Samuel E. Rajeus Publishing – S.E.R.P

Häromdagen läste jag på Metro att många kliniker ute på landet har problem med läkare som inte behärskar svenska språket vilka i sin tur skapar onödiga lidande för sina patienter. Socialstyrelsen anser att arbetsgivare ska ta sitt ansvar och kontrollera om de utländska läkare som rör sig inom EU kan det svenska språket. För de läkare som kommer utanför EU har Socialstyrelsen ett ganska tufft språktest innan de kan komma in på den svenska sjukvården.

Jag har personligen träffat ett antal läkare som hade fått sin legitimation godkänd från Socialstyrelsen och hade gått den så kallade språktestet för att kunna jobba inom den svenska sjukvården men dessa läkare kunde inte tala grundläggande svenska och inte heller kunde de skriva på svenska. Jag har själv jobbat med läkare som verkade helt främmande med den svenska sjukvården och de hade stora problem för att förstå och göra sig förstod på svenska men ändå fick dessa läkare en anställning av sina respektive arbetsgivare och jobbade inom sjukvården i Sverige. Hur kunde dessa läkare få sin legitimation godkänd av Socialstyrelsen och hur kunde dessa läkare bli godkänd på Socialstyrelsens språktest är en stor gåta för mig.

Det verkar uppenbarligen att det brister i första hand hos Socialstyrelsen vilket gör att man kan fiffla sig igenom dessa nivåer. Jag anser tvärtemot Socialstyrelsens ståndpunkt att man inte helt och hållet kan lita på arbetsgivaren när det gäller tillfredsställande språknivå hos läkare. Det finns många arbetsgivare i synnerhet de nyuppkomna och privata som gör allt för att hålla kostnaderna nere och få större vinster. En läkare som är varken en duktig läkare eller inte kan så mycket av språket är guldgrova för dessa arbetsgivare. Arbetsgivare anställer t ex en läkare som har en svensk legitimation och inte kan så mycket svenska och utnyttjar denne på bekostnad av tusentals patienters hälsa och liv. Man drar in stora vinster eftersom man vet att läkaren inte säger så mycket om han/hon blir belastad med en enorm arbetsbörda eftersom läkaren vet att han/hon inte får ett jobb hos en seriös arbetsgivare. Jag har personligen sett ett antal läkare utan tillräcklig kunskap i sin profession och med allvarliga brister i det svenska språket som jobbade 8 timmar per dag, fem dagar i vecka och tog emot minst 30 patienter dagligen utan att protestera och arbetsgivare var jättenöjd för att man kunde dra in så stora profit på dessa läkare. Ingen brydde sig om patientsäkerhet eller den etiska aspekten i det hela. I sådana fall är det oerhört viktigt att personalen tar sitt ansvar och gör allt de kan för att åstadkomma en förändring. Jag anser att det är bäst att man uppmärksammar Socialstyrelsen om problemet eftersom det är så uppenbart att arbetsgivaren inte vill göra någonting åt det när man tjänar storkovan på sådana läkare. Det här är inte ett problem om utländska läkare. Det finns säkert svensk läkare som har lyckats på något sätt att skaffa sig en svensk legitimation och jobbar som en läkare trots att man inte alls har den medicinska kunskapen som behövs. Jag minns den falska svenska läkaren som inte kunde hitta operationssalen och som jobbade som biträdande överläkare på ett stort sjukhus i Sverige. I sådana fall är det väldigt viktigt att personalen uppmärksammar Socialstyrelsen. Om Socialstyrelsen inte agerar tillräckligt kraftfullt då måste personalen gå vidare i frågan. Det är ingen tvekan att det brister någonstans hos Socialstyrelsen att dessa människor kan gå igenom systemet utan att kunna sitt yrke och utan att behärska det svenska språket. Men om det går så långt att läkaren befinner sig på en klinik eller ett sjukhus och äventyrar tusentals liv då är det personalen som måste agera.

Ingen sjukvårdpersonal med arbetsetik kan sitta tyst och låta sådana saker försiggår på en arbetsplats. De som ser detta och inte agerar är lika odugliga som den falska och inkompetenta läkaren och den giriga arbetsgivaren som enbart tänker på sig själva och leker med andras liv och hälsa.

