Samuel E. Rajeus Publishing – S.E.R.P

The Life Destroying Politics

Natten till den 20 december är tempratoren minus 15 grader i Stockholm. Det känns som 21 grader kallt när Gregor går ut för att uträtta sina behov. Det är cirka 15 centimeter snö som täcker hela marken och träden runtomkring honom. Snötyngden gör att grenarna böjer sig nedåt mot den vita marken i lagom avstånd. Det känns att hela omgivningen böjer sig framåt i långa rader för att visa vördnad.  Det är en klar och kall natt och det blåser frisk. Många skulle beskriva den som en oerhörd vacker natt med ett sagolikt vackert, vitt landskap, men för Gregor är det bara ett helvete som öppnar sina portar och vill omintetgöra honom. Hela hans skelett känns som totalfrusen när han sätter sig på hinken som står vid busken intill viadukten som korsar cykelvägen till korsningen där pendeltåget passerar. Tempratoren känns inte heller något varmare när han återvänder till sitt tält och lägger sig i sin hårda träsovplats.

Gregor är 45 år gammal och redan ser ut som en 70-årig sliten gubbe. Hans dotter, Nina, är en 20-årig kvinna som lämnat bakom sig 2 småbarn hemma i Bulgarien i hopp att spara ihop lite pengar i Sverige och försörja sin familj i hemlandet. De två intar två sittplatser i närheten av varandra vid två matbutiker söder om stan.

På morgonen därpå känner Gregor en annorlunda frusenkänsla som går i hela hans kropp när han går och sätter sig vid sin hemgjorda pall vid matbutiken i Liljeholmens torg. Klockan är 9 på morgonen. Han sitter där, i minus 10 graders kyla, i 10 timmar denna dag med några korta kiss- och rökpauser. På slutet av dagen känner han att en annorlunda smärta och värmerush håller på att ersätta den dödskylan han tidigare känt i kroppen. Skelettsmärtan tar sig in i de smalaste benbarken i hela hans kropp. Han känner att det är någon djävulsk förbannelse håller på att lägga beslag på hans själ.

Varje gång han böjer sig över hans plastskål för att kasta ner några mynt tänker han: vilken jävla bluff jag är som tjänar tusentals kronor varje månad och skänker några spänn till dessa gatutiggare som ofta är lika gamla som jag vilka inte fått, i motsats till det jag fått, en chans för ett värdigt liv.

• Hej, jag heter Bosse,  eller Börje Bo. Vad heter du?
• Tack so macke, säger Gregor
• Nej, nej, Казвам се Босе, как се казваш? försöker Börje säga.
•  Ааа, казвам се Грегор, tillägger Gregor och försöker att le trots den hemska smärtan i kroppen.

Den dagen får han två bananer, en liten franska, en burk läsk och 25 kronor. Ingen köper de få träslevar han lagt framför sig på en bit papperskartong på golvet. Innan han tar sig hem till tältet denna afton köper han ytterligare ett paket cigarett.

Tälten Gregor sover i delar han med ytterligare 4 andra av sina släktingar. På morgonen därpå är det omöjligt för honom att ta sig upp. Han har ingen hosta men svårt att andas, har dödssmärta i hela kroppen och hög feber. Han uppmanar familjen att ta sig till ”jobbet” som vanligt och lämna honom att vila i tältet. Han har en falska halvfrusen Coca cola, en flaska helfrusen vatten, lite bröd och ost kvar i tältet i fall han blir hungrig.

Nina tänker då och då på sin far som ligger sjuk i tältet. Det mesta av hennes tankar och energi går ut på att hålla sig ”varmt” eller kämpa igenom kylan när hon sitter på sin plats utanför matbutiken. Hon sitter där varje dag i 10 timmar på en kartongbit, ihopsjunken i flera lager av smutsiga och gråaktiga kläder utanför T-banestationen. Tusentals passerar förbi henne varje dag, men det är inte många som ser henne. Hon tittar inte på folk. Hon orkar inte lyfta blicken och iaktta förbipasserande. Då hon ibland lyfter blicken blickar hon människorna med tomma ögon. Hon ser ibland sorgsen ut, ibland skamfull, ibland förbannad, ibland revanschsugen, ibland mordisk. Hon ser framförallt övergiven ut. Denna dag får hon en liten franska, en påse gula vindruvor, 5 tomma läskflaskor och 20 kronor. Pandemin härjar hejdlös. Människor dör varje dag. Det är tusentals som ligger på sjukhus, folk är oroliga och nu tänker de i första hand på sig själva än på de fattiga som räcker ut sina händer eller ropar på att få hjälp. Nina lyfter sin blick och ser en fin bil parkerar på parkeringen nära där hon sitter. Ett vackert par kliver ut ur bilen, båda med fina och stiliga vinterkläder, vinterskor och färgglada, troligen mycket dyra pälsmössor. Hand i hand, medan de småpratar och ler passerar dem henne. De väljer noga att inte tittar åt det hållet hon sitter. Nina ser sig själv i dem, tänker att hon kunde vara istället för henne. Men nu sitter hon här på en bit kartong och fryser, att hon är så ung men har redan två barn och att hon inte gått skolan. ”Hej” säger Nina spontant och tittar på paret. De passerar bara förbi. Nina sänker sin blick och tänker: ”Hoppas verkligen att hela världen drabbas av den djävla äckliga Coronan ännu hårdare så att vi alla dör, så att ni också känner lite av den smärtan och det eländet jag går igenom”.  

