Samuel E. Rajeus Publishing – S.E.R.P

Pavlovs hundar

#Bryt tystnaden-doktorer!

Tema: Alfaindividers alfamotståndare

Föreläsare: Dr. Simon Nordin

Plats: Aula Magna, SU, Stockholm

Tid: fredagen, den 19 januari 2018

Det var först efter Dr. Nordins vinterprat i P1 2017, inspirerad av Metoo-rörelsen, som doktorers situationer fick nationell uppmärksamhet.

Aula Magna var fullpackad med 1394 åhörare som förutom sittplatserna hade intagit trapporna och raderna längs bak på föreläsningssalen. Rörelsens Bryt tystnaden- doktorers arbetsgrupp hade bjudit in mer än 500 doktorer och doktorskandidater från hela landet vilka hade skrivit till rörelsen och rapporterat om trakasserierna på sina respektive institut i samband med sina forskarutbildningar.

”Jag har ingen forskning med vilken jag kan backa upp det som jag vill berätta för er idag. Det är bara mina egna erfarenheter. Detta är dock, anser jag, ett mycket intressant forskningsområde, d v s, att forska på de som forskar. Jag kan tänka mig att det finns en mycket stark motvilja bland dessa forskare som medveten motarbetar en sådan forskning.

Det finns tyvärr en stor grupp kandidater till forskarutbildningar som sållas bort metodiskt av professorerna redan innan de får en chans att komma in och visa vad de går för. En grupp elimineras bort då det inte finns plats för alla. Den andra gruppen är egentligen de som har, i många fall, bättre meriter jämfört med de som blir antagna. De kommer inte in för att de inte har någon kontakt (släkt/vänner) och inte etablerat i förväg någon kontakt med en institution eller en professor. Många av dessa doktorander som blir antagna är släkt till andra forskare/professorer som bereder platser för dessa sökanden in i forskarvärlden. Här pratar jag om de doktorsprogram där man kan få en doktorandtjänst. I de forskningsprogram såsom matematik, fysik eller kemi där vi inte har så många sökande för doktorandtjänsterna tar instituten in många utländska doktorander som med slavliknande ersättningar gör grovjobbet för sina professorer. Institutionerna kan då fortsätta få anslag för sina forskarutbildningar. Det finns också otaliga exempel på dessa doktorander vilka försökte göra sin röst hörd för ett antal år sedan, men utan större lycka.

Den andra gruppen är den grupp som blir antagna i doktorsprogram men ingår i den kategorin som ska trakasseras till max för att de inte ska lyckas. Man får fråga sig varför det ska vara på det viset. Har institutionen inget intresse att de ska bli klara och gå ut som färdiga doktorer? Svaret är kort och gott, ”nej”. Varför är det så? Ja, ingen institution vill få en stämpel på sig om att det är så enkelt att få en examen därifrån. Ponera att en institution antar 10 studenter för ett program, på avancerad nivå. Det blir en skandal och tummen nedåt för denna institution om alla 10 klarar programmet och får sin examen i den tidsram som är uppsatt för programmet. Jag kan dra en parallell med en gymnasieskola. Om en klass som har 20 studenter producerar 15 A och 5 B då blir läraren med största sannolikhet kallad till rektorn och ifrågasatt om att varför man delar ut så slapphänt så många A-betyg och B-betyg. Även om det kanske just i denna klass finns bra studenter. Läraren måste hålla sig inom den ram som finns. Skolan vill inte heller få ett rykte om att det är lätt att få A-betyg på denna skola. Det är liknande direktiv som råder på våra universitet och högskolor. Jag såg med mina ögon hur institutionerna motarbetade och rent kriminellt trakasserade mina klasskamrater på flera avancerade program för att de inte skulle klara sig i tid. Låt mig ta ett exempel. I mitt senaste program fick 5 studenter mycket hjälp av sina handledare att bli klara i tid. Det är också ett minustecken för en institution ifall ingen kommer att få sin examen i tid. 4 fick kämpa som dårar mellan 1 och 3 år för att få sin examen och 3 är fortfarande, efter cirka 5 år inte klara med sin examen. De troligen hoppar av programmet som är också institutionens syfte. Institutionen gör inget försök att de ska komma tillbaka och slutföra sina studier. Man är glad att de inte fullföljer sina studier. Det är inte bra heller för en institution där alla får sin examen. Det kan också vara tecken på släpphänthet.

Min poäng här är att det spelar ingen roll hur engagerad och duktig du är som student. Om de bestämmer sig för att du inte ska bli klar i tid eller i värsta fall, om de bestämmer sig för att du inte ska bli klar överhuvudtaget då blir du inte det. Det är där diskriminerings-, psykopatiskt- och till och med kriminellt tänkande kommer in. Man använder sig av sådana subtila metoder att ingen kan ifrågasätta dem och man fortsätter med denna omänskliga metod ofta i en sluten krets som är mycket svårt att penetrera.

Doktorskandidaterna som utsätts för denna behandling tröttnar till sist. De hoppar av programmet. De drar sig tillbaka. Detta är så starkt förknippad med så mycket skam. Man väljer, i bästa fall, ett stillsamt och tillbakadraget liv och jobb där i princip ingen som ser en. Man fortsätter att lida i åratal i det tysta. Jag känner personligen ett tiotal doktorskandidater från läkarprogram, psykologprogram, tandläkarprogram, sociologprogram som tvingades att ge upp efter många år kämpande och lidande.