Jag satt och tittade på TV tillsammans med min fru. Hon säger plötsligt att hon hoppas att den röd-gröna alliansen vinner valet senare i år. Vi båda jobbar och har fått bättre ekonomi med regeringens nuvarande skattepolitik. Jag vänder blicken och säger till min fru: Vet du att om den röd-gröna alliansen vinner valet kommer du och jag att förlora cirka 4000 kronor av vår nuvarande inkomst? Var medveten om det! Hon besvarar mig utan att behöva tänka efter: Det är bättre att vi tjänar mindre men våra grannar och vänner har ett arbete att gå till och våra sjuka och pensionärer får en anständig ersättning. Jag känner mig stolt över att ha henne som partner vid min sida.

Välstånd och mänskliga värderingar i ett land mäts bland annat med hur detta land tar hand om sina samhällsmedlemmar som står längs ner i det samhällshierarkiska systemet. Om en regering gör allt för att göra livet svårare för en stor grupp av samhällsmedlemmar som t ex låglönetagare, sjuka och pensionärer kan detta jämföras med att vi förnedrar en familjemedlem som har blivit sjuk, gammal eller inte kan prestera lika bra som andra i en familj. Gör vi så i normala fall? Förnedrar vi en familjemedlem som har svårt eller gör vi allt för att i ramen av en familj tar han om denna medlem? Det är av samma princip som vi inte ska låta ett ledarskap genom vacker och i princip lögnaktig retorik och genom politiska åtgärder förnedra grupper i samhället som inte kan producera som övriga medlemmarna i samhället.

Det verkar att man inte tror på det som dessa grupper t ex sjuka och arbetslösa säger och man tror att de ljuger för att lura till sig ekonomisk ersättning från staten. Faktum är att det kan finnas individer som spelar sjuka eller vill leva på socialbidrag men dessa individer är ytterst få jämför med den stora gruppen som är verkligen sjuk eller verkligen vill jobba men inte hittar ett jobb som motsvarar deras utbildning eller profession. Även om det finns individer som iscensätter att de är sjuka eller att de inte kan hitta ett jobb tycker jag med fast uppfattning att de lider av en psykologisk eller psykiatrisk åkomma vilket gör att de kan nöja sig med en slavisk ersättning. Ingen har blivit rik genom att lura staten på sjukpenning eller socialbidrag. De få som gör så kommer att vara de riktiga förlorarna i det långa loppet. Och de som gör så förnedrar de sig själva. För mig finns ingen tvekan om det. Även om det är så att det är några som försöker att lura välfärdssystemet ger det inte någon anledning till en regering att försämra välfärdsystemet som sådan för att komma åt några som inte gör rätt för sig. Det finns alltid individer i varje samhällsgrupp som försöker lura till sig något. Men de få ska inte avgöra hur resten av gruppen ska bli behandlad av staten.

En stat som agerar utifrån denna tänkegrund är en oduglig stat som har en mycket trångsynt uppfattning om vissa grupper i samhället. Fattigdom skapar alltid kriminalitet. Ett samhälle som bygger sina principer på att enbart få större vinster och konkurerar hårt för att driva ut andra företag i syfte att få ut större profit utvecklas till ett samhälle med interna motsättningar och tilltagande kriminalitet av den sort som vi ser nu t ex i Amerika och i Polen. Sverige är utan tvekan på väg åt det hållet. Det är just därför Barack Obama vill ändra denna kurs i USA. Medan Förenta Staterna med president Obama i spetsen gör allt för att vidga sitt välfärdssystem, i synnerhet förslaget om den allmänna sjukförsäkringen i ett försök att visa omvärlden att man kan och att man vill ta hand om sina svaga ser vi/jag en trend i Sverige där staten gör allt för att försämra välfärdssystemet. Detta är en dålig och en farlig utveckling som måste stoppas.

Ja, vill du mäta hur demokratiskt och hur mänskligt ett land är titta på hur landet tar hand om sina samhällsmedlemmar som står längs ner i det samhällshierarkin, titta på hur staten tar hand om sina pensionärer, sjuka, arbetslösa, låglönetagare, invandrare och flyktingar.