En välklädd kvinna som kallar sig Angie luta sig mot Nina och tar en av hennes träslevar. Hon känner på den lite, frågar hur mycket det kostar. Nina säger att den kostar 50 kronor. Hon lägger ner sleven. Hon tar ut en ganska ny 100 lapp och ger den till Nina. ”behåll resten”, säger Angie. Angie talar Bulgariska. Hon erbjuder att Nina skulle kunna övernatta hos henne och hennes man Carl i deras stora villa i utkanten av Stockholm. Angie tillägger att det är kallt och folk hjälper inte som tidigare på grund av Coronan, men att hon och hennes man är generösa. Hon sedan vänder blicken och pekar med sin vänstra arm en bil i parkeringen och säger att det är hennes man som är där. Mannen som står vid bilen höjer sin hand och vinkar leende. Angie går sedan tillbaka och sätter sig i bilen och de kör iväg. Sleven blir kvar.

Två dagar passerar och familjen märker att Gregor blir sämre och sämre. Han orkar inte ens säga några ord och att han börjar kissa på sig. På den tredje dagen ringer Nina till 1177. Det blir svårt att göra sig förstådd. Hon får tips att man ringer tillbaka ifall Gregor blir sämre. Dag 4 blir Gregor ännu sämre. Familjen talar om att ta honom till akuten men Gregor vägrar och säger att det är en besvärlig influensa som troligen kommer att bli bättre snart. När ”influensan” inte ger sig då föreslår Gregor att man ringer till medium Dawood i hemlandet för att spå om han klarar sig igenom influensan. Dawood vill att familjen först skickar 200 kronor till hans konto i Bulgarien för att han sedan ska uttala sig. Efter att han får sina pengar vill han att han lyssnar på Gregor andetag i telefon. Han uppmanar sedan familjen att man skaffar 7 stycken stearinljus med en specialdoft från en Bulgarisk butik i Stockholm. Han ger även adressen till affären så att familjen inte väljer fel ställe. Instruktionen är att man ska hålla ett levandeljus brinnande varje natt i hela natten i sju nätter. Han skickar iväg från sitt residens i Bulgarien ett brev med andliga ord som ska först doppas ner i ett glas vatten sju gånger. Gregor ska sedan dricka upp det helande vattnet som fått andliga ord. Man ska sedan torka brevet och brinna det med det sjunde stearinljuset den sjunde natten. Dawood tillägger att han ser ett skenande ljus runt Gregor vilket familjen och Gregor själv tolkar som om han kommer att tillfriskna från den hemska infektionen. Flera i familjen struntar i sina dagliga ärenden och åker iväg för att köpa de 7 stearinljusen som kostar 350 kronor. Det brev med andliga ord som Dawood skickar iväg med ett bud kostar ytterligare 200 kronor. För att visa sin välvilja och generositet meddelar Dawood att familjen kan betala pengarna efter att Gregor tillfrisknat.

Det blir ett projekt att hålla levandeljuset brinnande hela natten i 15/20 graders kyla inne i ett tält, men familjen bestämmer att sitta och vaka över ljuset en och en varje natt. Det femte natten sitter Nina och vakar över den tjocka stearinljuset med den ganska obehagliga doften. Nina hade ”jobbat” hela dagen och varit tvungen att sitta vaken hela natten. Mitt på natten somnar hon en aning. Hon vaknar skräckslagen och upptäcker att ljuset brinner inte längre. Hon snabbt tänder på det igen. Nina vet inte exakt hur många minuter hon hade somnat och hur det kommer att påverka tillfrisknandeprocessen av sin fars sjukdom. Men hon är jätteorolig. Hon sitter resten av natten och ber att det avbrottet från behandlingen inte skulle påverka slutresultatet på ett negativt sätt.

När familjen går upp på morgonen två nätter senare upptäcker man att Gregor har somnat in mitt på natten. Nina känner en enorm skuldkänsla. Hon väljer att förbli tyst om det som hände ett par nätter tidigare. Hon är rädd för att bli anklagad för pappas död och därefter utstött från familjen. Det går mycket dåligt med ”affärerna” och familjen tjänar mindre och mindre för varje vecka som pandemin pågår. Man får inte ihop tillräckligt för att skicka lite pengar hem till familjen. Oron är stor bland gruppen. Samtidigt planerar man att skicka Gregors kropp till Bulgarien. Det kostar också tid och pengar att transportera kroppen till hemlandet.

Det är en kall och solig dag. Det finns inte ett enda moln i himlen. Den blåa himlen ser helt himmelskt ut. Man har svept in Gregor i ett vitlakan och bundit fast kroppen på en träbreda. Nina, tillsammans med en kusin tar den korta sidan av träberedan vid sin fars huvud. En annan släkting tar den andra kortsidan av träberedan vid Gregors fötter. De lyfter den för att ställa den på taket av en bil som är redo att åka hem med kroppen. När de har Gregor ovanpå sina huvud så känner de att tyngden förändras. Tyngden av Gregors kropp försvinner gradvis och de i sin förvåning ser att kroppen svävar lätt i luften och går mot himlen. Alla blir så stumma vilka bara iakttar att en starkare kraft tar emot Gregor. Hans kropp försvinner i den sagolika blåa himmelen.  

Nina kan inte slå ifrån sig sin skuld om att pappan inte lever längre. Samtidigt tänker hon på sina hungriga barn i hemlandet och att både pappas bortgång och pandemin som har orsakat ekonomiska problem för miljoner europier har gjort att hon har svårare att få ihop pengar och skicka hem det.

