FIXA MIG, DOKTOR!

Beträffande de psykiatriska störningarna och dess behandlingar

När en människa besöker en läkare hoppas man ofta att ens besvär/sjukdom ska förvinna helt och man blir botad. Man hoppas också att man blir på något sätt immun så att sjukdomen inte alls kan komma tillbaka i framtiden. Faktum är att i de flera sjukdomar eller kirurgiskt ingrepp uppnår man inte det perfekta resultatet när man sätter in en behandling. Detta är också fallet med de flesta psykiatriska sjukdomarna och de psykiatriska behandlingarna som erbjuds idag.

Den missuppfattning som utbrett existerar ute i befolkningen är att man tror att många behandlingar mot somatiska sjukdomar är exakta i motsatt till psykiatriska behandlingar som är ungefärliga. Vi vet idag att även matematiska beräkningar inte är exakta utan det finns alltid felmarginaler.

Låt oss ta några exempel.

Sonya är 40 år. Hon ligger på operationsbordet för ansiktslyft och bröstförminskning. Hon har anlitat den bästa plastikkirurgen på stan och hoppas att få det perfekta resultatet. Jag kan med säkerhet säga att de allra flera individer som gjort ett sådant ingrepp vitnar att det har skett en markant förbättring men kirurgen lyckades ej att uppfylla deras förväntningar. Sonya ser fantastiskt ut efter operationen, men hon ser inte ut som när hon var 30 år gammal. Man ser en 40-årig kvinna som ser vackrare ut. Notera att det har skett en förbättring.

Bertil, 60 år, utför en knäoperation. Det blir en definitivt lyckad operation. Han kommer på sina fötter igen. Han kan gå sina dagliga promenader utan att ha ont. Frågan är om knäna är helt återställda såsom den var innan skadan. Svaret är definitivt nej. Det finns uppenbarligen operations ärr på knäna och Bertil måste hantera sina knän varsamt. Notera även här att det har skett en förbättring.

Det är också fallet med de flesta farmakologiska behandlingarna t ex mot diabetes, mot högt blodtryck eller mot magsår, med mera. Behandlingarna är inte exakta och behandlingsresultaten är ungefärliga. Det är viktigt att nämna att behandlingsutgången blir mer osäker när den mänskliga fakturen kommer in. Människan är absolut en oberäknelig variabel i behandlingen. Även här sker en förbättring i de allra flesta fall när man sätter in en farmakologiskbehandling.  

Även industrin är inte undantag i det fallet. De raketer man skjuter upp i rymden, de bomber man faller från ett bombflygplan, de missiler man skjuter till olika militära mål, de passagerarflygplan man flyger med alla har utan undantag felmarginaler.

Många patienter med olika psykiatriska besvär hoppas att de blir helt friska. De hoppas att kunna fungera som ”alla andra” efter behandlingen. Även anhöriga hoppas att vi ska kunna hjälpa en individ med t ex affektiva störningar såsom depression, bipolär sjukdom, ångestproblematik, OCD, tvångs tankar/beteende eller sjukdomar såsom ADHD eller autism, samt personlighetsstörningar att kunna operera felfritt i samhället efter behandlingen. Faktum är att det inte kommer att hända i de flesta fall. Många blir mycket besvikna efter ett sådant besked. Det som vi gör i behandlingen är att först medvetandegöra patienten och anhöriga om patientens begränsningar, biologiska/neurologiska tillkortakommanden och sedan vägleda både patienten och anhöriga om hur de kan navigera i sin interaktion med sig själva och med de andra ute i samhället. Detta för att patienten ska leva ett någorlunda normalt liv. Det är viktigt att man inte utsätter sig för helt onödiga påfrestningar baserad på feluppfattning eller orealistiska förväntningar om sig själv eller baserad på förväntningar av andra såsom föräldrar.