Det finns ytterligare en grupp som till slut blir klara med sin doktorsexamen men hela processen blir som ett trauma för dem. Man utsätts för enorma och ogrundade ifrågasättande kring sitt forskarprojekt och man får absolut ingen hjälp av sin handledare. Handledare i princip intar rollen av en ”bödel” som gör allt för att sänka sin student. Många av dessa individer som klarar sin examen på det viset blir traumatiserade och får svårigheter att föra fram ett balanserat privat- och arbetsliv. Även här känner jag flera läkare, psykologer och sociologer med en doktorsexamen som har varit sjukskrivna i långa perioder, varit tvungna att jobba som timanställd eller inta deltidspositioner. Man orkar inte, av olika anledningar, att arbeta heltid. Man undervisar en kurs på något universitet eller arbetar då och då som konsultläkare. Vi ser tyvärr att självmordsantalet bland dessa doktorer är högt. Igen, det här är ett mycket viktigt forskningsområde att se om det finns ett samband mellan dessa självmord och det trauma de tvingade genomgå under sin doktorsutbildning. Jag personligen känner 5 doktorer (läkare, tandläkare, psykolog och sociolog) som begick självmord de senaste 10 åren.

Det finns ett enkelt och allmänmänskligt redskap som jag vill prata om här. Under min utbildning betonade lärarna gång på gång att mottagandet av en patient med genuin respekt och värme är enorm viktig för att skapa allians och för att uppnå ett bättre behandlingsresultat. Det innebär att man med respekt och mellanmänsklig värme (bemötande) skapar en bättre grund för att sedan med psykologiska tekniker hjälpa patienten att ta itu med sina problem och fungera bättre i den omvärld han/hon befinner sig. Det är detta Anna Kåver, bland annat, betonar i sin bok Allians, Den terapeutiska relationen i KBT. Jag tror starkt på att det måste vara samma princip som ska gälla relationen mellan en student och dess lärare/handledare. Ett lärosäte ska genom genuin respekt och mellanmänsklig värme (bemötande) skapa en solid grund för att studenterna ska kunna ta till sig kunskap och lyckas även bättre som kliniker. Det är så enkelt att fatta detta. Ansvariga tänker inte på detta enkla faktum när det gäller de studenter de vill ska misslyckas. Lärosätenas suveränitet och goda rykten är överordnad studenternas hälsa och studielycka.

Dessa individer som på det viset hamnar i marginalerna blir helt ensamma och lider i sin ensamhet. En Alfaindivid som presterar på denna nivå och kommer upp på den högsta akademiska nivån, nämligen en doktorsutbildning, och sedan får liksom en kniv i ryggen av andra alfaindivider har egentligen ingenstans att ta vägen. Skammen är så stor. Man lider i det tysta. Man väljer ofta att inte tala med någon. Även om man talar om det då är det inte många som lyssnar. Andras inre dialog kan vara: ”är du så duktig att ta dig upp på den nivån så får du också lösa det lilla bakslaget själv, det råder egentligen ingen nåd på dig”. Man känner sig helt ensam och övergiven av omgivningen. Visa individer blir till och med glada (skadeglädje) att en människa med så höga ambitioner har fått en spark i magen eller ett slag i ansiktet. Jag tror att det är därför många förblir traumatiserade efter en sådan erfarenhet. Man lyckas aldrig att återhämta sig fullt ut, då man inte talar om det. Man får egentligen aldrig en behandling. Låt mig igen citera Anna Kåver som säger att ”en stor del av människans psykiska ohälsa kan härledas ur olika brister i bemötandet, både under uppväxt och i vuxenliv”. Det dåliga bemötandet av institutionerna som pågår i många år ökar risken att individen drabbas av psykisk ohälsa. Det blir en medveten handling att göra människor sjuka. Det är kriminellt.

Även om institutionerna rättfärdigar dessa trakasserier och diskrimineringar under namnet ”forskning” tycker jag att det är helt idiotiskt att hålla på med detta. De långgående konsekvenserna av dessa handlingar skapar en fientlighet bland doktorer. Den bromsar vetenskapen i sin strävan efter nya vägar att hjälpa mänskligheten och den försämrar den vård vi erbjuder vårdtagare eftersom det inte finns en anda av samarbete bland doktorerna. Vi ser idag hur doktorer motarbetar och idiotförklarar varandra både inom och mellan professionerna. De flesta har absolut ingen respekt för varandra. Det kan förklaras med det bemötande de fick av sina överordnade (andrar doktorer) under sina utbildningar.

Okej, jag ska strax ta emot några frågor, men innan, låt oss stå upp och applådera, låt mig säga, 45 sekonder, för alla dessa alfaindivider som har kämpat så tappert och blev motarbetat så omänskligt av sina överordnade, men de väljer att leva och inte vill ge upp.”

Hela Aula Magna står upp och applåderar kraftfullt i 45 sekunder. Det är mäktigt att se detta och veta att man blev till sist hörd.

”Låt mig ta en fråga från den raden som står längs bak i salen. De som kanske aldrig fick en plats i den främsta raden. De som kanske valde att aldrig ta en plats i den främsta raden. Okej, den äldre herren med den blåa hatten som står mellan två damer med kjolar i regnbågsfärger vilka står under den svenska flaggan som hängs på väggen, varsågod!”