Angie dyker upp igen en dag på eftermiddagen. Hon lutar sig snällt framåt mot Nina och erbjuder att Nina ska i alla fall komma hem till henne och hennes make för att varma sig, duscha och dricka lite varm mjölk. Att familjen kan sedan köra henne tillbaka till hennes plats igen. Carl är som vanligt vid sin flashiga bil och vinkar på Nina. Angie erbjuder också att kompensera det inkomstbortfall det innebär om Nina lämnar sin plats för ett par timmar. Nina till slut bestämmer sig och tackar ja till erbjudandet. Tanken på ett varmt bad i ett fint badrum, rena kläder och varm dryck är som en dröm för henne. Hon går och sätter sig på baksätet av bilen. Angie sätter sig på framsätet vid Carl. Efter 10 minuter körning stannar Carl bilen och Angie går ut. Angie säger till Nina att hon ska bara handla lite och kommer hem senare. Att Nina kan åka vidare med Carl. Nina blir rädd och vill gå av bilen. Hon märker att bilen är låst inifrån. Carl vänder blicken vänligt och visar en bunt med pengar och säger: ”här är det 2000 kronor. Du får det om du kommer hem till mig och duschar och gör mig sällskap ett par timmar. Det är upp till dig.” Angie tolkar medan hon står utanför bilen och är på väg att stänga dörren. Carl säger att hon får fundera en stund. Han låser sedan upp bildörrarna och säger att Nina kan gå ut om hon vill. Nina funderar en stund, öppnar dörren till bilen, funderar ytterligare en stund och sedan stänger dörren igen utan att kliva av. ”Då så, du är välkommen”, säger Carl. Angie stänger dörren och avlägsnar sig från bilen. Carl och Nina åker iväg.

I flera dagar i rad ser Börje att det finns en annan man, en lite yngre man, som sitter istället för Gregor på hans plats. Han går till sist fram och frågar vad som hänt med Gregor. Han fick veta att Gregor troligen blev en av de tiotusentals som fallit offer för Coronavirus vilken aldrig blev ett konstaterat fall.

Börje sitter i sin bil. Han känner och hör hur han andas tungt. Han fäller några tårar och tänker att han hatar denna orättvisa värld. En stund senare tänker han att det inte hjälper att fälla tårar eller hata världen. Han måste göra något. Han bestämmer sig att ringa två samtal.

Det första samtalet går till hans vän Soraya i Bryssel.

• Hej vännen, hur är läget? Skulle vi/du kunna samtala med dina kollegor i parlamentet för att se om vi så småningom kan sätta press på de europeiska länderna med romsk befolkning att prioritera denna grupp och höja deras levnadsstandard. Jag tror att Europa, med hjälp av Amerika, Kina och Ryssland, måste vidta piska-och-morot-politiken för att få de där djävla regeringarna att förbättra levnadsstandarden för den del av sin egen befolkning som lever i misär. Titta lite närmare, är du snäll och se om vi kan börja någonstans ifrån.

Det andra samtalet går till hans dotter i Stockholm.

• Hej älskling, hur har ni? Kan vi träffas över en fika eller en lunch?
• Ja, vad bra, hämta gärna barnbarnet också, det blir kul.
• Okej, vi ses, puss.

© Samuel E.  Rajeus, Redaktör, S.E.R.P. & PUBLISHING

The Life Destroying Games

Dokumentärfilmer: Operation Varsity Blues: Mutskandalen på USA:s elitskolor. /// KI anklagas för jäv- förtur för tandläkarbarn, Kalla Fakta.

Individer med olika mål/drömmar försöker sitt bästa under sin livstid att förverkliga sina visioner. En vill öppna sin egen restaurang. En vill köpa sin drömvilla. En vill bli lärare. En vill bli författare. En vill bli artist. En vill bli fotbollsproffs. En vill bli youtuber. Börje Nilsson hade alltid en dröm. Hans mål var att bli professor och verka inom forskarvärlden.

Börje är 23 år då han tar sin kandidatexamen i psykolog. Han jobbar några år och sedan pluggar han till master i socialpsykolog. Han var då 29 år då han bestämmer att söka en forskarutbildning. Det tar 5 år för honom att komma in. Han söker till olika forskarutbildningar inom sociologi och psykolog varje år. Han får avslag på sina forskaridéer gång på gång. Han upptäcker ganska snart att han inte har de rätta kontakterna och att han inte kommer från de rätta familjekretsarna. Det gör det svårare för honom att komma in på den forskarutbildning han söker sig till. De sociologiska institutionerna han skickar sin ansökan till anser att hans forskaridéer tillhör mest den psykologiska sfären och de psykologiska institutionerna han skickar sin ansökan till meddelar att idéerna passar mest inom den sociologiska forskarvärlden. Han kommer till sist in på ett forskarprogram. Programmet är normalt en 4-årigt utbildning. Det tar precis 10 år för Börje att bli klar med det. Han förstår också att det är en medveten strategi från institutionernas sida att vissa studenter som tillhör ”persona non grata” ska fördröjas så mycket som det bara går. Börje var 44 när han börjar undervisa på universitet. Han upptäcker ytterligare att varje forskargrupp har sin bunkermentalitet och tar in forskare som tillhör de rätta politiska kretsarna. Trots att han söker lektorstjänster förblir han som lärare i 11 år innan han får ett lektorat. Börje jobbar vidare och publicerar flera böcker inom sitt ämne, men någon professur är inte alls i sikte. Positionerna är tagna av ”gamarna” som håller hårt i sin uppfattning om att inte låta en som inte tillhör ”den högsta kasten” ska ta sig in. Börje hinner att bli 64 år gammal. Han beviljas till slut en professorship. Han går i pension ett år senare.

Börje känner sig på något sätt förolämpad när han blir professor vid den åldern. Det går inte att använda den på något sätt. Det är bara ett spel för gallerierna, en siffra i statistiken. Han tänker, detta är på något sätt värre än ”The Hunger Games”. Att någons hela liv går förlorat när man blir en bricka i ett spel.

Hur mycket kontroll har man egentligen över sitt eget liv?

Pavlovs hundar

#Bryt tystnaden-doktorer!