Faktum är att vi föddes med olika biologiska/neurologiska resurser och vi hamnar i olika miljöer med olika ekonomiska- och sociala förutsättningar. Låt mig poängtera här att det som grupper med rasistiska uppfattningar vill göra gällande är helt olikt med det som jag nämner här. Det finns inget belägg för att vita är generellt bättre än svarta eller kvinnor är generellt mindre begåvade än män. Det är helt rasistisk uppfattning som har i syfte att ta till sig mer resurser för att förslava andra. Det finns däremot individuella skillnader. Vissa födds med bättre neurologiska förutsättningar jämfört med vissa andra. Det blir då lättare för den förstnämnde (den med en bättre neurologisk uppsättning) att lyckas bättre i sitt liv.

Låt mig även här ta ett exempel.

Ponera att vi har två splitternya Volvo XC40. Båda har en bra motor, fyra fina och nya däck, en felfri kaross, fin inredning med läderstolar, navigation, stolvärmare, el hissar och körassistent med olika kameror och sensorer. Den enda skillnaden är att AC saknas i den ena bilen. Du kör en sådan bil utan AC i en varm sommardag. Fönstren är upphissade. Du börjar svettas mycket. Du blir agiterad. Din syn försämras efter en stund. Dina ögon är påverkade av hettan i bilen. Din uppmärksamhet sjunker. Även bilen börjar reagera onormalt. Du trycker på alla knappar på instrumentberedan för att få igång AC:n. Det händer ingenting. Om du fortsätter att trycka på knapparna och insisterar att få igång AC:n kommer både du (din hjärna) och bilen (din kropp) få skada eftersom det inte finns AC i själva systemet. Detsamma gäller om du eller dina föräldrar trycker hårt för att du ska uppnå någonting och att ”AC:n” inte finns i systemet då själva systemet/individen kommer att få stor skada. Det är viktigt att man vet vad systemet klarar av. Ett privatflygplan kan flyga 5 individer och du lastar planet med 7 personer. Det finns då en stor risk att planet kraschar och alla dör.

Det som vi gör i terapin är att först uppmärksamma patienten och även anhöriga om att det saknas AC i systemet. Det innebär inte att systemet är värdelöst och man måste skicka bilen till skroten. Vi har fortfarande en mycket fin Volvo XC40 som det går att använda i många år. Terapeuten sedan hjälper individen med olika interventioner och terapeutiska verktyg om hur man kan göra för att inte utsätta systemet för felanvändning så att man kan använda systemet under en oöverskådlig tid. När vi talar om en neurologisk åkomma talar vi om att hjärnan inte opererar som den ska i vissa sammanhäng. Individen behöver bara lära sig hur man ska kunna använda sin hjärna så att hen inte utsätter systemet för onödig stress. Jag önskade att vi visste idag var någonstans i hjärnan skulle vi manipulera med psykosocialbehandlingar, med mediciner, eller kirurgiskt ingrepp för att kunna fixa en ”AC” där, men vi idag har inte den kunskapen. Så allt vi gör är att hjälpa individen att hitta ett sätt att utan större påfrestning kunna leva ett gott liv med sitt tillkortakommande. Även här sker en förbättring, i de flesta fall, i måendet efter behandlingen. Det finns dock en risk att individen återfaller i sjukdomen speciellt om man missköter sin hälsa.

Under mina år som kliniker har jag haft många unga patienter, inte minst, inom tvångsvården, med stora krav på sig själva eller kände stora krav från sina föräldrar för att skaffa sig en fin akademisk examen. Många av dessa ungdomar kom till och med in på läkarlinje, psykologprogrammet, juristlinje för att sedan drabbas av allvarliga psykiatriska sjukdomar såsom psykos, paranoia, djupdepression. Många av de hamnade senare inom den psykiatriska tvångsvården. Jag känner personligen ett antal sådana patienter som senare begick självmord eftersom de inte kunde acceptera sina sjukdomar eller de kände att deras föräldrar inte kunde acceptera att de inte kunde skaffa sig en fin utbildning.

De flesta behandlingarna leder inte till en total tillbaka gång till det friska och felfria. De hjälper däremot att man kan leva ett drägligare liv utan att utsatta sig själv eller blir utsatt av sina anhöriga för onödiga press som kan leda till ödesdigra konsekvenser. 

© Samuel E. Rajeus

PhD kandidat i Allmänpsykologi/ Leg. psykoterapeut (KBT)