Getingboet, Clownerna på Badbybackens FoU-center, slutanalys

Mötesprotokoll:

Närvarande: 39 studenter från PSY10 till PSY15

Tid: fredagen den 22 januari 2016

Plats: S.E.R.P & COUNSELING (Kungsholmen)

–       Hej allesammans! Låt mig meddela att vi har idag med oss några journalister från SVT som kommer att lyssna på er via en videolänk. De vill gärna höra vad ni har att säga.  Ni som vill att ert ansikte ska också synas när ni uttalar er kan ni (en och en) komma och sätta er bredvid mig på den lediga stolen så att journalisterna kan också se ert ansikte när det blir er tur att tala. Vill ni inte det så går det att delta i diskussionen därifrån ni sitter.

Jag ser inte Douglas, Nora och Sara. Vet någon var de är?

–       De är inte med oss längre. Jag kommer att berätta mer i slutet av träffen.

–       Ja, vi vet att ett stort antal av er går/gått igenom en mycket tuff utbildning där huvudfokus tyvärr inte varit på själva lärandet utan på att trakassera er. Det kom flera förslag när det gäller hur vi ska bemöta trakasserierna på institutet. Vi är här idag för att diskutera dessa förslag, och för att fatta ett beslut. Om det går att nå ett beslut. Vi får väl se.

Min uppfattning av det hela är att de håller på med en forskning, en dubbelblind observation där både studenterna och vissa lärare inte alls vet vad det är som egentligen pågår. Genom mina kontakter med flera studiegrupper har jag sett att centret tillämpar likadana kränkande metoder på vissa utvalda studenter i alla grupper och det är framförallt vissa utvalda lärare och handledare som håller på med detta. Ni också ser att ingen i ledningen och inte ens universitetskanslersämbetet reagerar på våra brev. De troligen vet vad det är som pågår på institutet. Våra reaktioner ingår i själva forskningen.

–       Varsågod!

–       Jag håller inte med dig. Titta bara på dem, ett gäng fantasilösa individer som sitter hemma på kvällarna i sin ensamhet med sina chipspåsar och ölburkar. De hittar på saker för att komma senare på centret och trycka ner oss. Det är liksom hela Skansen som är samlade på en och samma plats. För mig är det solklart att det handlar om några få utslagna individer som på egen hand håller på med att göra livet surt för studenterna och de väljer sina offer på måfå.

Vi har sett hur de baktalar varandra och kritiserar ledningen på lektionerna. Jag har också hört hur nedlåtande vissa av de talar om studenterna. Meningar som: ”ni ska svettas ordentligt”, eller ”aha, finns det någon student som fattar något?”, är den rådande jargongen på centret. Det finns ingen sammanhållning på denna institution.

Även den höga personalomsättningen sedan 2010 då i princip hela lärarkåren och ledningen byttes ut, eller sagt upp sig, (förutom de få som håller på med sina trakasserier) är ett bevis på att den administrativa delen är infekterad och sjuk och inte fungerar optimalt.

–       Ja, varsågod!

–       Jag kan faktisk inte se att de är några fantasilösa individer med en examen och en liten maktposition vilka springer runt som herrelös hundar och trakasserar underordnade studenter. Det finns alltid några som går de kopplade hundarnas ärenden vilka säljer sig för att inte förlora sitt levebröd eller sin position. De kan alltid rättfärdiga det som de gör med fina ord. Historien är full av sådana finförklaringar. Nej, de gör det utifrån en mall och på order.

Jag har också sett hur de förolämpar varandra på programrådträffarna. Det går också att se det som en del av projektet, nämligen att skapa tvivel hos studenterna så att de tänker det som de blir utsatta för är inte planerade utan ett verk av isolerade småvarelser som utnyttjar sina maktpositioner för att kränka andra. Tror du verkligen dessa individer har stake nog att på egen hand, på en sådan etablerad institution, hålla på med dessa trakasserier utan att vara rädda för konsekvenserna? Det är tvärt om. Precis baserad på det som du säger om dem argumenterar jag att de är ett gäng noga utvalde forskare som bara på utsidan ser ut som marginaliserade och utslagna individer. Just denna konstellation uppfyller ett syfte. Forskargruppen är noga utvalda för att se ut som de gör. Man vill att studenterna ska tro att de håller på med dessa kränkningar för att de känner sig som nollor. Det här är en forskargrupp, eller snarare en specialkollektion vilket består av lärare/handledare med anmärkningar från socialstyrelsen, kraftigt överviktiga män med hästsvans som går runt med gåbord, telefonsexförsäljare från Nice, Sheboys och före detta cannabismissbrukare som nuförtiden kallas för Dr. Dress av sina kollegor och studenter. Som sagt, de har inte stake nog att på egen hand hålla på så här.

–       Hum, okej…ja.

–       Eller de är bara några clowner som fått en chans att utnyttja kaoset på centret och sätta igång med en show. De leker lite för att peppa upp sig själva och krydda sina trista liv. Jag har sett hur de ler och skrattar sarkastiskt när de ser att studenterna lider. Dessa clowner har förvandlat centret till sin egen lekstuga. Vilken skam!

–       Jag ser två uppräckta händer. Vi börjar med dig där bak, varsågod.

–       Kan du vända på din kamera så att journalisterna kan se mig?