Tema: Alfaindividers alfamotståndare

Föreläsare: Dr. Simon Nordin

Plats: Aula Magna, SU, Stockholm

Tid: fredagen, den 19 januari 2018

Det var först efter Dr. Nordins vinterprat i P1 2017, inspirerad av Metoo-rörelsen, som doktorers situationer fick nationell uppmärksamhet.

Aula Magna var fullpackad med 1394 åhörare som förutom sittplatserna hade intagit trapporna och raderna längs bak på föreläsningssalen. Rörelsens Bryt tystnaden- doktorers arbetsgrupp hade bjudit in mer än 500 doktorer och doktorskandidater från hela landet vilka hade skrivit till rörelsen och rapporterat om trakasserierna på sina respektive institut i samband med sina forskarutbildningar.

”Jag har ingen forskning med vilken jag kan backa upp det som jag vill berätta för er idag. Det är bara mina egna erfarenheter. Detta är dock, anser jag, ett mycket intressant forskningsområde, d v s, att forska på de som forskar. Jag kan tänka mig att det finns en mycket stark motvilja bland dessa forskare som medveten motarbetar en sådan forskning.

Det finns tyvärr en stor grupp kandidater till forskarutbildningar som sållas bort metodiskt av professorerna redan innan de får en chans att komma in och visa vad de går för. En grupp elimineras bort då det inte finns plats för alla. Den andra gruppen är egentligen de som har, i många fall, bättre meriter jämfört med de som blir antagna. De kommer inte in för att de inte har någon kontakt (släkt/vänner) och inte etablerat i förväg någon kontakt med en institution eller en professor. Många av dessa doktorander som blir antagna är släkt till andra forskare/professorer som bereder platser för dessa sökanden in i forskarvärlden. Här pratar jag om de doktorsprogram där man kan få en doktorandtjänst. I de forskningsprogram såsom matematik, fysik eller kemi där vi inte har så många sökande för doktorandtjänsterna tar instituten in många utländska doktorander som med slavliknande ersättningar gör grovjobbet för sina professorer. Institutionerna kan då fortsätta få anslag för sina forskarutbildningar. Det finns också otaliga exempel på dessa doktorander vilka försökte göra sin röst hörd för ett antal år sedan, men utan större lycka.

Den andra gruppen är den grupp som blir antagna i doktorsprogram men ingår i den kategorin som ska trakasseras till max för att de inte ska lyckas. Man får fråga sig varför det ska vara på det viset. Har institutionen inget intresse att de ska bli klara och gå ut som färdiga doktorer? Svaret är kort och gott, ”nej”. Varför är det så? Ja, ingen institution vill få en stämpel på sig om att det är så enkelt att få en examen därifrån. Ponera att en institution antar 10 studenter för ett program, på avancerad nivå. Det blir en skandal och tummen nedåt för denna institution om alla 10 klarar programmet och får sin examen i den tidsram som är uppsatt för programmet. Jag kan dra en parallell med en gymnasieskola. Om en klass som har 20 studenter producerar 15 A och 5 B då blir läraren med största sannolikhet kallad till rektorn och ifrågasatt om att varför man delar ut så slapphänt så många A-betyg och B-betyg. Även om det kanske just i denna klass finns bra studenter. Läraren måste hålla sig inom den ram som finns. Skolan vill inte heller få ett rykte om att det är lätt att få A-betyg på denna skola. Det är liknande direktiv som råder på våra universitet och högskolor. Jag såg med mina ögon hur institutionerna motarbetade och rent kriminellt trakasserade mina klasskamrater på flera avancerade program för att de inte skulle klara sig i tid. Låt mig ta ett exempel. I mitt senaste program fick 5 studenter mycket hjälp av sina handledare att bli klara i tid. Det är också ett minustecken för en institution ifall ingen kommer att få sin examen i tid. 4 fick kämpa som dårar mellan 1 och 3 år för att få sin examen och 3 är fortfarande, efter cirka 5 år inte klara med sin examen. De troligen hoppar av programmet som är också institutionens syfte. Institutionen gör inget försök att de ska komma tillbaka och slutföra sina studier. Man är glad att de inte fullföljer sina studier. Det är inte bra heller för en institution där alla får sin examen. Det kan också vara tecken på släpphänthet.

Min poäng här är att det spelar ingen roll hur engagerad och duktig du är som student. Om de bestämmer sig för att du inte ska bli klar i tid eller i värsta fall, om de bestämmer sig för att du inte ska bli klar överhuvudtaget då blir du inte det. Det är där diskriminerings-, psykopatiskt- och till och med kriminellt tänkande kommer in. Man använder sig av sådana subtila metoder att ingen kan ifrågasätta dem och man fortsätter med denna omänskliga metod ofta i en sluten krets som är mycket svårt att penetrera.

Doktorskandidaterna som utsätts för denna behandling tröttnar till sist. De hoppar av programmet. De drar sig tillbaka. Detta är så starkt förknippad med så mycket skam. Man väljer, i bästa fall, ett stillsamt och tillbakadraget liv och jobb där i princip ingen som ser en. Man fortsätter att lida i åratal i det tysta. Jag känner personligen ett tiotal doktorskandidater från läkarprogram, psykologprogram, tandläkarprogram, sociologprogram som tvingades att ge upp efter många år kämpande och lidande.

