasoller som varit utfällda den soliga junidagen 1989. Han var så påverkat av sina lugnande mediciner att han inte ens la märke till dem när han klev in på byggnaden den dagen. Man hade också satt upp en cirkelkonstruerad träkonstruktion (1½ meter i diameter) utanför entrén på Migrationsverket och planterade in sommarblommor i vilket El först landar och slutligen trillar ner till marken. Detta var hemligheten bakom hur El överlevde fallet, men de soldater som väntar för att hylla honom, 6000 kilometer från Sverige, accepterar det som propagandaministeriet i Iran matar dem med.

Tusentals unga soldater vaknar kl. 04.30 i den vackra morgondagen den 14 september 1992 vilka vallfärdar till den provisoriska uppsatta tältmoskén för att be sin morgonbön. El bestämmer sig för att ställa en fråga till de två befälhavarna som ackompanjerat honom hela vägen från Stockholm och ”föreläste” för honom i timmar, på väg till Iran, om vikten av kampen mot Sionisterna och den Stora satan:

”Vi flög med en amerikansk tillverkat jetplan till Iran. Vi flög med en amerikansk tillverkad helikopter till Deylaman. Alla våra vakter och soldater är beväpnade med amerikanska vapen. Tror ni verkligen att vi kan med amerikanska vapen och teknologi besegra Amerika och Israel?”

Båda befälhavarna nickar och säger bestämt: ”ja, det är självklart att det är fullt möjlighet!”

”Fel svar”, säger El och drar fram sin lilla NAA (North American Arms) pistol och avfirar en kula i pannan på var och en av de två befälhavarna framför tusentals soldater som förbereder sig att börja be morgonbönen.

El vaknar av denna dröm då en av befälhavarna väcker honom för att ta honom till morgonbönen. El bestämmer sig och laddar sin NAA pistol och noga placerar han det under sin vänstra arm. Medan den ena befälhavare rullar hans rullstol till tältmoskén går den andra befälhavare bredvid samtidigt som El ser att ett hav av unga män är på väg till tältmoskén för morgonbönen.

El ställer den frågan han drömde om.

Svaret han får lyder:

”Vi är välmedvetna om att vi inte kan besegra USA och Israel med deras egna vapen och teknologi. Faktum är att de milliontals anhängare som följer oss inte tänker så och tror att med Guds hjälp allt är möjligt”, säger befälhavaren Mohsen e Razania med ett leende i mungipan. Befälhavaren Ghasem e Soleimanian fyller i också med ett leende; ”Det som vi gör är att rubba lite världens status quo även om det blir på bekostnad av hundratusentals, kanske milliontals oskylda liv, men det spelar ingen roll, vi vet att de hamnar i paradiset.”

El tänker på Nawal El Saadawi som ofta kritiserar dessa befälhavare som gärna övertalar andra människors barn att ta sig till fronten och välja martyrdöd för fosterlandet eller för sitt övertygelse men de själva och deras barn lever i städerna i lyx långt borta från krigets fasor. 

”Okej, då förstår vi varandra och ingen tror att den andre är bara dum i huvudet”, tillägger El.

Tio meter kvar till första raden av tältmoskén stoppar El sin rullstol. Han tar ett djupt andetag, tar lite tid på sig för att uppmärksamma soldaterna som står runtomkring honom. Det blir helt tyst i den sagolika morgondagen i öknen.

Solen börjar precis komma upp. Det blåser frisk. Det som syns i horisonten är bara blåa, lätt röda och gula färger som går i varandra. Det reflekteras över den släta och gula öknen. Det påminner om hur vacker vår planet är. Den kunde vara paradiset på jorden. Jorden kunde vara paradiset på vår galax. Man behövde inte leta efter paradiset någon annanstans. Paradiset kunde vara här framför våra ögon, runt omkring oss. Paradiset kunde vara här. Paradiset kan vara här. Paradiset är här.

El Mokhtar (Den utvalde) reser sig och helt utan stöd går han de tio meterna till första raden av befälhavare som är redo att börja be sin morgonbön under ledning av en ung imam.

Från och med den dagen får El ytterligare ett smeknamn; El Ghaddis (Helgonen). Dessa unga män har nu sett med sina nakna ögon att en förlamad befälhavare fick, med Guds vilja och Emam e Zamans (den frånvarande Emamens) stöd, kraften tillbaka i sina ben och detta är rena rama miraklet. El Ghaddis ler inombords och tänker om att detta är rena rama miraklet av hans fysioterapeut Nellie Johansson på Spinalis som tålmodig rehabiliterat honom i cirka 3 år.

Befälhavarnas nästa stopp är bergskedjan mellan den iranska och den afghanska gränsen nära Mashhad. Planen är att träffa Shejk Usama Bin Ladin i Khoda-Djyr vid gränsen mellan Afghanistan och Turkmenistan för en överläggning av nästa drag.

© Samuel E. Rajeus

Fortsättning följer!

Det här inlägget postades i Novell. Bokmärk permalänken.