–       Nej, du får gärna komma och sätta dig bredvid mig så att de kan se dig, om du vill.

–       Problemet är att programmet finns under FoU-centret. Det är ett faktum att programmet ingår i forskningen. Vi som tackat ja till programmet tackat automatiskt ja till att också vara en del av forskningen. Man måste egentligen flytta programmet från forskningscentret om man vill råda bot på sjukdomen. Huvudfokus ligger just nu på forskningsdelen och inte på utbildningsdelen.

Samtidigt vet vi att några lärare/handledare (tyvärr med en nyckelposition) på institutionen sagt att de inte tror på korttidsterapi som en behandlingsmetod. De är egentligen bara där för att föra fram sitt forskningsprojekt.

–       Ja, varsågod!

Jag fattar inte hur dessa clowner resonerar. Det blir ett problem när en utbildning (träning) är förknippad med så mycket dåliga minnen (smärta och kränkningar). Jag är då övertygad om att man har en lägre benägenhet att använda det man lärt sig under utbildningen i sin kliniska vardag senare i livet. Man vill gärna glömma allt.

–       Varsågod, din tur.

–       Jag vill gärna säga det som jag känt kring många nya forskningsprojekt de senaste åren. Det var flera kontroversiella forskningsprojekt som hade varit liggande på universitetet då de förra regeringarna inte ville bli associerade med skandalforskning. Denna möjlighet fick man med en ny regering för några år sedan då tillsattes ledningen för universitetet av professorer (med psykopatiska drag, förstås) som var för sådana galna men banbrytande forskningsprojekt. Man då valde att gå runt de etiska riktlinjerna genom att inte kalla sina projekt för forskning. Man la de t ex under sjukhusverksamhet, eller som vårt program, just ett program som tränar specialister under ett FoU-center, fast forskning är en huvuddel i det hela vilket ingen utåt uttalar sig om. Man kan alltid hitta på en flyktväg ifall något går fel, t ex om en student drabbas av utmattningsdepression, får ekonomiskskada eller i värsta fall tar livet av sig.

–       Får jag tillägga en sak?

–       Ordet är ditt, varsågod.

–       Jag har studerat på flera lärosäten både här och utomlands. Tyvärr har jag sett att när man läser på ett gratisuniversitet och lärarna inte är berörda på samma sätt som på ett lärosäte där studenterna betalar för sin träning själva är risken större att vissa lärare inte tar ansvar fullt ut för sitt yrke. De låter sig förolämpa sina studenter, eftersom deras beteende inte resulterar till några konsekvenser. Jag har sett hur vissa lärare kommer till föreläsningar, helt oförberedda och nonchalanta. De babblar en timme och går utan att bry sig om studenternas lärande. Jag har också sett hur vissa lärare t ex på PBL-lektionerna som bara sitter eller halvligger på sina stolar i två timmar och tar tupplurar utan att bry sig ett dugg om lärandeprocessen.

Ja, det var det jag ville få sagt. Tack.

–       Nu är det din tur.

–       Okej, om vi ponerar att de håller på med en forskning vad kan det vara som de tittar på? Vad är syftet med detta?

–       Ja, det är en bra fråga. Det kan handla allt från stresshantering, impulskontroll men också att framkalla psykos eller paranoia vilket är Dr. Klännings specialitet. Såsom jag ser de gör allt för att utsätta sina utvalda studenter för en enorm stress för att, som sagt, sedan studera deras reaktioner. Ville de t ex skapa paranoia då kan jag lätt säga att de lyckades bra med mig (högt skratt).

De skulle också kunna resonera att de som inte klarar av pressen och går under t ex genom att ta livet av sig är självklart inte duger till att bli psykologer/psykiater som ska behandla andra.

–       Varsågod!

–       I mitt fall spelar det ingen roll. Man har redan kastat ut mig. Så jag ligger redan under vattnet. Jag skulle vilja komma och sätta mig bredvid dig framför kameran.

–       Ja, absolut.

–       Jag tycker att det finns ytterligare ett problem med detta program och generell med liknande program i vårt land. Jag har inte sett någonstans i världen att man ställer så många doktorer underställda en så kallade ”handledare” som inte ens ”genomlidit” en doktorsexamen men ändå ska bedöma så många doktorer. Jag tycker att det är helt fel att vi inte har ett bättre system. Det finns så många doktorer med en handledarutbildning i Sverige men ändå många institutioner väljer många gånger handledare som efter sin grundexamen enbart har en två eller treårig högskoleutbildning på avancerad nivå som handledare för att bedöma så många kompetenta psykologer och psykiatriker. Det är helt sjukt, tycker jag.

–       Ja, du får ordet.

–       Aha, det här är kanske en sådan socialistisk kvarleva att man skiter i titel och det är bara kompetensen som räknas.

–       Varsågod!

–       Ja, eller ett modernistiskt marknadsekonomiskt mode för universiteten. Man betalar mindre genom att anlita dessa handledare istället för att anlita handledare med högre kompetens vilka kostar mer. Det börjar tyvärr bli trendigt i detta land att man anställer människor med lägre kompetens till högre befattningar vilket försämrar kvalitén i det långa loppet. Vem bryr sig egentligen om kvalitén. Det är det kortsiktiga vinstresultatet som står i fokus. Många chefer vill visa att de är duktiga ledare som håller budgeten och går med större vinster.

–       Ja, du ville säga något. Varsågod.