Det finns ytterligare en grupp som till slut blir klara med sin doktorsexamen men hela processen blir som ett trauma för dem. Man utsätts för enorma och ogrundade ifrågasättande kring sitt forskarprojekt och man får absolut ingen hjälp av sin handledare. Handledare i princip intar rollen av en ”bödel” som gör allt för att sänka sin student. Många av dessa individer som klarar sin examen på det viset blir traumatiserade och får svårigheter att föra fram ett balanserat privat- och arbetsliv. Även här känner jag flera läkare, psykologer och sociologer med en doktorsexamen som har varit sjukskrivna i långa perioder, varit tvungna att jobba som timanställd eller inta deltidspositioner. Man orkar inte, av olika anledningar, att arbeta heltid. Man undervisar en kurs på något universitet eller arbetar då och då som konsultläkare. Vi ser tyvärr att självmordsantalet bland dessa doktorer är högt. Igen, det här är ett mycket viktigt forskningsområde att se om det finns ett samband mellan dessa självmord och det trauma de tvingade genomgå under sin doktorsutbildning. Jag personligen känner 5 doktorer (läkare, tandläkare, psykolog och sociolog) som begick självmord de senaste 10 åren.

Det finns ett enkelt och allmänmänskligt redskap som jag vill prata om här. Under min utbildning betonade lärarna gång på gång att mottagandet av en patient med genuin respekt och värme är enorm viktig för att skapa allians och för att uppnå ett bättre behandlingsresultat. Det innebär att man med respekt och mellanmänsklig värme (bemötande) skapar en bättre grund för att sedan med psykologiska tekniker hjälpa patienten att ta itu med sina problem och fungera bättre i den omvärld han/hon befinner sig. Det är detta Anna Kåver, bland annat, betonar i sin bok Allians, Den terapeutiska relationen i KBT. Jag tror starkt på att det måste vara samma princip som ska gälla relationen mellan en student och dess lärare/handledare. Ett lärosäte ska genom genuin respekt och mellanmänsklig värme (bemötande) skapa en solid grund för att studenterna ska kunna ta till sig kunskap och lyckas även bättre som kliniker. Det är så enkelt att fatta detta. Ansvariga tänker inte på detta enkla faktum när det gäller de studenter de vill ska misslyckas. Lärosätenas suveränitet och goda rykten är överordnad studenternas hälsa och studielycka.

Dessa individer som på det viset hamnar i marginalerna blir helt ensamma och lider i sin ensamhet. En Alfaindivid som presterar på denna nivå och kommer upp på den högsta akademiska nivån, nämligen en doktorsutbildning, och sedan får liksom en kniv i ryggen av andra alfaindivider har egentligen ingenstans att ta vägen. Skammen är så stor. Man lider i det tysta. Man väljer ofta att inte tala med någon. Även om man talar om det då är det inte många som lyssnar. Andras inre dialog kan vara: ”är du så duktig att ta dig upp på den nivån så får du också lösa det lilla bakslaget själv, det råder egentligen ingen nåd på dig”. Man känner sig helt ensam och övergiven av omgivningen. Visa individer blir till och med glada (skadeglädje) att en människa med så höga ambitioner har fått en spark i magen eller ett slag i ansiktet. Jag tror att det är därför många förblir traumatiserade efter en sådan erfarenhet. Man lyckas aldrig att återhämta sig fullt ut, då man inte talar om det. Man får egentligen aldrig en behandling. Låt mig igen citera Anna Kåver som säger att ”en stor del av människans psykiska ohälsa kan härledas ur olika brister i bemötandet, både under uppväxt och i vuxenliv”. Det dåliga bemötandet av institutionerna som pågår i många år ökar risken att individen drabbas av psykisk ohälsa. Det blir en medveten handling att göra människor sjuka. Det är kriminellt.

Även om institutionerna rättfärdigar dessa trakasserier och diskrimineringar under namnet ”forskning” tycker jag att det är helt idiotiskt att hålla på med detta. De långgående konsekvenserna av dessa handlingar skapar en fientlighet bland doktorer. Den bromsar vetenskapen i sin strävan efter nya vägar att hjälpa mänskligheten och den försämrar den vård vi erbjuder vårdtagare eftersom det inte finns en anda av samarbete bland doktorerna. Vi ser idag hur doktorer motarbetar och idiotförklarar varandra både inom och mellan professionerna. De flesta har absolut ingen respekt för varandra. Det kan förklaras med det bemötande de fick av sina överordnade (andrar doktorer) under sina utbildningar.

Okej, jag ska strax ta emot några frågor, men innan, låt oss stå upp och applådera, låt mig säga, 45 sekonder, för alla dessa alfaindivider som har kämpat så tappert och blev motarbetat så omänskligt av sina överordnade, men de väljer att leva och inte vill ge upp.”

Hela Aula Magna står upp och applåderar kraftfullt i 45 sekunder. Det är mäktigt att se detta och veta att man blev till sist hörd.

”Låt mig ta en fråga från den raden som står längs bak i salen. De som kanske aldrig fick en plats i den främsta raden. De som kanske valde att aldrig ta en plats i den främsta raden. Okej, den äldre herren med den blåa hatten som står mellan två damer med kjolar i regnbågsfärger vilka står under den svenska flaggan som hängs på väggen, varsågod!”

Getingboet, Clownerna på Badbybackens FoU-center, slutanalys

Mötesprotokoll:

Närvarande: 39 studenter från PSY10 till PSY15

Tid: fredagen den 22 januari 2016

Plats: S.E.R.P & COUNSELING (Kungsholmen)

–       Hej allesammans! Låt mig meddela att vi har idag med oss några journalister från SVT som kommer att lyssna på er via en videolänk. De vill gärna höra vad ni har att säga.  Ni som vill att ert ansikte ska också synas när ni uttalar er kan ni (en och en) komma och sätta er bredvid mig på den lediga stolen så att journalisterna kan också se ert ansikte när det blir er tur att tala. Vill ni inte det så går det att delta i diskussionen därifrån ni sitter.

Jag ser inte Douglas, Nora och Sara. Vet någon var de är?

