Den internationella forskarklubben och det 15-åriga gravida adoptivbarnet.
Arana är redan i sin sjätte månad när professor Ekblom upptäcker att hon är gravid. Ekblom avslöjar för barnen, efter överläggning med forskarklubben cirka en månad senare, att de är syskon. Stöten är så kraftfull att både Arana och KeyGey, var för sig, lämnar sitt hus och försvinner i miljonstaden Stockholm. Professor Ekblom anmäler så småningom båda som mindre åringar som flytt sitt hem. Båda hittas av polisen några dagar senare, smutsiga, hungriga, nästan ihjälfrusna och i ett apatiskt tillstånd i utkanten av stan. Det visar sig att båda har spenderat flera nätter i skogen, i övergivna lokaler utan el, vatten och värme. De har gått hungriga i dagar utan att känna hunger. Båda hamnar i olika slutna psykiatriska avdelningar med låsta dörrar och dygnet runt personal. Arana får dygnet runt bevakning då en psykiater bedömer att det finns en risk för suicid samt att flickan är gravid. Arana får dropp i flera tillfällen. Hennes kropp tar inte emot mat. Hon sväljer inte mat och drick. Läkarna bedömer att Arana är i ett alvarligt apatiskt tillstånd som kan leda till att hennes hjärta stannar då hennes olika vitala organ börjar stängas ner en efter en. Man bestämmer då att förse Arana i koma tills man vet bättre hur man ska behandla henne.
KeyGey mår lite bättre efter flera dagar vistelse på en psykiatrisk mottagning i södra Stockholm. Han börjar berätta det som hänt och att hans adoptivmor berättat om deras adoption. Han är mycket orolig för sin syster som är gravid.
Trots att professor Ekblom vägrar att erkänna att hon fortsatt barnen i denna situation väljer socialtjänsten att ta barnen ifrån henne och klippa hennes kontakter med dem helt. Hon får inte veta var de är och vad de gör.
Det har aldrig varit Aranas avsikt eller önskan att ta livet av sig eller dö. Det är chocken av det som hon får veta som förser henne i detta apatiska tillstånd. Hon spenderar de resterande veckorna av sin graviditet på olika sjukhusavdelningar. Kl. 6.10, tisdagen den 18 februari 1992 föder hon en flicka på 3,2 kilo med planerat kejsarsnitt. När barnmorskan lägger den lilla människan på Aranas bröst då går det en ström av utomjordisk värme och kärlek i hennes kropp. Hon vaknar till liv, tittar på denna änglaliknande varelse, känner hennes snabba hjärtslag på sitt bröst och får en känsla av total tillgivenhet. Hur kan man inte älska en sådan skapelse? Hur kan man utsätta en sådan fullbordad skapelse för olika grymheter såsom forskningsexperiment? Hon går in i en total symbios med sin dotter. Hon låter sin dotter ligga i hennes famn i timmar utan att Arana rör på sig en millimeter. Samtidigt kan hennes 15-åriga hjärna inte klara av och besvara alla de olika motstridiga frågorna om dotterns existens. Hon vägrar att låta dottern ammas. Barnmorskorna anser att hon är så mager och utmattad att hon inte har bröstmjölk. De låter henne vara. Man tar bara barnet ifrån Arana med jämna mellanrum för att mata henne.
Arana ligger och talar i tysthet med sin dotter i dagar. Det är liksom att hon vill förbereda detta barn inför en värld full av faror och odjur, förklädda i vackra människoskepnad. Det är liksom att hon vill förbereda sin dotter för en grym värld där den lilla människans dumhet och vildhet har orsakat jorden stora lidanden. Där de goda hjärtan effektivt pushats tillbaka och hållits i schack av supersmarta, men kriminella hjärnor vilka kontrollerar världen som håller på att intetgöras.
Arana talar och sjunger till sin dotter till gryningen den 22 februari.
”Jag hörde vad demonerna sa
Det är slut och ingen kan hjälpa
Hatets tunga har sagt sitt
Jag trodde jag hade sett och hört det mesta
Men jag hade fel
Det här var inte vad jag väntat mig
Hör att jag älskar dig
Kärlekens tunga
Låt mig höra kärlekens tunga
Säg att du älskar mig
Kärlekens tunga, kärlekens tunga
Aldrig ska jag glömma dig
Aldrig ska du se mig och känna skam
Tala till mig
Jag hör alla steg i trappen
Men inga går till min dörr
Ingen någonsin går till mitt hjärta
Bara du
Nu sitter du som en fjäril i natten
Och talar till mig
Nu sitter jag som en fjäril i natten
Och talar till dig
Som vi gjorde förr
Du och jag i nio månader
Du var min tröst
Du var mitt hopp i mörkret
Du var mitt allt
Allt det där om att vara på väg någonstans
När man är tillbaks där allt började
Då demonerna talade
Då monstren talade
Aldrig ska du glömma mig
Åh, vad jag älskar dig
Åh, vad jag älskar dig
Mer än du någonsin kommer veta
Kärlekens tunga
Säg att du älskar mig
Kärlekens tunga, kärlekens tunga
Aldrig ska jag glömma dig
Aldrig ska jag glömma dig”
Arana skriver en lapp. På den står: Hon ska heta September. Hon lägger lappen bredvid September. Hon reser sig. Hon tittar en sista gång på sitt barn. Hon lämnar avdelningen och sjukhuset med sina tunna sjukhuskläder och sina tunna sandaler och går rakt in i det mörka och frusna morgonen. Miljonstaden Stockholm sväljer in den lilla flickan inom sig i sitt stora svarta hål. Det är som om ingenting hänt.
Fortsättning följer!
© Samuel E. Rajeus, redaktör, S.E.R.P. & Publishing