–       Ponera att det är såsom du säger. Att det är en forskning som pågår utan att man öppet talar om det för studenterna. Är det etiskt att hålla på så här?

–       Bra fråga. Låt oss vända på frågan: Är det oetiskt att hålla på så här? Ja, i allra högsta grad, kanske till och med kriminellt. Men vi vet samtidigt att de håller på med en hel del oetiska forskningsprojekt. Man hittar hål i rådande regler och lagar och sedan startar man en kontroversiell forskning. Det finns säkert flera sådana forskningsprojekt som pågår nu på universitetet. Vissa har blivit avslöjade och vissa inte. Samtidigt vet vi att vi inte kan göra så mycket när man använder sig av sådana subtila metoder som inte lämnar några synliga ärr. Glöm inte att de till och med i sin forskning på konstgjorda luftstrupe dödade sex patienter hittills utan att någon verkligen blev straffad för det.

Jag personligen ser inte att det hjälper om vi polisanmäler centret i detta skede. Det är ingen bra idé att hoppa av utbildningen heller, då det blir ett personligt misslyckande för var och en. Mitt förslag är att fokusera helt och hållet på att bli först klar med utbildningen. Sedan om det kommer fram att de verkligen höll på med en oetisk aktivitet då kan vi i smågrupper skaffa advokater och kräva skadestånd.

–       Okej, min tur igen.

–       Faktum är att det spelar ingen roll vad du tror på, om det är en forskning eller ett verk av några sjuka individer. Om du tror på den ena eller den andra teorin och den funkar för dig så att du kan med minsta skadan fullfölja din utbildning, då tycker jag att du ska göra det. Målet ska vara att bli klar med utbildningen.

Dokumentera de sveda och värk ni drabbas av och avvakta på en öppning så att ni kan lagligen vidta juridiska åtgärder.

Vi kan fortsätta att träffas och ventilera. Vi kan stötta varandra, men vi ska inte ge vika. Som sagt, de har förvandlat centret till en lekstuga på bekostnad av studenternas hälsa och träning. Fokusera på målet. Och ni vet vad målet är. Det kan vara individuellt.

–       Okej, vill du berätta nu varför några av våra vänner inte är bland oss längre?

Getingboet, Clownerna på Badbybackens FoU-center, Kap (9)

Cirkusen fortsätter!

Överläggningen med Dr. Simon Nordins och Dr. Anatoliy Bolodenkas handledare på FoU centret kring handledaren som filmar vackra psykologistudenter tar inte mer än 20 minuter.

Varje student har två handledare, en som är placerad på den psykiatriska kliniken som studenten har sin praktik på (VFU-placering) och en handledare som är placerad på centret (institutet). Handledaren på den psykiatriska kliniken kallas ”teamlärare/handledare” och handledaren på centret kallas ”handledare”.

Vid första handledningen på den psykiatriska kliniken som studenterna är placerade vid, efter överläggningen på centret, blir Simon Nordins grupp som består av fyra studenter introducerad av sin handledare/teamlärare personlighetstestet IIP (Inventory Interpersonal Problems). Handledaren på kliniken förklarar och berättar vad testet går ut på och hur man ska använda det. Han uppmanad sedan studenterna att administrera testet på sig själva och presentera resultatet till nästa handledning.

Simon Nordin svarar IIP frågorna med entusiasm och fyller i svaren noga i det medföljande diagrammet. Studenterna presenterar sina resultat för varandra veckan efter och handledaren tycker att man har förstått syftet med testet. Simon Nordin frågar om han kan administrera testet på sina patienter som han har i sin utbildning. Detta trots att det är bara fyra veckor kvar av terminen och att man är i slutet av sin behandling. Handledaren säger att han inte ser något problem med det om studenterna presenterar testet först och meddelar patienterna att deras deltagande är frivilliga och detta är för studenterna som vill blir mer van att administrera testet. Simon Nordin frågar sina patienter och med deras tillstånd administrerar testet på två av dem.

När Simon senare presenter sin data för sin handledare på centret blir han kritiserad hård av sin handledare med motiveringen att tidpunkten för att administrera detta test är helt fel då man är i slutet av behandlingen och att behandlaren inte ska komma med nytt material till patienten. Hon anser att Simon gör det för sin skull och inte för patientens skull. Simon förklarar att han gjorde det efter att fått tillstånd från sin handledare/teamlärare på den psykiatriska kliniken. Han säger att det är visst att man gör det för sin skull också eftersom man är student och att patienterna har också skrivit under för att vara en del av studien samtidigt som de får en högkvalitativ behandling. Handledaren går emot teamläraren och anser att Simon äventyrar patienternas hälsa genom att administrera ett onödigt test i slutskedet av behandlingen. Dr. Simon Nordin blir därför underkänd på det kliniska momentet och tvungen att vänta ett helt år för att göra om hela momentet på nytt.

Liknande händelse händer Dr. Anatoliy Bolodenka. I Anatoliys fall kommer hennes handledare på centret med IIP och introducerar personlighetstesten för Anatoliys grupp som består av tre studenter. Handledaren uppmanar studenterna att administrera testet både på sig själva och på sina patienter om patienterna går med på det. Anatoliy administrerar senare IIP på en av sina patienter på den psykiatriska enheten hon är placerad på. Vid presentation av resultatet på den psykiatriska enheten blir Anatoliy hård kritiserad av sin handledare/teamlärare för att hon anser att Anatoliy äventyrar sin patientens hälsa genom att administrera testet vid denna tidpunkt. Hon tvingar Anatoliy att lämna in sitt passerkort, sina nycklar och lämna enheten direkt utan att få tillstånd att ha ett avslutningssamtal med sina patienter. Dr. Anatoliy Bolodenka blir skriftligt meddelad av centret att hon är underkänd på kursen och måste göra om hela den kliniska delen efter ett helt år.