–       De är inte med oss längre. Jag kommer att berätta mer i slutet av träffen.

–       Ja, vi vet att ett stort antal av er går/gått igenom en mycket tuff utbildning där huvudfokus tyvärr inte varit på själva lärandet utan på att trakassera er. Det kom flera förslag när det gäller hur vi ska bemöta trakasserierna på institutet. Vi är här idag för att diskutera dessa förslag, och för att fatta ett beslut. Om det går att nå ett beslut. Vi får väl se.

Min uppfattning av det hela är att de håller på med en forskning, en dubbelblind observation där både studenterna och vissa lärare inte alls vet vad det är som egentligen pågår. Genom mina kontakter med flera studiegrupper har jag sett att centret tillämpar likadana kränkande metoder på vissa utvalda studenter i alla grupper och det är framförallt vissa utvalda lärare och handledare som håller på med detta. Ni också ser att ingen i ledningen och inte ens universitetskanslersämbetet reagerar på våra brev. De troligen vet vad det är som pågår på institutet. Våra reaktioner ingår i själva forskningen.

–       Varsågod!

–       Jag håller inte med dig. Titta bara på dem, ett gäng fantasilösa individer som sitter hemma på kvällarna i sin ensamhet med sina chipspåsar och ölburkar. De hittar på saker för att komma senare på centret och trycka ner oss. Det är liksom hela Skansen som är samlade på en och samma plats. För mig är det solklart att det handlar om några få utslagna individer som på egen hand håller på med att göra livet surt för studenterna och de väljer sina offer på måfå.

Vi har sett hur de baktalar varandra och kritiserar ledningen på lektionerna. Jag har också hört hur nedlåtande vissa av de talar om studenterna. Meningar som: ”ni ska svettas ordentligt”, eller ”aha, finns det någon student som fattar något?”, är den rådande jargongen på centret. Det finns ingen sammanhållning på denna institution.

Även den höga personalomsättningen sedan 2010 då i princip hela lärarkåren och ledningen byttes ut, eller sagt upp sig, (förutom de få som håller på med sina trakasserier) är ett bevis på att den administrativa delen är infekterad och sjuk och inte fungerar optimalt.

–       Ja, varsågod!

–       Jag kan faktisk inte se att de är några fantasilösa individer med en examen och en liten maktposition vilka springer runt som herrelös hundar och trakasserar underordnade studenter. Det finns alltid några som går de kopplade hundarnas ärenden vilka säljer sig för att inte förlora sitt levebröd eller sin position. De kan alltid rättfärdiga det som de gör med fina ord. Historien är full av sådana finförklaringar. Nej, de gör det utifrån en mall och på order.

Jag har också sett hur de förolämpar varandra på programrådträffarna. Det går också att se det som en del av projektet, nämligen att skapa tvivel hos studenterna så att de tänker det som de blir utsatta för är inte planerade utan ett verk av isolerade småvarelser som utnyttjar sina maktpositioner för att kränka andra. Tror du verkligen dessa individer har stake nog att på egen hand, på en sådan etablerad institution, hålla på med dessa trakasserier utan att vara rädda för konsekvenserna? Det är tvärt om. Precis baserad på det som du säger om dem argumenterar jag att de är ett gäng noga utvalde forskare som bara på utsidan ser ut som marginaliserade och utslagna individer. Just denna konstellation uppfyller ett syfte. Forskargruppen är noga utvalda för att se ut som de gör. Man vill att studenterna ska tro att de håller på med dessa kränkningar för att de känner sig som nollor. Det här är en forskargrupp, eller snarare en specialkollektion vilket består av lärare/handledare med anmärkningar från socialstyrelsen, kraftigt överviktiga män med hästsvans som går runt med gåbord, telefonsexförsäljare från Nice, Sheboys och före detta cannabismissbrukare som nuförtiden kallas för Dr. Dress av sina kollegor och studenter. Som sagt, de har inte stake nog att på egen hand hålla på så här.

–       Hum, okej…ja.

–       Eller de är bara några clowner som fått en chans att utnyttja kaoset på centret och sätta igång med en show. De leker lite för att peppa upp sig själva och krydda sina trista liv. Jag har sett hur de ler och skrattar sarkastiskt när de ser att studenterna lider. Dessa clowner har förvandlat centret till sin egen lekstuga. Vilken skam!

–       Jag ser två uppräckta händer. Vi börjar med dig där bak, varsågod.

–       Kan du vända på din kamera så att journalisterna kan se mig?

–       Nej, du får gärna komma och sätta dig bredvid mig så att de kan se dig, om du vill.

–       Problemet är att programmet finns under FoU-centret. Det är ett faktum att programmet ingår i forskningen. Vi som tackat ja till programmet tackat automatiskt ja till att också vara en del av forskningen. Man måste egentligen flytta programmet från forskningscentret om man vill råda bot på sjukdomen. Huvudfokus ligger just nu på forskningsdelen och inte på utbildningsdelen.

Samtidigt vet vi att några lärare/handledare (tyvärr med en nyckelposition) på institutionen sagt att de inte tror på korttidsterapi som en behandlingsmetod. De är egentligen bara där för att föra fram sitt forskningsprojekt.

–       Ja, varsågod!

Jag fattar inte hur dessa clowner resonerar. Det blir ett problem när en utbildning (träning) är förknippad med så mycket dåliga minnen (smärta och kränkningar). Jag är då övertygad om att man har en lägre benägenhet att använda det man lärt sig under utbildningen i sin kliniska vardag senare i livet. Man vill gärna glömma allt.

–       Varsågod, din tur.

