Minnena av det svåra livet avlöser varandra
El tänker på sin mor, på sin syster, på sitt liv, på det förflutna. Minnena avlöser varandra.
Året är 1967. El är bara 3 år gammal. FatemehSadat (Sadie), Els syster, som är 10 år äldre än El är i skolan. Els mor, Nam Nam e Baran (Nana) spenderar hela morgon med sin son EmirAli (El). Hon matar honom med den lilla bröstmjölken hon har kvar. Hon lägger El på sitt knä tills han somnar. Hon läser/sjunger för honom ur Koranen och ur Hafez i timmar medan han sover. Hon tar ut från sin ficka den lilla vita handduken med sitt namns- och Els namns initialer och knyter den till Els högerhandled. Hon lägger El i hans spjälsäng, tittar på klockan på väggen. Hon räknar ut att Sadie kommer hem från skolan när som helst. Hon vet att El inte blir ensam hemma ifall han vaknar och hon är borta. Hon värmer Sadies mat och lägger den undan vid oljelampan som både värmer rummet och används för att koka tevatten, värma och laga enkla maträtter på.
Landskapet och vädret är sagolik i denna tidiga april på berget i Shah Neshin e Deylaman. Nana tar ett djupandetag. Medan hon har sin lilla Koran i sin hand närmar hon sig till den tiometers djupa vattenbrunnen mitt i gården och hoppar ner i brunnen.
El passerar 6:e våningen.
Året är 1970. Det är i slutet av den heliga månaden muharram. Els far har varit ute och deltagit i olika religiösa aktiviteter under hela den heliga månaden. Han har skänkt flera middagar till Masjid e jameh Deylaman (Centralmoskén i staden) och gick med, tillsammans med 50 andra män i byn, i att raka sitt huvud och delta i den högst rankande religiösa ceremonin, nämligen att offentligt skära sitt huvud med flera ytliga svärdsnitt mitt i folkmassan och gå runt i moskégården med långa vita skjortor, dränkt i hans blod. Män vill, på det viset, demonstrera sin tillgivenhet till Gud och hans sändebud, profeten. Dessa män vill visa, med denna hjältemodiga akt, att de är redo att spilla sitt eget blod och andras förstås för Gud om så det behövs. Det är ett sätt att dyrka martyrskapet.
El passerar 5:e våningen.
Det är sista kvällen av den heliga månaden. Haji Seyed Ali Kohsaran, Els far, brukar samla ett gäng av sina närmaste kompisar för en privat fest på middag. Haji Seyed Ali Kohsaran anser att om man tjänar Gud under denna månad då är det helt fritt fram att leva livet hur man vill resten av året och Gud förlåter en sådan sann Guda dyrkare. Det sitter 10 medelålders män på golvet runt ett stort Sofre (mat duk). På den finns mycket ris och privat jagade viltkött från berget i Shah Neshin e Deylaman och hela området till Siahkal. Haji har också hemtillverkat specialvin som han, med stolthet, visar upp och skålar med sina vänner. Männen äter och dricker. De talar och skrattar högt. De har riktigt kul. Det är Sadie och två andra kvinnor, anlitad av Haji, som lagar all mat. Kvinnorna jobbar bakom huset i den provisoriska eld man satt upp och det är Sadie som tar in all mat och dryck till gästerna. Sadie är inte glad. Hon är i själva verket orolig att männen ska bli så fulla och sätta igång igen som föregående åren. Och det är precis det som händer. Gubbarna är fulla. Haji kommer ut skattande och tar Els hand och drar honom in i rummet och knuffar honom mitt på Sofre och beordrar honom att dansa medan andra fulla gubbar klappar. El är skräckslagen. Han börjar röra sig mitt bland gubbarna medan det finns massor av mat och dryck runt omkring honom på matduken. Haji drar honom till sig och med kraft tar av hans pyjamas och tvingar den 6-åriga El att dansa halvnaken medan gubbarna klappar och njuter. Sadie samlar hela sitt mod, knyter sin chador runt sin midja och springer in i rummet. Hon lyfter sin bror i sin famn, tar tag i en stor köttkniv och vänder sig mot sin far. Haji tittar bara på Sadie och vet att hon är reda att döda om han försöker att stoppa henne. Hon är 16 år, tillräckligt stor och stark att försvara sin bror. Hon går ut ur rummet. Den natten och resten av nätterna sover El i sin systers famn. Haji vågar aldrig mer att tvinga El till att dansa naken för honom eller för andra män.