Simons teamlärare meddelar att han inte tycker att handledaren på centret gör en rättvis bedömning men att han inte kan göra något i det fallet. Simon blir tackad av enhetschefen på den psykiatriska kliniken för ett bra arbete med deras patienter i ett år. ”Du har varit en resurs här hos oss och vi är glada att du praktiserade hos oss, sa klinikens psykiater medan hon lämnade över en blombukett till Simon.

Anatoliys handledare på centret tyckte att handledaren/teamläraren på den psykiatriska enheten varit orättvis i sin bedömning men att hon inte kan göra någonting för att ändra på deras beslut och att det är den psykiatriska enheten som självständigt bestämmer i det fallet.

Både Simon Nordin och Anatoliy Bolodenka skriver till ansvariga på centret, enhetschefen, programdirektören och examinatorerna som är professorer och förklarar sin version av det hela. Anatoliy Bolodenka betonar att enheten med sin hantering av fallet äventyrar patienternas hälsa genom att inte låta henne avsluta sina behandlingar eller åtminstone låta henne ha ett avslutningssamtal med sina patienter. Både Simon Nordin och Anatoliy Bolodenka bifogar rekommendationsbrev från sina tidigare professorer och handledare. Båda får senare ett kort meddelande att institutionens beslut kvarstår och de måste göra om kursen.

På detta sätt lyckas centret effektivt bli av med de två ”fräcka” studenterna som anmälde en handledare för kränkning.

Ur: Getingboet, Clownerna på Badbybackens FoU-center Kap 8 / ”examensarbete” 

Mötesprotokoll:

Närvarande: 7 studenter från PSY10 till PSY12

Tid: Torsdagen den 17 december 2015

Plats: Pong Lindhagen

Flera studenter från PSY10 och PSY11 rapporterar att de inte lyckats att bli klara med sina examensarbeten trots att de var klara med utbildningen för mer än 1 eller 2 år sedan. Det är handledarna som på olika sätt sätter skeppar i hjulet och gör det praktiskt taget omöjligt att man kan driva fram sitt projekt.

Dr. Nora Swahn berättar att hon under 2014 blev ombedd av sin handledare att åka till Stockholm tre gånger för genomgång av hennes examensarbete. Handledaren är gammaldags. Han är inte för mycket för cyberkontakt. Nora tar ledigt från sitt jobb och köper tågbiljett och åker från Vännäs till Stockholm i tre tillfällen. Handledaren gör sig helt oanträffbar på dessa tillfällen. Nora åker hem frustrerad, arg och ledsen. Handledaren försöker inte ens att komma med en förklaring när Nora frågar, telefonledes, varför han inte var på institutet och varför ingen visste var någonstans han var. Nora förklarar för handledaren att det koster henne mycket tid och pengar att åka från Norrland till Stockholm varje gång och inte kunna driva fram sitt projektarbete och att hon även förlorar chanser att kunna söka specialisttjänster när hon inte är klar med sin examen. Handledares svar gör Nora ännu mer sorgen: ”Du som har bra och med en massa tid. Du behöver inte oroa dig så mycket. Du har bara två katter att oroa dig för. Vi får diskutera din uppsats nästa gång du är här i Stockholm”. Detta blir droppen för Noras tålamod. Hon skriver ett brev till institutionschefen och förklarar att denna handledare är ansvarslös och respektlös. Institutionschefen bestämmer att tilldela Nora en ny handledare. Ett år har gått och Nora är på ruta 1 igen. Den nya handledaren väljer att göra allting från början. Han vill att Nora ska ha minst 10 timmar handledning hos honom när det gäller hennes projekt. Hela denna process gör att Nora sitter idag hos oss två år efter utbildningens avslutning och ännu inte är klar med sitt examensarbete.