Kafferast på Psykoterpiinstitutet 2006!

Jag satt och drack kaffe tillsammans med några av mina kurskamrater. Vi pratade om barn och deras roll i vårt liv och hur mycket man kan älska sitt barn.

En kollega frågade om hur vi män kan veta om våra barn egentligen är våra biologiska barn?

Min första tanke var att om det egentligen spelar någon roll? Mitt svar var att jag faktiskt tillämpar i det fallet Dalai Lamas lära om att man tar en viss distans från sin egen familj/barn för att kunna älska alla barn i världen. Om man enbart älskar sina barn då är det någon form familjenarcissism som råder. Jag älskar alla barn i världen men jag har fått ansvar för de barn som kallas mina barn. Jag kan inte ta hand om alla barn i världen fast jag verkligen vill. Men jag kan ta ansvar för de barn som jag fått chansen att blir ansvarig för. Att de är mina biologisk eller inte spelar faktiskt inte någon roll.

Som president Obama uttryckte med eftertanke i en av sina senaste tal: ”Att man gör en kvinna med barn gör inte att man är far till barnet. Far blir man genom uppfostran och genom att ta sitt ansvar för barnet.”

Notera att jag diskuterar detta ämne utifrån den etiska synvinkeln och inte utifrån den juridiska och biologiska. Utifrån den biologiska ståndpunkten är det oerhört viktigt att man vet vem den biologiska fadern är eftersom man kan planera för den framtida vården och upptäcka de ärftliga sjukdomarna och förhoppningsvis förebygga uppkomsten av dem. Utifrån den juridiska synpunkten är det också viktigt att man vet vem den biologiska fadern är för att man kan komma upp med en ekonomisk plan som kan skydda barnet till en viss del. Men allt detta gör inte en man till en far.

Nahid* är en fyrtioårig kvinna som har bott i Sverige sedan 80-talet. Hon har ett jobb, är gift och har tre vuxna barn. Hennes föräldrar och syskon är kvar i hennes hemland. Hennes relation med maken är baserad på respekt, poängterar hon. Under hela sitt liv i Sverige och även i hemlandet kände hon en saknad och en sorg som hon på olika sätt försökt få bukt med. Hon kan inte hitta en förklaring för varför hon känner så. Hon har gjort sig upptagen genom att uppfostra sina barn i Sverige. Hon lärde sig det svenska språket och kom in på arbetsmarknaden. Men hennes viktigaste redskap för att ta itu med denna längtan och saknad var närheten till Gud. Denna tro var den mest betydelsefulla redskap som gjort att hon kunde fortsätta trots allt med livet i fyrtio år. Men hon känner att även detta redskap börjat förlora sin kraft ju äldre hon blir.

En arbetskamrat som har en närmare relation med Nahid tipsar henne att kontakta en psykiater som också talar Nahids språk så att det blir lättare för henne att kommunicera på sitt eget språk. Nahid bestämmer sig efter en tids tvekan att boka en tid hos denne specialist i vuxen psykiatri som är dessutom en legitimerad psykoterapeut. Doktorn är också en kvinna i samma ålder som Nahid.

Det är första besöket och Nahid börjar förklara för doktorn att hon känt sig nedstämd i hela sitt liv. Läkaren frågar om hur hon kunde gå vidare med livet under alla dessa år.

Nahids förklaring blir spontant och hon säger: Jag tror att min straka tro och närheten till Gud kunde rädda mig.

Doktorn avbryter snabbt med en överton och säger: Hum, tror du verkligen att Gud tittar ner uppifrån och håller koll på dig, damen? Glöm detta. Det är bara trams allt detta snack om Gud. Religionen bara utnyttjar sådana som du. Vakna.

Det har inte gått mer än tio minuter av sessionen och Nahid har absolut ingen förtroende för läkaren och har träffat henne för första gången, dessutom med stor skepsis om den psykiatriska vårdapparaten. Den enda gemensamma mellan dem är att både är kvinnor och båda är från samma land.