El passerar 4:e våningen.
Den 40-åriga Mashdi Norestan e ShahPoshte har den exklusiva licensen att distribuera ris i hela provinsen. Han är en stenhård affärsman som också är mycket nära Els far. Han har talat med Haji, Els far, om FatemehSadats hand. Haji anser att FatemehSadat (Saide) är nu tillräckligt gammal för att bortgiftas. Sadie hatar alla sina fars vänner i synnerhet Norestan som beter sig såsom han kan få göra precis vad han vill utan att någon kan röra honom. Sadie vet samtidigt att det är omöjligt att motsäga sin far hur länge som helst i denna fråga. Att hon måste ge sig förr eller senare. Hon tänker då vad som händer med El ifall hon giftas bort och måste lämna El ensam hemma med sin far. Hon kommer på en idé. Hon talar med Norestan och lovar honom att hon ska gifta sig med honom på vissa villkor. Att innan det blir ett giftermål ska Haji på något sätt inte finnas kvar runtomkring hon och hennes bror. Att Norestan lovar också att både hon och hennes lilla bror flyttar utomlands. Och han kan pendla mellan Iran och utlandet.
El passerar 3:a våningen.
Några månader senare avlider den överviktige Haji Seyed Ali Kohsaran i en massiv hjärtattack. Rykten går att Haji hade ättit för mycket och rökt alldeles för mycket opium på en privatfest den kväll han avled. Mashdi Norestan e ShahPoshte frågar Sadie, efter Hajies bortgång, då med ett leende om de nu kan förlova sig. Saide går med på det. Ytterligare några månader senare Haji Norestan e ShahPoshte, tillika Sadies äkta make, ordnar att Sadie flyttas till Norge. Han ser till att Sadie får ett nytt födelsedatum som visar att hon har fyllt 18 år. Han planerar också, i ett mycket fullt spel, att lämna El bakom och inte låta honom resa med Sadie. Han lurar den 17-åriga Sadie om att, enligt människosmugglaren, det finns en stor risk för upptäckt om hon och El transporteras tillsammans och därför måste hon och El resa ensam. Han lovar Sadie att El kommer med nästa flyg och möter henne i Norge. Norestan har alltid ogillat El. Han bestämmer att El ska vara kvar i Deylaman. Han vill inte att El ska bo med sin syster i Norge. Han anar att den enda anledningen om att Sadie gick med på att gifta sig med honom var att rädda sin lille bror.
El passerar 2:a våningen.
Det blir flera mycket svåra år för El att klara sig ensam med några bybor i Shah Neshin e Deylaman. Han tvingas att hoppa av skolan, jobba på jordbruk och sova många nätter i enkla baracker. Han minns att han brukade la sig på magen och trycka hårt för att inte känna så mycket hunger i ett försök att sova. Sadie får lov av maken Norestan att ta El till Norge så fort som möjligt men han vill i själva verket förhala denna process så mycket som bara det går. Norestan har nu fått sina affärer utvidgade vilket innehar distributionen av ris i hela Skandinavien. Han går regelbundet på fredagsbön på den iranska ambassaden i Oslo när han är i Norge. Han har nu en fot i Iran och en fot i Norge. Han har också en familj (fru och flera barn) i Iran. Sadie vet om det men hon bryr sig inte alls. Sadie väljer däremot att aldrig skaffa barn med Norestan. Åren går och Sadie blir några år äldre och lite mer erfaren. Hon lovar Norestan att om han tar El till Norge då ska hon ordna att han bor med en annan familj och inte med henne. Norestan går med på det. Trots att han kan utan problem ta El legalt till Norge vill han inte göra det. Han manipulerar Els namn och födelsedatum, skaffar nya dokument för honom och tar honom illegalt till Norge.
El passerar 1:a våningen.
Det blir en mycket kraftig smäll. Det är några förbipasserande som skriker högt. Det är några män och kvinnor som ser det. De vänder sedan sitt ansikte och gråter tyst. Det är några som i sin häpnad stannar och fäller några tårar utan att själva veta varför de reagerar på det viset. En förbipasserande ung flicka som ser på, och som blir apatisk och kan ej röra på sina fötter. Hon står bara där medan Els blod rinner under hennes fötter. Hon skriker inte. Hon gråter inte. Hon kan inte gå. Hon vill inte stanna heller kvar där, ögonen är helt vidöppna. Hon blinkar inte. Hon vet inte vad som hänt.
El når marken.
Året är 1989.
© Samuel E. Rajeus
Fortsättning följer.