Dr. Douglas (Doug) von Essen som har jobbat som psykolog i cirka 20 år hamnar hos en handledare som på hans första examenshandledning ändrar titel på Dougs projektarbete utan att ens lägga fram ändringen som ett förslag. Doug berättar att handledaren slänger fram en kopia av hans projektarbete med ändrad titel och rödmakeringar nästan överallt på kapitel 1. Han kräver att Doug ska göra ändringar på kapitel 1 innan han inte ens kan tänka sig att titta vidare på kapitel 2 och 3. Doug upplever att stämningen är väldigt kyligt och att handledaren med sitt sätt försöker provocera honom. Doug berättar att han blir väldigt ledsen och känner sig förolämpad av handledaren som inte ens diskuterat med honom en titeländring utan själv bestämde sig för det. Efter det handledningstillfället åker Doug på en kraftig influensa och blir liggande hemma i 4 veckor. Doug berättar att han sakta men säkert går igenom kapitel 1 och gör de ändringar som handledaren hade föreslagit. Han skickar den till handledaren på nytt. Det tar ytterligare 3 månader för Doug att kunna boka en tid hos handledaren eftersom handledaren säger att han inte har tid. Vid den andra handledningen på institutet ser Doug att handledaren rödmarkerat igen hela kapitel 1, skrivit massor av förslag i mellan raderna och på kanterna om hur Doug ska formulera sig. Han rekommenderar Doug att han ska också skaffa en textredigerare för att finjustera sin text. Doug ser att handledaren har lagt ner många timmar att läsa och komma med förslag. Trots att Doug tycker att det är som att underkänna hans sätt att skriva och lägga in sitt eget sätt att uttrycka sig, väljer han att ändra sin text med handledarens förslag. ”Jag kände mig liksom ”våldtagen” av denna handledare, när jag tittade på min uppsats. Det var ”kladdigt” överallt, rödmarkeringar överallt, men jag behövde passera nålsögat”, säger Douglas. Han skickar sedan sitt projektarbete vidare till en redigerare. Han betalar 5000 kronor för redigering. Doug skickar sedan sitt examensarbete till handledaren i hopp att kunna gå vidare denna gång. Det tar ytterligare flera månader tills Doug kan boka en ny handledningstid. Vid det tredje handledningstillfället upptäcker Doug, i sin stora förvåning, att handledaren har rödmarkerat sina egna förslagna texter igen och tycker att Doug ska ändra dessa texter och tydliggöra ännu mer. Doug kan inte tro vad han ser och hör. Han säger till handledaren att det är hans förslagna texter som han la in. Handledaren säger med ett litet leende i mungipan att han inte minns att han hade kommit med dessa förslag och att Doug behöver göra ändringar innan de kan avancera vidare i projektet.

”Nu sitter jag här ett helt år efter utbildningens avslutning och inte ens vet att jag kan bli klar med min examen i de kommande 12-månaderna”, säger Doug med dämpad röst och med nedskjutna axlar.

Samtidigt berättar andra studenter om att vissa studenter liksom ”glider igenom” sitt examensarbete utan det minsta problem. Det kan vara samma handledare som har förhalat den ena studentens projektarbete som hjälper den andra studenten metodiskt och systematisk så att man blir klar i tid. Man berättar att vissa studenter i princip inte behöver göra någonting när det gäller kapitel 4 och kapitel 5 på sin uppsats. Kapitel 4 som handlar om datainsamling och presentation av denna data får studenterna direkt från forskningscentret. Kapitel 5 i stort sätt innehåller resultatdelen som många studenter sitter och skriver tillsammans med sin handledare eller att handledaren skriver det för studenterna. Det finns flera exempel på det. Denna situation har skapat en djup splittring studenterna emellan då en grupp tycker att dessa handledare är fantastiska och man bara älskar dem medan en annan grupp går på knäna och är helt förtvivlade och inte fattar vad som försiggår på institutet när de blir försummade av sina handledare och ledningen.

Både Dr. Nora Swahn och Dr. Douglas von Essen har skrivit till ansvariga examinatorer som är professorer på institutet men ingen verkar bry sig om situationen. De är idag heltidssjukskrivna från sitt jobb. De berättar sorgsen på träffen att de för närvarande inte arbetar med sitt projekt för att de inte vet vad de mer ska kunna göra.

Den medicinska föreningen som är inkopplad har mejl-växlat med institutionen som i sin tur har mejl-växlat med studentföreningen. Denna process (mejlväxling) långsamt fortsätter utan att studenterna vet vart det ska leda.

”Jag vet inte vad jag ska tro längre. Hela denna situation är som ett dåligt skämt. Det här är värre än Gökboet”, säger Nora utmattad.

Fortsättning följer

Ur ”Clownerna på Badbybackens FoU-center” Novellen är en trilogi ur samlingen ”Vårdgivarna” som består av:

* Dårarna på Badbybackens psykiatriska enhet

* Marionetterna på Badbybackens flykting vårdcentral, slutrapport 

* Getingboet, Clownerna på Badbybackens FoU-center

Det är av en slump att Simon Nordin tar reda på att en handledare filmar sina studenter vid terminsutvärderingar i slutet av varje termin. Dr. Anatoliy Bolodenka berättar vid en lunchrast att handledaren väljer ut enbart vackra och unga psykologidoktorer och filmar dem vilket man tror att det är helt emot de rådande reglerna man har på centret. Handledaren filmar inte alla studenter som han har i sin handledning utan han väljer omsorgsfullt bara vackra kvinnliga studenter. Anatoliy är en av fyra i sin grupp som handledaren har valt att filma i två tillfällen. Anatoliy känner sig kränkt men har ej övervägt att anmäla detta till institutet.

Vid en gruppmejl tar Dr. Simon Nordin, studentrepresentant, reda på att det har funnits flera kvinnliga studenter från olika specialistgrupper som just denna handledare filmat i sina terminsutvärderingar. Inga av dessa studenter hade valt att anmäla detta av rädsla för repressalier från institutet. Man har helt enkelt varit rädd att bli utkastad från programmet, eller tvungen att läsa om en kurs.

Simon och Anatoliy resonerar att institutet inte kan så lätt kasta ut de från programmet om de går vidare och anmäler detta till centret. Både Anatoliy och Simon har fyra patienter i bedömning och behandling i sina respektive VFU placeringar med mer än 130 timmar samtalsbehandlingar för just den kliniska kursen.