–       Jag vill gärna säga det som jag känt kring många nya forskningsprojekt de senaste åren. Det var flera kontroversiella forskningsprojekt som hade varit liggande på universitetet då de förra regeringarna inte ville bli associerade med skandalforskning. Denna möjlighet fick man med en ny regering för några år sedan då tillsattes ledningen för universitetet av professorer (med psykopatiska drag, förstås) som var för sådana galna men banbrytande forskningsprojekt. Man då valde att gå runt de etiska riktlinjerna genom att inte kalla sina projekt för forskning. Man la de t ex under sjukhusverksamhet, eller som vårt program, just ett program som tränar specialister under ett FoU-center, fast forskning är en huvuddel i det hela vilket ingen utåt uttalar sig om. Man kan alltid hitta på en flyktväg ifall något går fel, t ex om en student drabbas av utmattningsdepression, får ekonomiskskada eller i värsta fall tar livet av sig.

–       Får jag tillägga en sak?

–       Ordet är ditt, varsågod.

–       Jag har studerat på flera lärosäten både här och utomlands. Tyvärr har jag sett att när man läser på ett gratisuniversitet och lärarna inte är berörda på samma sätt som på ett lärosäte där studenterna betalar för sin träning själva är risken större att vissa lärare inte tar ansvar fullt ut för sitt yrke. De låter sig förolämpa sina studenter, eftersom deras beteende inte resulterar till några konsekvenser. Jag har sett hur vissa lärare kommer till föreläsningar, helt oförberedda och nonchalanta. De babblar en timme och går utan att bry sig om studenternas lärande. Jag har också sett hur vissa lärare t ex på PBL-lektionerna som bara sitter eller halvligger på sina stolar i två timmar och tar tupplurar utan att bry sig ett dugg om lärandeprocessen.

Ja, det var det jag ville få sagt. Tack.

–       Nu är det din tur.

–       Okej, om vi ponerar att de håller på med en forskning vad kan det vara som de tittar på? Vad är syftet med detta?

–       Ja, det är en bra fråga. Det kan handla allt från stresshantering, impulskontroll men också att framkalla psykos eller paranoia vilket är Dr. Klännings specialitet. Såsom jag ser de gör allt för att utsätta sina utvalda studenter för en enorm stress för att, som sagt, sedan studera deras reaktioner. Ville de t ex skapa paranoia då kan jag lätt säga att de lyckades bra med mig (högt skratt).

De skulle också kunna resonera att de som inte klarar av pressen och går under t ex genom att ta livet av sig är självklart inte duger till att bli psykologer/psykiater som ska behandla andra.

–       Varsågod!

–       I mitt fall spelar det ingen roll. Man har redan kastat ut mig. Så jag ligger redan under vattnet. Jag skulle vilja komma och sätta mig bredvid dig framför kameran.

–       Ja, absolut.

–       Jag tycker att det finns ytterligare ett problem med detta program och generell med liknande program i vårt land. Jag har inte sett någonstans i världen att man ställer så många doktorer underställda en så kallade ”handledare” som inte ens ”genomlidit” en doktorsexamen men ändå ska bedöma så många doktorer. Jag tycker att det är helt fel att vi inte har ett bättre system. Det finns så många doktorer med en handledarutbildning i Sverige men ändå många institutioner väljer många gånger handledare som efter sin grundexamen enbart har en två eller treårig högskoleutbildning på avancerad nivå som handledare för att bedöma så många kompetenta psykologer och psykiatriker. Det är helt sjukt, tycker jag.

–       Ja, du får ordet.

–       Aha, det här är kanske en sådan socialistisk kvarleva att man skiter i titel och det är bara kompetensen som räknas.

–       Varsågod!

–       Ja, eller ett modernistiskt marknadsekonomiskt mode för universiteten. Man betalar mindre genom att anlita dessa handledare istället för att anlita handledare med högre kompetens vilka kostar mer. Det börjar tyvärr bli trendigt i detta land att man anställer människor med lägre kompetens till högre befattningar vilket försämrar kvalitén i det långa loppet. Vem bryr sig egentligen om kvalitén. Det är det kortsiktiga vinstresultatet som står i fokus. Många chefer vill visa att de är duktiga ledare som håller budgeten och går med större vinster.

–       Ja, du ville säga något. Varsågod.

–       Ponera att det är såsom du säger. Att det är en forskning som pågår utan att man öppet talar om det för studenterna. Är det etiskt att hålla på så här?

–       Bra fråga. Låt oss vända på frågan: Är det oetiskt att hålla på så här? Ja, i allra högsta grad, kanske till och med kriminellt. Men vi vet samtidigt att de håller på med en hel del oetiska forskningsprojekt. Man hittar hål i rådande regler och lagar och sedan startar man en kontroversiell forskning. Det finns säkert flera sådana forskningsprojekt som pågår nu på universitetet. Vissa har blivit avslöjade och vissa inte. Samtidigt vet vi att vi inte kan göra så mycket när man använder sig av sådana subtila metoder som inte lämnar några synliga ärr. Glöm inte att de till och med i sin forskning på konstgjorda luftstrupe dödade sex patienter hittills utan att någon verkligen blev straffad för det.

Jag personligen ser inte att det hjälper om vi polisanmäler centret i detta skede. Det är ingen bra idé att hoppa av utbildningen heller, då det blir ett personligt misslyckande för var och en. Mitt förslag är att fokusera helt och hållet på att bli först klar med utbildningen. Sedan om det kommer fram att de verkligen höll på med en oetisk aktivitet då kan vi i smågrupper skaffa advokater och kräva skadestånd.

–       Okej, min tur igen.

–       Faktum är att det spelar ingen roll vad du tror på, om det är en forskning eller ett verk av några sjuka individer. Om du tror på den ena eller den andra teorin och den funkar för dig så att du kan med minsta skadan fullfölja din utbildning, då tycker jag att du ska göra det. Målet ska vara att bli klar med utbildningen.