Nahid börjar skaka, blir svettig i kroppen och handflattorna. Hon kan inte kontrollera sin vreda. Hon reser sig och säger:Du är en idiot. Jag vill inte prata med dig mer. Sedan lämnar hon läkarens mottagning.

Doktor som känner sig förolämpad blir så pass arg att hon utfärdar ett så kallade Vårdintyg och beordrar en sjuksköterska ringa till polisen och göra en anmälan om att Nahid är en instabil kvinna som hotade att ta livet av sig och måste hämtas av polisen och lämnas till psykiatrin så fort som möjligt.

En halvtimme senare är polisen hemma hos Nahid och trots hennes nekande om suicidtankar och samlade intryck hämtas hon framför makens häpnad och dotters skräckslagna ögon till en sluten psykiatrisk enhet utanför Stockholm för en bedömning.

När hon kommer in med en polisbil och två poliser sitter hon och gråter hela tiden. Hon skakar i hela kroppen och det är svårt att lugna ner henne. Senare förklarar hon att hon hela vägen under färden med polisbilen tänkte att man låser in henne, tvingar i henne massor av tabletter, injicierar i henne stora mängder av psykofarmaka och neuroleptika och om hon vägrar läggs hon i bälte. Han har ingen tidigare erfarenhet av psykiatrisk slutenvård och det hela är för henne ett skräckscenario och ett trauma. En mardröm.

Hon förklarar för jourpsykologen om vad det var som hade hänt och att hon inte vill prata med en läkare som ifrågasätter hennes trosystem med vilka hon kunde rädda sitt liv under så många år. Psykologen intervjuar henne i en timme och tar några tester. Man hittar absolut inga tecken på något allvarligt syndrom. Sedan kommer en jourläkare och går igenom psykologens bedömning. Han går sedan in hos Nahid och samtalar med henne en halv timme. Rapporten från den psykiatriska enheten i Stockholmsförorten visar att Nahid inte har någon psykiska funktionshinder och att hon visar absolut inga tecken på suicidalitet.

Nahid får gå hem klockan 21:30 den kvällen. I fyra timmar sedan hon blivit plockad av polisen hemifrån fick inte hennes man och barn samtala med henne i väntan på ett utlåtande från psykiatrin. Det var några jobbiga timmar för alla inblandade i Nahids familj och inte minst för henne.

Nahid berättar att hon aldrig har sagt till sin man att hon har sorgsna tankar och att ingenting glädjer henne. Att hon aldrig berättat för sina barn eller sina föräldrar att hon känner sig nedstämd och att livet känns tungt. Hennes förklaring är att hon inte vill belasta sina nära och kära och känner en stor skam över att bli stämplad som psykfall. Hon säger att allt detta blir en stor nyhet hemma hos henne och hon inte vet hur hon ska kunna förklara för sin man och sina barn om varför hon var intagen på ett ”dårhus” i Stockholm.

När taxin kommer för att köra henne hem rekommenderar jag henne varmt att hon söker upp en bra terapeut för att kunna samtala om sina tankar.

Nahid tittar på mig med ett beskt leende och säger nedlåtande: Skämtar du? Jag ska aldrig söka upp en psykolog (hon kallar alla psykiatrer, psykologer och psykoterapeuter för psykolog). De är själva psykisk sjuka.

Efter en sådan erfarenhet som Nahid haft under dagen har jag ingen chans och ingen tid att förklara för henne att det är inte alls så som hon tror utan hon haft otur som hamnade hos en dålig och kanske sjuk doktor.

Medan hon försvinner på baksätet av en taxi och hennes siluett försvinner i augustimånadens sena och svaga ljusglimt, stannar fortfarande hennes sorgsna blick framför mina ögon och hennes dåliga erfarenhet av psykiatrisk personal sysselsätter mina tankar.

Det värsta är att hamna hos en sjuk individ med makt då kan det mycket gå fel. Och ens livs riktning kan ändras totalt. Den sjuke med makt kan vara din partner, din chef, din förälder, sjuka makthavare i ett samhälle och till och med en sjuk regering.

*Notera att namn, ålder, plats är fingerade i denna essä.