Sjuka, arbetslösa, pensionärer och flyktingar en belastning för välfärden i västvärlden och ett nationalekonomiskt hot mot det kapitalistiska systemet! / Analys

Jag satt och tittade på TV tillsammans med min fru. Hon säger plötsligt att hon hoppas att den röd-gröna alliansen vinner valet senare i år. Vi båda jobbar och har fått bättre ekonomi med regeringens nuvarande skattepolitik. Jag vänder blicken och säger till min fru: Vet du att om den röd-gröna alliansen vinner valet kommer du och jag att förlora cirka 4000 kronor av vår nuvarande inkomst? Var medveten om det! Hon besvarar mig utan att behöva tänka efter: Det är bättre att vi tjänar mindre men våra grannar och vänner har ett arbete att gå till och våra sjuka och pensionärer får en anständig ersättning. Jag känner mig stolt över att ha henne som partner vid min sida.

Välstånd och mänskliga värderingar i ett land mäts bland annat med hur detta land tar hand om sina samhällsmedlemmar som står längs ner i det samhällshierarkiska systemet. Om en regering gör allt för att göra livet svårare för en stor grupp av samhällsmedlemmar som t ex låglönetagare, sjuka och pensionärer kan detta jämföras med att vi förnedrar en familjemedlem som har blivit sjuk, gammal eller inte kan prestera lika bra som andra i en familj. Gör vi så i normala fall? Förnedrar vi en familjemedlem som har svårt eller gör vi allt för att i ramen av en familj tar han om denna medlem? Det är av samma princip som vi inte ska låta ett ledarskap genom vacker och i princip lögnaktig retorik och genom politiska åtgärder förnedra grupper i samhället som inte kan producera som övriga medlemmarna i samhället.

Det verkar att man inte tror på det som dessa grupper t ex sjuka och arbetslösa säger och man tror att de ljuger för att lura till sig ekonomisk ersättning från staten. Faktum är att det kan finnas individer som spelar sjuka eller vill leva på socialbidrag men dessa individer är ytterst få jämför med den stora gruppen som är verkligen sjuk eller verkligen vill jobba men inte hittar ett jobb som motsvarar deras utbildning eller profession. Även om det finns individer som iscensätter att de är sjuka eller att de inte kan hitta ett jobb tycker jag med fast uppfattning att de lider av en psykologisk eller psykiatrisk åkomma vilket gör att de kan nöja sig med en slavisk ersättning. Ingen har blivit rik genom att lura staten på sjukpenning eller socialbidrag. De få som gör så kommer att vara de riktiga förlorarna i det långa loppet. Och de som gör så förnedrar de sig själva. För mig finns ingen tvekan om det. Även om det är så att det är några som försöker att lura välfärdssystemet ger det inte någon anledning till en regering att försämra välfärdsystemet som sådan för att komma åt några som inte gör rätt för sig. Det finns alltid individer i varje samhällsgrupp som försöker lura till sig något. Men de få ska inte avgöra hur resten av gruppen ska bli behandlad av staten.

En stat som agerar utifrån denna tänkegrund är en oduglig stat som har en mycket trångsynt uppfattning om vissa grupper i samhället. Fattigdom skapar alltid kriminalitet. Ett samhälle som bygger sina principer på att enbart få större vinster och konkurerar hårt för att driva ut andra företag i syfte att få ut större profit utvecklas till ett samhälle med interna motsättningar och tilltagande kriminalitet av den sort som vi ser nu t ex i Amerika och i Polen. Sverige är utan tvekan på väg åt det hållet. Det är just därför Barack Obama vill ändra denna kurs i USA. Medan Förenta Staterna med president Obama i spetsen gör allt för att vidga sitt välfärdssystem, i synnerhet förslaget om den allmänna sjukförsäkringen i ett försök att visa omvärlden att man kan och att man vill ta hand om sina svaga ser vi/jag en trend i Sverige där staten gör allt för att försämra välfärdssystemet. Detta är en dålig och en farlig utveckling som måste stoppas.

Ja, vill du mäta hur demokratiskt och hur mänskligt ett land är titta på hur landet tar hand om sina samhällsmedlemmar som står längs ner i det samhällshierarkin, titta på hur staten tar hand om sina pensionärer, sjuka, arbetslösa, låglönetagare, invandrare och flyktingar.

HUR VET DU ATT DET ÄR DITT BARN?

Kafferast på Psykoterpiinstitutet 2006.

Jag satt och drack kaffe tillsammans med några av mina kurskamrater. Vi pratade om barn och deras roll i vårt liv och hur mycket man kan älska sitt barn.

En kollega frågade om hur vi män kan veta om våra barn egentligen är våra biologiska barn?

Min första tanke var att om det egentligen spelar någon roll? Mitt svar var att jag faktiskt tillämpar i det fallet Dalai Lamas lära om att man tar en viss distans från sin egen familj/barn för att kunna älska alla barn i världen. Om man enbart älskar sina barn då är det någon form familjenarcissism som råder. Jag älskar alla barn i världen men jag har fått ansvar för de barn som kallas mina barn. Jag kan inte ta hand om alla barn i världen fast jag verkligen vill. Men jag kan ta ansvar för de barn som jag fått chansen att blir ansvarig för. Att de är mina biologisk eller inte spelar faktiskt inte någon roll.

Som president Obama uttryckte med eftertanke i en av sina senaste tal: ”Att man gör en kvinna med barn gör inte att man är far till barnet. Far blir man genom uppfostran och genom att ta sitt ansvar för barnet.”

Notera att jag diskuterar detta ämne utifrån den etiska synvinkeln och inte utifrån den juridiska och biologiska. Utifrån den biologiska ståndpunkten är det oerhört viktigt att man vet vem den biologiska fadern är eftersom man kan planera för den framtida vården och upptäcka de ärftliga sjukdomarna och förhoppningsvis förebygga uppkomsten av dem. Utifrån den juridiska synpunkten är det också viktigt att man vet vem den biologiska fadern är för att man kan komma upp med en ekonomisk plan som kan skydda barnet till en viss del. Men allt detta gör inte en man till en far.