Dokumentera de sveda och värk ni drabbas av och avvakta på en öppning så att ni kan lagligen vidta juridiska åtgärder.

Vi kan fortsätta att träffas och ventilera. Vi kan stötta varandra, men vi ska inte ge vika. Som sagt, de har förvandlat centret till en lekstuga på bekostnad av studenternas hälsa och träning. Fokusera på målet. Och ni vet vad målet är. Det kan vara individuellt.

–       Okej, vill du berätta nu varför några av våra vänner inte är bland oss längre?

Getingboet, Clownerna på Badbybackens FoU-center, Kap (9)

Cirkusen fortsätter!

Överläggningen med Dr. Simon Nordins och Dr. Anatoliy Bolodenkas handledare på FoU centret kring handledaren som filmar vackra psykologistudenter tar inte mer än 20 minuter.

Varje student har två handledare, en som är placerad på den psykiatriska kliniken som studenten har sin praktik på (VFU-placering) och en handledare som är placerad på centret (institutet). Handledaren på den psykiatriska kliniken kallas ”teamlärare/handledare” och handledaren på centret kallas ”handledare”.

Vid första handledningen på den psykiatriska kliniken som studenterna är placerade vid, efter överläggningen på centret, blir Simon Nordins grupp som består av fyra studenter introducerad av sin handledare/teamlärare personlighetstestet IIP (Inventory Interpersonal Problems). Handledaren på kliniken förklarar och berättar vad testet går ut på och hur man ska använda det. Han uppmanad sedan studenterna att administrera testet på sig själva och presentera resultatet till nästa handledning.

Simon Nordin svarar IIP frågorna med entusiasm och fyller i svaren noga i det medföljande diagrammet. Studenterna presenterar sina resultat för varandra veckan efter och handledaren tycker att man har förstått syftet med testet. Simon Nordin frågar om han kan administrera testet på sina patienter som han har i sin utbildning. Detta trots att det är bara fyra veckor kvar av terminen och att man är i slutet av sin behandling. Handledaren säger att han inte ser något problem med det om studenterna presenterar testet först och meddelar patienterna att deras deltagande är frivilliga och detta är för studenterna som vill blir mer van att administrera testet. Simon Nordin frågar sina patienter och med deras tillstånd administrerar testet på två av dem.

När Simon senare presenter sin data för sin handledare på centret blir han kritiserad hård av sin handledare med motiveringen att tidpunkten för att administrera detta test är helt fel då man är i slutet av behandlingen och att behandlaren inte ska komma med nytt material till patienten. Hon anser att Simon gör det för sin skull och inte för patientens skull. Simon förklarar att han gjorde det efter att fått tillstånd från sin handledare/teamlärare på den psykiatriska kliniken. Han säger att det är visst att man gör det för sin skull också eftersom man är student och att patienterna har också skrivit under för att vara en del av studien samtidigt som de får en högkvalitativ behandling. Handledaren går emot teamläraren och anser att Simon äventyrar patienternas hälsa genom att administrera ett onödigt test i slutskedet av behandlingen. Dr. Simon Nordin blir därför underkänd på det kliniska momentet och tvungen att vänta ett helt år för att göra om hela momentet på nytt.

Liknande händelse händer Dr. Anatoliy Bolodenka. I Anatoliys fall kommer hennes handledare på centret med IIP och introducerar personlighetstesten för Anatoliys grupp som består av tre studenter. Handledaren uppmanar studenterna att administrera testet både på sig själva och på sina patienter om patienterna går med på det. Anatoliy administrerar senare IIP på en av sina patienter på den psykiatriska enheten hon är placerad på. Vid presentation av resultatet på den psykiatriska enheten blir Anatoliy hård kritiserad av sin handledare/teamlärare för att hon anser att Anatoliy äventyrar sin patientens hälsa genom att administrera testet vid denna tidpunkt. Hon tvingar Anatoliy att lämna in sitt passerkort, sina nycklar och lämna enheten direkt utan att få tillstånd att ha ett avslutningssamtal med sina patienter. Dr. Anatoliy Bolodenka blir skriftligt meddelad av centret att hon är underkänd på kursen och måste göra om hela den kliniska delen efter ett helt år.

Simons teamlärare meddelar att han inte tycker att handledaren på centret gör en rättvis bedömning men att han inte kan göra något i det fallet. Simon blir tackad av enhetschefen på den psykiatriska kliniken för ett bra arbete med deras patienter i ett år. ”Du har varit en resurs här hos oss och vi är glada att du praktiserade hos oss, sa klinikens psykiater medan hon lämnade över en blombukett till Simon.

Anatoliys handledare på centret tyckte att handledaren/teamläraren på den psykiatriska enheten varit orättvis i sin bedömning men att hon inte kan göra någonting för att ändra på deras beslut och att det är den psykiatriska enheten som självständigt bestämmer i det fallet.

Både Simon Nordin och Anatoliy Bolodenka skriver till ansvariga på centret, enhetschefen, programdirektören och examinatorerna som är professorer och förklarar sin version av det hela. Anatoliy Bolodenka betonar att enheten med sin hantering av fallet äventyrar patienternas hälsa genom att inte låta henne avsluta sina behandlingar eller åtminstone låta henne ha ett avslutningssamtal med sina patienter. Både Simon Nordin och Anatoliy Bolodenka bifogar rekommendationsbrev från sina tidigare professorer och handledare. Båda får senare ett kort meddelande att institutionens beslut kvarstår och de måste göra om kursen.

På detta sätt lyckas centret effektivt bli av med de två ”fräcka” studenterna som anmälde en handledare för kränkning.