Dr. Nordin meddelar detta på en träff med Nämnden då hela samtalet som rutin spelas in av sekreteraren. Simon meddelar att det har funnit flera studenter som blivit utsatta för kränkande behandling av just denna handledare som har valt ut vissa kvinnliga studenter och filmat dem. Studentrepresentanten meddelar att han inte får presentera deras namn, förutom Anatoliys, eftersom studenterna inte ville det. När Simon Nordin meddelar detta blir det en tung obehaglig tystnad. Varken nämndordförande som är en professor, lärarrepresentanten, som är också enhetschef, eller handledaransvarige säger ett ord under en långstund. Institutschefen säger till sist att handledaren har agerat på egen hand och detta har inte varit ett direktiv från institutet. Och han ska utreda fallet.

Dagen efter kallas Simon Nordins handledare från institutet och Anatoliy Bolodenkas teamlärare/handledare från hennes VFU-placering till FoU centret för en överläggning.

Fortsättning följer.

Ur: ”Getingboet, Clownerna på Badbybackens FoU-center”, Kap. 6 

Mötesprotokoll:

Närvarande: 15 studenter från PSY10 till PSY15

Tid: Torsdagen den 17 september 2015

Plats: Pong Skrapan

Studentrepresentanten Simon Nordin lyckas samla ett antal studenter från olika specialistprogram sedan 2010 och framåt. Studenterna vill diskutera hur de ska bemöta trakasserierna på institutet. Studenterna är alla psykologidoktorer som går sin specialistutbildning i integrativpsykologi vilket är en treårig utbildning på halvfart.

Dr. Pia Thurfjell berättar att hon har hittills skrivit 7 brev till universitetskanslersämbetet om missförhållandena på institutet utan den mista reaktionen från de ansvariga.

Ett stort antal studenter som har skrivit till studentrepresentanten upplever att de blir utsatta för diskriminering och kränkandebehandling av sina respektive handledare och lärare.

Vid dagens träff ligger alla alternativa åtgärder på bordet. Några studenter har länge pushat för en polisanmälan mot universitetet. Några andra vill att man skriver ett gemensamt brev till ledningen, medan några är redo för en massavhopp som ett svar till förolämpningarna. Det finns också en grupp studenter som anser att den enda lösningen går via grävandejournalister. Simon Nordins känsla från början är att det finns stora svårigheter att nå konsensus.

Dr. Pia Thurfjell fortsätter att berätta att hon i upprepade gånger har blivit kränkt av sin handledare som inför andra studenter i grupphandledningarna ifrågasätter hennes behandling och frågar om hon överhuvudtaget fattar vad hon gör. Handledaren systematisk skapar tvivel hos Pia genom att ena gången säga att hon är för passiv i behandlingen och andra gången för aktiv. Och oavsett hur Pia gör duger det inte. Samma handledare däremot bemöter andra studenter i gruppen med lyhördhet och respekt vilket också skapar en situation i gruppen där Pia känner inget stöd från gruppen och hon känner sig helt ensam och utsatt. Och när Pia i ett tillfälle brister i gråt och springer ut ur rummet följer handledare efter henne i korridoren och inne på kafeterian. Han säger högljutt till Pia framför andra studenter: Du är duktig på att visa dina känslor men inte lika duktig på att demonstrera dina kunskaper. Han vänder sedan ryggen, tar en kopp kaffe från termosen och lämnar kafeterian med ett leende.

Dr. Leo Damasio har varit en kliniker i mer än 15 år vilken hamnar i onåd med sin handledare. Handledaren börjar trakassera honom framför andra studenter i grupphandledningen genom att vid varje handledningstillfälle hitta ett stavfel i Leos sessionsrapport. Han går sedan upp på tavlan, skriver upp ordet och tittar på Leo med ett leende och säger att ”kognitive” inte existerar på svenska. Att Leo måste lära sig att skriva korrekt. Andra ord som handledaren skriver på tavlan är bland andra: ”kontrol, cliniker” o s v. Senare när Leo drar sig in i sitt skal och blir fåordig på handledningarna rapporterar handledaren till ledningen att Leo har samarbetsproblem. Han begär att Leo ska omplaceras. Handledarbyte leder till att Leo tvingas att läsa samma kurs två gånger med följden att han blir klar med sin utbildning först efter 3,5 år.

Ledningen blir uppenbarligen sur när Pia, Leo och 7 andra studenter skriver ett brev till dem om missförhållanden på institutet.

En vecka efter att studenterna har skickat protestbrevet till ledningen kommer Pia till sin handledning 15 minuter försenad. Handledaren ber henne att lämna gruppen och gå ut. Ledningen tvingar senare Pia att vänta ett helt år för att komma tillbaka till exakt samma handledningstillfälle för att bli godkänd på kursen. Handledaren till samma handledningsgrupp sätter senare i system att komma försenad 15 minuter, 20 minuter och t o m 30 minuter på varje handledning i två terminer. Fyra studenter i gruppen sitter tålmodigt kvar och väntar på honom varje gång han kommer sent och han säger varje gång helt nonchalant (utan att be om ursäkt) att det var svårt med parkeringen. De fyra studenterna inte ens vågar diskutera detta sinsemellan för att inte tala om att kräva en förbättring. Det är värt att notera att varje anlitad handledare får ett arvode på 2500 kronor per timme. Och varje handledningstillfälle är på 3 timmar.

Fortsättning följer.